Lev livet!

Hon hade aldrig känt sej så kluven förut. Livet är visst aldrig så enkelt som på film eller i böcker. I den världen kan vad som helst hända men allting löser sej alltid i slutet. Tänk om någon kunde fixa ett manus till henne att leva efter....

Anna var nästan 37. Inte i hela sitt liv hade hon någonsin drömt om att hitta den rätte. Ärligt talat så trodde hon inte ens att det fanns en enda man någonstans på jorden som var värd att kallas så. Hon hade alltid tyckt väldigt illa om 'romantik'. Enligt henne var det bara ett påhitt av filmmakare och författare. Nej,aldrig att hon skulle bli glad av att få en kvast med blommor! Om hon ville ha nåt överhuvudtaget såg hon till att själv skaffa sej det. Man klarar sej bäst själv,tänkte hon. Allt som en karl skulle kunna fixa kunde hon själv minst lika bra! Hon tävlade alltid, i smyg förstås, mot killar. Om de gjorde något såg hon till att alltid göra det lika bra eller helst bättre. Och känslan det gav henne kunde inte jämföras med något annat.

Anna såg väldigt bra ut. De flesta trodde alltid att hon var runt 28 år,för hon hade ett väldigt charmerande och naturligt avslappnat sätt.Hon hade oftast nära till skratt och var kvick i replikerna vilket gjorde att hon var omtyckt bland de flesta. Hon brydde sej inte om de andra som hade svårt för henne. Det var oftast personer som var ytliga och falska. Anna hatade falskhet och tyckte att man ska säga vad man tycker och stå för sin åsikt. Det var oftast andra kvinnor som hade svårt för henne. Hon hamnade lätt i centrum utan att anstränga sej,och killar/karlar fann henne väldigt tilldragande. Själv kunde hon inte förstå varför. Hon tyckte själv att hon alltid såg trött ut,hade en något för fyllig bak och kände sej alltid lätt överviktig. I själva verket var hon i männens ögon sexig,med sin utstrålning och omedvetenhet om sin attraktionskraft. De flesta andra kvinnorna ansträngde sej alldeles för mycket med tajta toppar och fyllda BH-ar på jobbet. Anna hade oftast en vanlig t-shirt och arbetsbyxor som hängde på höfterna och man kunde bara ana en kurvig, nätt kropp därunder...

Dagen som vände upp och ned på hela hennes tillvaro började på jobbet. En dag kom hennes chef och frågade om hon kunde tänka sej att byta avdelning för det var en kille som skulle sluta, och de andra vid maskinen hade önskat henne som efterträdare. Hon var ju så kvicktänkt och lättlärd, och killarna tyckte ju att hon var snygg oxå. Men det sa de inte till chefen förstås...
Anna sa att hon ville tänka på det under dagen och lovade att lämna besked innan hon skulle gå hem. Det fanns väl egentligen inte så mycket att fundera över,hon visste ju vilka killarna var som jobbade där och hon hade stått där förr när någon av dem hade varit sjuk. Hon gick till sin chefs kontor innan hon skulle gå hem och sa att hon gärna tog över efter den där killen.
-Bra! Stefan log mot henne. -Du får börja där redan imorgon bitti. Killarna kommer att bli nöjda,de ville speciellt ha dej där, sa han med en blinkning.
-Ok,det låter bra. Jag går dit direkt imorrn då eller? frågade hon.
-Ja. Du har ju varit med där förr så du har nog inte så mycket att fråga mej om. Lycka till nu, och var inte för hård mot pojkarna!
Anna blev nästan lite irriterad på Stefan. Hålla på och blinka sådär,och fjanta sej. Hon brydde sej inte det minsta om ifall det var killar eller tjejer hon skulle jobba med. Hon gjorde sitt jobb,okej att man skämtade och skrattade men det gjorde hon lika mycket med tjejer oxå. Jobbigt att det alltid skulle komma antydningar om att hon skulle vara flirtig...

Nästa dag gick hon till platsen där hon skulle vara och en av killarna var redan där.
-God morgon,sa han. Jag heter Oscar. Välkommen till gänget! Vi brukar alltid ta en kopp kaffe innan vi börjar. Varsågod att ta för dej.
-Tack,sa Anna. Hon förstod inte varför,men plötsligt kände hon sej nästan lite blyg. Oscar hade inte jobbat så länge på företaget,men hon hade lagt märke till honom. Han verkade så försiktig. Och han var faktiskt väldigt fin. Med snälla blå ögon och ett lugnt sätt. Anna tog sej en kopp kaffe och satte sej ned. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga,så hon satt tyst bredvid honom. Anders, den andre killen kom oxå nu. Han hängde av sej sin jacka och hällde upp en kopp.
-Jaha,då har man fått sej en ny medarbetare idag då! sa han och slängde upp fötterna på bordet. Anders var en lättsam kille med glimten i ögat och sjuk humor. Väldigt sjuk. Pratade mycket om 'fruntimmer', bilar och slängde sej med porriga skämt. Anna var inte den som höll tyst heller så hon skulle nog kunna munhuggas tillbaka. Det kändes som om det kunde bli riktigt kul att jobba med de här killarna...
-Ja du Anna. Du ska få vara med mej nu i början. Men jag ska nog ta hand om dej... He,he... Han blinkade mot henne,och utan anledning rodnade Anna. Hon kände sej jättedum,vad skulle Oscar tro? Det var nog hans närvaro som fick henne lite ur balans. Hon kände ju inte honom,så hon visste inte riktigt hur mycket av sin snuskiga humor hon vågade släppa fram.
Oscar reste sej och gick till sin sida. Hela dagen visade och berättade Anders om rutiner och säkerhet vid maskinen. I slutet av dagen snurrade det bara runt i Annas huvud av all information. Men vad dagen hade gått fort.

Väl hemma fixade hon en snabb micro-middag och satte sej framför TV:n. Hon zappade lite uttråkat mellan kanalerna,men fann sej själv efter en stund sittande i tankar. Oscars ansikte dök hela tiden upp framför henne. Hon kände sej lite smått irriterad,hon trodde ju inte på sånt trams som kärlek. Alla förhållanden hon hade haft,hade tagit slut efter ungefär 3 år. Det var efter den tiden som hon tyckte att känslorna började svalna. Hon blev alltid irriterad på sina killar,ibland för riktigt löjliga saker. Som hur han andades,eller höll tidningen när han läste. Eller hans skratt. Efter sitt senaste förhållande hade hon bestämt sej för att vara singel. Typ hela livet. Det hade ju aldrig fungerat förut,så det skulle förmodligen bli likadant igen efter 3 år. Men Oscar stannade envist kvar i hennes tankar. Visst var han fin, och det kunde ju inte vara så farligt att spana lite?

Nästa dag var lika rolig och innehållsrik. Men flera gånger drogs hennes blickar åt Oscars håll,och hon märkte att han ofta tittade på henne oxå. På rasterna drogs de till varandra,och fann sej sittande tillsammans. De hade många saker att prata om och efter några veckor hade de ett riktigt avslappnat förhållande till varandra. Båda började anförto sej åt varandra och det började hagla snuskiga kommentarer mellan de tre arbetskamraterna. Inte på något obehagligt sätt. Anna var inte dum utan satte själv upp en gräns för vad hon kunde tåla. Och det var mycket!
Efter ett tag kändes det som om hennes och Oscars skämt hade en undermening. Han stod ofta och tittade henne i ögonen. Sådär en liten aning för länge. Annas kropp reagerade på honom,det pirrade i magen och kinderna hettade. Hon hatade sej själv för det. Bara för att en kille kollar lite så beter man sej som en tonåring. Men hennes kropp ville mer. Och hon märkte nog hur Oscar oxå tog alla tillfällen som fanns för att som av en händelse råka snudda vid henne. Ingen av dem hade med några ord beskrivit sina känslor,men det behövdes inte. Det fanns definitivt en spänning mellan dem och det kändes farligt. Anna visste att det skulle räcka med ett ord från någon av dem och sen skulle de kasta sej över varandra.

Många kvällar och nätter gick åt att sno runt i en rastlös oreda i sängen. Hon ville inte. Fick inte. Han var säkert bara ute efter sex. Eller så skulle det visa sej att det var någon slags vadslagning killarna emellan. Om hur lång tid det skulle ta att få henne i säng. Men innerst inne visste hon att det inte var så. Han var en av de snällaste killar hon mött. Men hon vågade inte ta steget. Han skulle bara bli sårad när hon efter 3 år försvann ur hans liv. Hon ville inte göra så mot honom. Hon behövde ingen karl i sitt liv. Men nog skulle hon vilja känna Oscars armar om sej,och hans läppar mot sina. Det var nu som hon önskade att hon var en av huvudpersonerna i en film eller kärleksroman. Då skulle manuset vara färdigskrivet. De skulle få varandra och sen skulle det sluta sådär lyckligt,när de bara vet att de är menade för varandra. I de sluten finns ingen känslokall smitare. Det slutar där i det lyckliga kärleksfulla diset...
Anna låg i mörkret och kämpade med sina motstridiga känslor. En dag måste man nog våga släppa in någon i sitt liv. Alla behöver någon. Även om man kan själv! Tänk om hon skulle våga? Imorgon skulle hon försöka slappna av och låta allting bara hända. Hon visste att det var hennes beslut. Oscar skulle inte säga nej. Och vad gjorde det om det bara blev en engångsgrej? Då skulle ju Anna fortfarande vara den där självständiga singeltjejen som kan själv... Hon lade sej tillrätta på kudden med ett småleende på läpparna. Det som sker det sker. Och vad som än händer är det hennes eget beslut. Imorgon skulle hon kasta sej ut i äventyret och våga leva livet...

Skriven av: Helena Kuronen