Life is just a piece of inches (förortsvardag)

Life is just a piece of inches

Begravningen var vacker. Den hade över hundratalet besökare i den fridfulla Fässbergskyrkan där Fredric en gång även döpts. Nu satt han här igen och bevittnade begravningen på sin bäste vän. De hade valt att ha en öppen kista. Det enda som återstod var Fredric, det var hans tur att tala.

– Som många av er vet var jag Stephens bäste vän.
Rösten stockade sig på Fredric som brast ut i gråt men han tvingade sig själv att fortsätta. Om inte för sig själv så för Stephens skull.
– Jag växte upp med honom, delade lägenhet med honom och trots om detta ses som en metafor av många av er så delade vi allting broderligt. Han var en del av mitt liv helt enkelt. Som bekant hade vi inga syskon men han var min bror och mitt kött. Det sägs att blod är tjockare än vatten men jag tror inte på det. Det finns ingenting starkare än vänskap och trots döden så kommer mitt och Stephens vänskapsband att förbli oklippt. Det är därför jag vill berätta för er vad som hände den där dagen. Jag vet att Stephen skulle vilja det. Jag berättar detta för er som Stephens vän och jag dömer honom inte precis som jag hoppas att ni inte dömer mig.

2 veckor tidigare

Inne på caféet luktade det av våta kläder. Han ångrade att dom hade bestämt träff just här. Varför just här där alla människor samtalade om jobb och framtid. Det var redan rusningstid nu och afterwork timmen hade just slagit fem. Mörkret hade nyligen lagt sig och den stjärnklara himlen lyste upp Göteborg precis som de tusentals lyktor som lyste upp natten. Fredric satt kvar i sina funderingar och väntade på att den spegelblanka ytan av ölen skulle tömmas och resultera i det tomma glas som skulle fyllas på ett par gånger till denna fredagskväll. Han föredrog att hålla glaset halvtomt istället för halvfullt. Men det kanske var samma sak egentligen? ”Halvtömt”, sade han väl egentligen som den infödda göteborgaren han var. Eller infödd göteborgare kanske var fel ord för att kunna sätta sig in i hans sätt att prata på. Infödd Mölndalsbo var väl snarare sanningen. Men med tanke på alla de besparingar kommunen startat i segregationens näste så var han väl snarare att betrakta som en göteborgare mer eller mindre. Trots allt bodde han ju bara ett par minuter från gränsen. Men att bo i Krokslätt hade ju sina fördelar. Inte minst med tanke på att han och hans rumskamrat Stephen betalade mindre skatt här.

Men var fan var Stephen egentligen? Han hade reflekterat över problemet med Stephen och hans kassa förmåga att aldrig kunna passa tider. Jo, det var nog mer eller mindre en förmåga för inte visste han någon annan i hela Sverige som kunde komma två timmar för sent till ett möte. Eller missa bion och bara garva efteråt. Det var Stephen helt enkelt och det märktes mycket väl att han inte var göteborgare. Han var varken lugn eller öppenhjärtig, saker som brukade prägla människor som bott i Göteborg sedan barnsben. Man glömmer aldrig varifrån man kommer sägs det och det hade Stephen sannerligen inte gjort heller. Han pratade bred amerikansk-göteborgska och det lät faktiskt jäkla roligt ibland. Speciellt med tanke på att det inte var den amerikanska dialekt man så ofta ser i filmer utan mer åt Illinois-hållet. Trots detta stavade han och skrev otroligt bra för sin ålder på blott arton år. Det var Stephens levebröd helt enkelt, att skriva. Där kunde inte Fredric mäta sig med sin bästa vän men han visste att hans talang var minst lika viktig, konsten att överleva. Tiden i förorten hade inte alltid varit solsken utan också svartare än mörkret som nu tätnade utanför när Fredric kikade ut genom barens immiga fönsterruta.

Och plötsligt stod han där med ett leende, 30 minuter försenad. Stephen gick snabbt in genom dörren och slog sig ner vid samma bord som Fredric. De satt lite avsides, nära rökrummet i den folktäta lokalen. Stephen sträckte sig över bordet och de hälsade på vanligt vis. Ett fast handslag följt av en ryggdunk.

De småpratade en stund om livet, om brudar och om den vanliga förortsvardagen. Sådant som bästa vänner pratade om. Det visade sig att Stephen hade en ny tjej igen och återigen kunde inte Fredric konkurrera med sin vän. Josefine hette hon tydligen och bodde i de avlägset belägna trakterna av Mölndal. Mölnlycke närmare bestämt. Stephen var nykär berättade han, han hade aldrig tidigare känt så för någon efter alla turer i kärlekslivet han haft. Fredric kände sig stolt över sin vän och hoppades verkligen att förhållandet skulle hålla i sig. Han visste att efter Stephens minst sagt tragiska barndom då hans far alltid hade uppfostrat med nävarna istället för med kärlek så behövde Stephen antagligen något att luta sig emot. Fredric kunde inte alltid finnas till hands för sin vän.

Utan förvarning drog sedan Stephen upp en spruta ur jackfickan som han hastigt visade Fredric innan han återigen förpassade den till föregående ställe. Fredric blev bestört, visst hade de rökt en hel del hasch genom åren men för i helvete. Sedan berättade Stephen om ångesten och om hatet han levde med varje dag inom sig. Hatet mot sin far och ångesten över hur han någonsin skulle kunna bli någonting i vårt samhälle. Han kunde bara skriva, och jobb fanns det inte ändå. Han såg bara hat och han ville ta ut det mot sig själv. Han ville fly verkligheten och förminska den mängd av stress som flöt i hans blodomlopp om än inte för evigt utan bara för ett par timmar. Han ville leva igen. Det kom så plötsligt så Fredric blev fullkomligt överrumplad. Nyss hade han berättat om sin stora kärlek och om sina framtidsvisioner. Han hade just suttit och pratat minnen och nu ville han ta en sådan idiotgrej som Heroin. Han kunde inte förstå sin vän och försökte övertala honom till att låta bli. Men han såg i Stephens ögon att det inte var lönt. Han hade bestämt sig och han ville göra det nu. De bestämde att Fredric skulle ta hand om sin vän tills ruset hade lagt sig.

Fredric tänkte plötsligt på alla gånger i tonåren då de rökt Hasch och prövat Ecstasy tillsammans. Alltid tillsammans som en enhet som inte skydde rädsla för någonting men splittrade och var livrädda för mörkret de levde i. Nu var Stephen ensam, han var rädd och Fredric skulle åter igen hålla ihop det band som nu sakta började trasas upp. Han följde sin vän till rökrummet. Stephen log och tryckte vant in sprutan i armvecket efter alla Amfetaminturer han prövat innan. Men det var många år sedan och nu kändes allting så overkligt. Han grimaserade illa när han förde in sprutan. Det tog bara ett par sekunder innan han föll ihop och Fredric lutade sig över honom. Han vrålade efter hjälp men ingen på caféet ville lyssna till hans rop. Till slut kom människor från alla håll och kanter när de hörde hans desperata vädjan. Det är kallt hann Stephen viska till Fredric innan han förlorade medvetandet. Fredric slöt sin väst kring svenskamerikanen. Någon ringde larmcentralen men skrek tillbaka att alla bilar satt fast i den annalkande stormen. Fredric grät ohejdat.

Du flydde aldrig problemen, sprang så långt du kunde
Som när du tryckte nålen i venen och allting blev kaos
Det tog sekunder innan jag fattade att du gjort en blunder
Dina ögon rullade runt när ditt medvetande tog en paus

Resten av oss åskådare försökte ge dig livet tillbaka igen
Så jag skänkte dig västen när du skakade okontrollerat
Men sedan blev du bara tyst som i graven, min bästa vän
Förlåt för jag trodde att ditt sista andetag redan passerat

Vi ringde larmcentralen och någon skrek efter ambulans
Minns att jag grät och bad för första gången någonsin
Sedan vrålade dom tillbaka - Det finns ingen bil till hands
Jag bar dig till min precis som ur någon billig film

Du suckade till när vi körde i säkert över hundra knyck
Log mot mig och sa - Jag älskar er och mitt förortstråk
Och jag rev sönder Heroinet du köpt för 1000: - gram styck
Sen dog du av en överdos.


– Stephen bad mig läsa upp en dikt för er som var väldigt viktig för honom precis innan han dog den där januarikvällen på sjukhuset.
Fredric grät ohämmat och stirrade med vilsna ögon ut på publiken som med sorgsna ögon betraktade honom. Många av dem grät redan hejdlöst.
– Jag tror han anade att det här skulle hända men inte kunde hålla tillbaka det drivande inom sig. Jag säger inte att han tog livet av sig. Men kanske drabbades han som så många andra vilsna själar av det grekerna kallar hybris. Övermod. Jag saknar honom fortfarande och älskar honom nu två veckor senare precis som jag kommer att göra tills den dagen vi ses i Nangijala. Min bror.

Det är svårt nu mamma för händerna skakar
Jag skäms men abstinensen tar över nu
Och i morgon när du ser brevet och vaknar
Har alla dina drömmar om mig slagits itu

Jag lovar dig att jag försökt att hålla mitt löfte
Droger är inte längre en del av min livskvalité
Förlåt mamma för all den där skiten som jag köpte
Mina ord är från hjärtat, bortom all LSD och THC

Ser ljuset igen som finns där cirkeln slutade
Bortom mörker och skuggor, tvivel jag byggt
Och trots livsvanor som är så jäkla inrutade
Morgonspliff till paradis till verklighetsflykt

Visserligen är jag stark men mamma jag är ensam
Mitt brutna löfte är slutet på den enkla sanning
Att du fyllde det tomrum när pojke blev till man
Och visade mig att även jag har en vacker framtid

Snart försvinner han som minnet aldrig kommer sakna
Killen som älskar piller, mamma han har redan dött
För nu när kroppen skakar vill jag bara vakna
Till ett nytt liv där allt blir pånyttfött.

Fredric avslutade dikten och grät.
– Life is just a piece of inches, viskade han tyst för sig själv och steg ner från podiet till applåderna och det sorgsna sorlet från åskådarna.

Författare:

Publicerat

Dela: