Liam den store, ute på rymdresa


Klockan var, när mina ögon passerade den, hängandes på väggen över dörren i klassrummet, snart kvart över ett. Det betydde att det snart var 3 timmar och 45 minuter kvar till uppskjutningen, och alltså tillräckligt med tid för mig att sluta skolan, ta bussen hem, samla och packa alla mina grejer och sedan bege mig iväg. I sanningens namn var det väl inte en uppskjutning som skulle ske i den verkliga världen, men iallafall en jag gillade att fantisera om i mitt huvud. Det låter kanske märkligt, men under hela dagen, ända sedan jag vaknade, hade jag föreställt mig ett stort, tomt rymdskepp som stod redo för uppskjutning i sin avfyrningsramp, i väntan på mig, i väntan på att jag skulle gå klart den här sista skoldagen. Det var det jag föreställde mig. Att den stod där och väntade på mig och att jag skulle vara dess enda passagerare. Att ingen annan ens kunde förmå sig att förstå innebörden av att vara tillåten ombord på detta fantastiska rymdskepp, som alldeles strax skulle avfyras iväg mot ett oändligt antal av oupptäckta världar och äventyr.
Det var den tanken som hade planterat sig i min hjärna under starten av dagen, och den tanken som verkade växa sig allt starkare när jag satt där i klassrummet, stirrandes på hur lärarens feta dubbelhaka gick upp och ner när hon snackade om sina förbannade ädelgaser. Hon var verkligen en person i det tjockaste laget. Svetten dröp från hennes knallröda ansikte likt en blöt disktrasa man vrider om. Det var rätt hemskt faktiskt. Hon var vid här laget så pass andfådd av att bara stå upp och prata så man kunde knappt höra vad hon sa, på grund av hur tunga hennes andetag var. Jag gav fullständigt fan i vad hon sa dock, jag hade slutat lyssna för länge sedan. Tio minuter in på lektionen hade hon slutat göra ljud i min värld. Jag såg bara hur hon stod där vid vid sin tavla, knallröd i ansiktet, pratandes, viftandes på händerna emellanåt, som om hon hade något jävligt viktigt att säga. Munnen rörde sig och dubbelhakan dallrade, men inget ljud kom längre ut från hennes mun.
Tillslut gled jag bort helt totalt. Jag befann mig långt ifrån min fysiska skepnad som, med armbågarna på skolbordet, stadgade sitt ömma huvud med händerna. Långt ifrån klassrummet, läraren, eleverna, ädelgaserna. Nu när jag tänker efter så kanske jag till och med somnade. Det var iallafall därför det tog en stund för mig att komma tillbaka när jag långt, långt borta, som från en annan värld, kunde höra någon anropa mig. “Liam” sa någon, men med ingen respons. “ Liam, hör du mig?” Tillslut kände jag ett svettigt finger som, varsamt, petade på min högra kind om och om igen. Det svettiga fingret tillhörde min lärare, som nu stod lutad mot mig över skolbänken. Förvirrat kollade jag mig omkring och såg att eleverna hade slutat lyssna och istället börjat arbeta. Jag fattade snabbt att läraren hade avslutat sin lilla föreläsning om ädelgaser och gett eleverna sina uppgifter för dagen. Vi hade då kommit till den delen av lektionen då läraren börjar beklaga sig över att jag inte gör det jag blir tillsagd. “ Var har du dina böcker Liam? “ Jag hade knappt haft dem med mig en enda gång under hela terminen, och kunde inte hjälpa att undra hur hon orkade gå igenom samma jävla frågestund varje lektion. Det kändes dock inte alls som om hon brydde sig egentligen, hennes upprepade frågor lät så himla obligatoriska. Jag sa iallafall att jag hade glömt dem hemma, men det var ren och skär lögn. Jag hade helt enkelt inte brytt mig om att ta med dem. Vid det här laget hade jag till och med slutat bära ryggsäck till skolan. Jag kände mig själv ganska väl i det här läget, och visste att inte ett skvatt skulle ändras bara för att jag tog med mig några böcker. Det konstiga är dock, att varje gång jag sa dem där lögnerna så fylldes en liten del av mig utav svaga skuldkänslor. Inte för att jag ljög eller så, utan för att jag helt enkelt aldrig orkade att ta med mig de där böckerna. Varför jag fick skuldkänslor över det, vet jag inte. En liten del utav mig kanske tyckte synd om henne när hon stod där framme, genomsvettig och knallröd i ansiktet, och snackade om sina ädelgaser. Hon stod där, andfådd som bara den, och så hade en själv inte ens orken att ta med de där böckerna och kanske, iallafall, låtsas se lite intresserad ut. Det slutade iallafall med, som vanligt, att hon uppmanade mig att ta med böckerna i fortsättningen. Annars var hon, till min förvåning, tvungen att underkänna mig, vilket hon jämt och ständigt proklamerade om och om igen.
Resten av lektionen rullade vidare, som en skruttig, gammal bil, i den slöaste takt. Det var som att åka på långa motorvägar av meningslösa minuter, minuter långa som timmar. Det kändes aldrig riktigt som man skulle komma fram någonstans. Det låter kanske som om jag överdriver, men det gör jag verkligen inte. Man får väldigt mycket tid att tänka över saker och ting då. Tankarna fastnar på vissa saker som oskyldiga flugor i ett spindelnät. Jag försökte iallafall bara påminna mig själv, om och om igen, att det inte var så himla långt kvar tills jag, i mitt fantastiska rymdskepp, skulle avfyras iväg en gång för alla.
Tillslut bromsade bilen in och klockan slog två. Det var den tiden då lektionen var slut, och med den, hela skoldagen. Bussen hem gick inte förens om en timme och jag hade gott om tid för att gå på stan en stund. Inte för att att jag är särskilt förtjust i att gå på stan, men jag tänkte att jag kunde ta mig en titt i bokhandeln. Det fanns nämligen en bok jag ville införskaffa mig. Jag hade läst den många gånger innan, och jag ägde den också, men jag vill ha den igen, helt ny och fin inför resan. Just den här boken var verkligen en förträfflig vän till mig. Iallafall hittade jag den direkt när jag kom in i bokhandeln. Den stod på exakt samma hylla där jag köpte mitt första exemplar. Jag passade på att bläddra genom den lite för att fördriva tiden, köpte den sedan och gick ut igen.
När jag kom ut hände något märkligt dock. Jag tappade nämligen boken på marken, och tro det eller ej, men det lät verkligen som ett pistolskott när den landade mot gatan. Människor runt omkring stannade till och med upp för att se vad det var som pågick. Jag gillar inte att associera den här boken med pistolskott och sådant, men huvudpersonen i boken talar en hel del om det faktiskt, att skjuta människor och så. Jag kan inte påstå att jag klandrar honom för det. Verkligen inte.
Jag tog upp boken, la den i jackfickan och gick vidare bort mot resecentrum för att komma till bussarna. Men när jag väl kom dit så fick jag mig en sorglig syn. På resecentrum är det alltid knökfullt med de vidrigaste slagen utav människor. Det är fullt av tiggare, alkoholister, ungdomar som gaddar ihop sig i små grupper, samtidigt som de röker cigaretter och snackar om vilka som så gjorde det och det, och vilka som låg med vilka. Absolut vidrigt. Människor som inte gör någonting. Människor som inte har något bättre för sig än att hänga på ett nerspytt jävla resecentrum dagarna ut. Ja, gud vet att jag hatade dem. Men å andra sidan, vad är alternativet? Det är precis lika hemskt, om inte hemskare, med människor som bygger sin jävlar vägar, åker med sina jävlar bilar, släpper ut sin jävla avgaser, bara så att de kan komma till sina värdelösa jobb och tillslut dö. Det känns nästan som om jag står mitt i centrum utav världen ibland, men ändå är jag inte där, jag så långt borta därifrån man bara kan vara faktiskt. Jag ser bilar och bussar som susar förbi och släpper ut sina avgaser, lägenheter som står identiskt uppradade efter varandra, människor som går till olika ställen, till jobb, skolor, affärer. Allt detta spelar upp sig självt om och om igen i ändlös kedja av dagar, ingen gör någonsin något för att krossa den. Människor, de liknar floden på vilken en båt driver. Ingen våg kommer någonsin och krossar den.
Det var det jag tänkte iallafall, när jag stod mitt i all den skiten och väntade på bussen. Snacka om att tanken på ett rymdskepp, som skulle ta en långt, långt bort, var lockande då. Jag borde inte klaga dock. Jag behövde inte vänta på bussen alltför länge och resan hem tog inte mer än trettio minuter. Väl framme vid busshållplatsen så började jag gå mot min lägenhet. Den låg inte mer än en minut bort. När jag kom fram och öppnade dörren så märkte jag att ingen av mina föräldrar hade kommit hem från sina jobb än. Jag möttes bara av en liten, mörk hall som låg ansluten till vardagsrummet och köket. Det var faktiskt ganska kusligt. Lägenheten ser nämligen alltid så ensam och ödslig när inga av ens föräldrar har kommit hem. Inte på grund av deras frånvaro, utan på grund av att hela lägenheten är nedsläckt och att varenda rum är mörkt. Men på samma gång som det var riktigt kusligt, så fick jag en känsla av vad som skulle kunna kallas sympati för lägenheten. Det låter kanske inte klokt, men jag jag kunde nästan relatera till den på något sätt. Jag såg på dess tomma, mörka rum, dess neddragna persienner och tänkte att jag var likadan.
Utan att ta av mig varken skor eller jacka, och utan att tända, så gick jag upp på övervåningen. Det jag märkte då var att någon hade glömt att släcka i badrummet. Till och med dörren stod på vid gavel och lät ljuset från rummet skina upp mörkret i hallen. Det såg väldigt inbjudande ut på något vis, så jag gick in ett slag och kollade mig omkring. Jag ställde mig vid handfatet och kollade mig själv i spegeln. Jag kollade mig själv i ansiktet, rakt in i ögonen med en sylvass blick, sedan på min jacka som bar på min förträfflige vän. Jag stirrade på den länge och väl. Det var en militärjacka som jag hade hittat inne i mina föräldrars garderob för ett tag sen. Den var en aning för stor för mig, i ärlighetens namn, och jag tänkte att man lätt kunde gömma ett vapen där under. Jag vände sedan blicken bort mot badkaret, sedan mot rakhyvlarna som någon hade lagt på kanten av badkaret och tänkte att det lös som solen i badrummet.
Jag gick sedan ut ur badrummet, utan att släcka, och gick in till mitt rum. Utan att tända la jag mig i sängen och tänkte lite, såg mig omkring. Det var trots allt inte kolsvart, utan bara mörkt, och eftersom hallen utanför mitt sovrum låg ansluten till badrummet, och eftersom jag varken hade stängt dörren till badrummet eller sovrummet, så fick jag ganska mycket ljus därifrån. På väggarna hängde teckningar från min barndom lite hur som haver. Det var typiskt kladdiga teckningar som man ritar med kritor när man är barn. En del skulle föreställa röda, små hus med vita knutar där glada familjer stod utanför på trädgården och höll varandra i händerna, andra var menade att vara någon form av ett djur, antagligen en katt eller en hund. Överallt hängde dem. Det var rätt tragiskt att se faktiskt. Alla teckningar var så himla oskyldiga och fina, men när jag tänkte tillbaka till tiden då jag målade dem ville jag bränna upp dem. Det var ingen tid som lockade direkt. Det gjorde mig riktigt ledsen faktiskt.
Så låg jag till klockan slog tio i fem, alltså då det bara var tio minuter kvar. Varför jag just hade valt den tiden vet jag inte, men jag kan berätta en sak för er. Jag har nämligen ljugit en del. Det var nämligen inte alls så att jag “märkte” att mina föräldrar inte var hemma. Jag visste att båda mina föräldrar inte skulle vara hemma en sekund innan klockan sex, och ibland kan de till och med dröja till halv sjutiden. Om det hade något att göra med att jag valde just den tiden, vet jag inte, men så var det iallafall. Trots allt var det ju bara något som kunde ske, som bäst, inne i mitt huvud, och ni ska veta att jag har all förståelse ifall någon tycker att jag är löjlig för att jag klänger mig fast så hårt vid en sådan omöjlig fantasi som denna.
De följande händelserna kan kanske, för vissa, verka märkliga, hastiga eller iallafall flummiga, till vis mån. Det jag gjorde var att resa mig upp ur sängen, utan att att tända någonting fortfarande, och gå ut till hallen. Sakta gick jag, som en mördare, tills jag trädde in i ljuset från badrummet, ställde mig i dörrkarmen och lät mig själva skapa en lång svart skugga som sträckte sig tvärs över hallgolvet. Även om jag stod där och tänkte ett litet tag, så kollade jag inte på någonting denna gången, inte spegeln, jackan, badkaret, rakhyvlarna. Jag visste exakt varför jag var här, vad som skulle hända, hur det skulle ske. Jag gick fram till badkaret, gud vad det glänste, och satte på kranen, lät det rinna medan jag satte mig i det, med kläderna på och allt, till och med jackan som bar på min förträfflige vän. Jag brydde mig inte ett skit ifall jag blev helt dyngsur, jag bara lät det rinna och rinna. Det roliga är, jag tänkte att vattnet som fyllde upp badkaret var som en slags nedräkning, desto mer vatten som fyllde badkaret och sakta steg över mig, desto mindre tid var det kvar. Efter en viss tid började jag till och med räkna ner från tio. Det var så himla vackert alltid ihop. Jag samlade alla krafter, och tankar på ett led, gjorde mig redo. Efter fem sekunder så fattade jag tag om rakhyveln som låg på kanten av badkaret, och jag kände mig så himla redo, fulltankad och klar. Vid tre så placerade jag bladet på pulsådern, spände handleden. Bara det här sen får jag vila, bara det här. Vid ett slet jag till allt vad jag hade, och när bladet trängde sig in i handleden, och blodet kunde flöda fritt ut i vattnet, så kunde jag se hur mitt rymdskepp slet sig loss från sin avfyrningsramp som föll i tusen bitar, för att sedan stiga upp mot ett oändligt antal av det vackraste stjärnor, hängandes som små badrumslampor i kvällens tak.

Författare:

Publicerat

Dela: