Le när jag dör

Solen lyste på min nacke. Fjädrande lätt, som en snuddande berörning. Runt om mig samsades grenarnas mjuka blad om berörning. Det var som om jag gömde mig för något. Gjorde jag det? Gömde jag mig verkligen för något? Kanske världen. Kanske för mig själv. Men där satt jag, i skogens vackraste slut, bland rötter och grässtrån. Jag låg på mage och blåste på en liten ensam nyckelpiga. Ensam och lämnad. Fast egentligen var jag inte ensam, jag hade solens morgonstrålar i nacken. Solens strålar som viskar, viskar och talar till mig. Jag log lite för mig själv. Tänkte på livet. Tänkte på nästan allt. Trädens kronor ovanför mig, solen som tränger emellan alla grenar, blommorna och jorden omkring mig. Fåglarna sjunger melodiskt och räven smyger bland buskarna Här är ett ställe värt att dö på. Dö där man en gång började ifrån. Dö där man kommer ifrån. Dö vid naturen. Jag blundade, kände ljuset värma mig. Dem sista andetagen jag gjorde tog till slut till sin ändelse, och jag viskade sakta för mig själv, "le när jag dör". Sedan öppnade jag mina gräsgröna ögon och tittade ut över skogen.

Författare:

Publicerat

Dela: