Levande död

Nattens kalla skepnad sträcker sig över staden. Skymningen är på väg och alla lampor släcks. När det sista ljuset släcks börjar farorna rulla fram längs vägarna. Under natten är ingen säker.

Under natten är det de starka och de rätta som överlever. Under natten blir de svaga och de felaktiga utrotade. När bilarna kommer finns det inget att göra. Det går inte att gömma sig. Det går inte att fly. Frågan är inte om, frågan är när du ska dö.

Denna natt är det vår stads tur, men denna gång är en sak annorlunda. Istället för att direkt forslas iväg med bilarna, samlas vi alla ihop på torget. Torget brukade vara en plats där barn skrattade och lekte. En plats där solens varma strålar bröts i fontänens vatten. En plats där hela sinnet mådde bra. Nu är torget som hämtat ur en skräckfilm.

När Führer kliver fram är det som tiden stannar. Hans ögon är som svarta diamanter. De är målmedvetet riktade rakt fram på en punkt vid horisonten. Han blinkar inte en enda gång då han helt uttryckslöst håller sitt tal. Führers förlorade själ ger just nu oss, mig, en chans att överleva. Det tar ett tag att förstå vad han frågar efter, men efter några sekunder svajar min hand svagt i vinden tillsammans med några andras. Han ber oss komma fram. Smutsiga och rädda står vi på rad framför Führer, den person som kan avgöra en människas öde på bara några sekunder. Han väljer ut dem som mest kapabla ut för den arbetskraft han söker. Jag har aldrig trott på Gud, men nu ber jag med hela mitt hjärta. Välj mig. De sista sekunderna är så långsamma så att det känns som timmar. Sen är allt över. Tiden återvänder. Han valde inte mig. Jag är dödsdömd. Det finns inget mer att göra, jag är levande död.

Det är inte själva döden jag är rädd för. Det är sekunderna innan själen lämnar kroppen som är skrämmande. Döden känns ändå konstigt nog bättre än det liv jag har här. Om jag kunde så skulle jag gråta nu, men tårarna tog slut för flera veckor sedan. Det är bara att oroligt fortsätta tugga på min redan skinnflådda och blodiga underläpp.

Vi pressas in i bilarna. Så många människor på så lite yta. Många blir ihjäl trängda eller ihjältrampade av alla panikslagna människor. Tur för dem. Jag står hoptryckt mot kapellet. Helt plötsligt sker allt i ultrarapid. Någon har lyckats smuggla med sig en gammal, slö jaktkniv, men den är vass nog för att riva upp kapellet. Folk pressar, hoppar och gör allt för att ta sig ut. Själv faller jag förvånat baklänges ner på vägen och rullar handlöst ner i diket. När jag tittar upp ser jag min familj komma springande mot mig. De ler och ser ytterst lyckliga ut, men ansiktsuttrycken ändras snabbt och höga smällar hörs. Min älskade familj faller huvudstupa till marken och de röda fläckarna på deras bröstkorgar breder ut sig tills de blandas med varandra.

Långa, höga och utdragna, skriken fortplantar sig i kroppen, darrar genom alla ben och sliter i hjärtat. Det går inte att andas, det är som att dränkas av iskallt vatten. Paralyserad, oförmögen att röra sig, oförmögen att tänka. En levande staty. Efter något som känns som en evighet klipps det av och allt blir tyst. För tyst. Bilarna rullar iväg. Hjärtat dånar i bröstet. Jag lever fortfarande. De såg mig inte. Något varmt och blött smeker min kind. Ett djupt skälvande andetag fortplantar sig tills hela min kropp börjar skälva. Ännu ett skrik, denna gång skapas det tjutande, sorgliga ljudet av mig. Omringad av förödelse, ensamhet, blod och död. Verkligheten återvänder. Stannar jag kommer jag möta samma hemska öde som dem. Hela jag exploderar. Adrenalinet sprutar. Så många, snabba, långa steg på så kort tid. När jag lämnar det döda bakom mig hörs endast mitt bultande hjärta, mina rossliga andetag och suset i öronen. Jag är levande död.

Allt jag någonsin brytt mig om är borta. För evigt. Jag kommer aldrig mer få se mina syskons rosiga kinder och mina föräldrars lyckliga leenden. Det känns som om jag också blivit skjuten, men inombords. Det sägs att tiden läker alla sår, men detta kommer aldrig kunna läka. Varför leva då det inte finns något att leva för?

Det är inte svårt att ställa sig upp och fortsätta gå. Allt sker på automatik. Jag vet vad jag ska göra, men hur och med vad det vet jag inte. Där skogen tar slut skiner månen på det kalla, svarta vattnet. Det blåser och jag ser vågorna krossas mot klipporna långt där nere.

Tveka inte. Intalar jag mig själv. När jag tar det sista tomma steget ser jag min familjs leende ansikten komma emot mig, men när skotten återigen avlossas kommer verkligheten tillbaka och all luft slås ut ur lungorna när jag träffar vattenytan. Kroppens första instinkt är att dra efter luft, men det finns bara vatten. Paniken kommer och jag kämpar med att simma uppåt, mot luften. Då mina fingrar tillslut gräver i sand, börjar de svarta fläckarna bli allt större. Jag drar ett sista vattenfyllt andetag och släpper taget om allt. Jag flyter bort, jag kan fortfarande känna och höra, men sinnesintrycken kommer bara fram ibland. Det känns som att glida runt i en dröm. Bakom ögonlocken är det mörkt, men när ett annat mörker börjar smyga sig fram förstår jag vad som händer. En sista instinkt att överleva tar vid, men bleknar snabbt bort. Det känns som att jag svävar omkring i ett oändligt tomrum och långt borta ser jag ett ljus, ett behagligt varmt ljus. Jag vill till ljuset och det känns som att det drar mig mot sig. Utan att streta emot låter jag mig själv omfamnas av det varma ljuset. Det var inte som jag hade förväntat mig. Jag trodde aldrig att döden kunde vara så skön och behaglig.

Författare:

Publicerat

Dela: