Likt bladet

Likt bladet…

Människor som går förbi på gatan ser inte den lilla pojken som sitter högt uppe i trädet. Hans händer söker efter ett blad som är vackrare än de andra. Han hittar det och tittar på det med våta ögon tills tårarna förblindar honom och hans små händer knycklar försiktigt ihop bladet, sen låter han det sakta dala ner i mörkret med bara få spår efter sin forna skönhet.
Det är så han känner sig… Precis som bladet som alldeles strax når marken, så att det inte kan komma längre ner.
Att sakta dala ner till grunden.

En pojke, inte mer än sju år stod framför dörren till sin fars hem. Hans barnsliga ansikte såg bekymrat ut av tankar. Dörren verkade så väldigt stor jämfört med pojkens späda kropp. Det var länge sedan han hade kallat detta hus, som han var så rädd att gå in i, för sitt hem. Det var hans fars hem, inget annat. När han väl hade öppnat dörren välde spritångorna mot honom, som en barriär han var tvungen att gå in i.
Hans systers skor stod i hallen. De var mycket mindre än hans, rosa, det var han som hade köpt dem för pengar, han själv hade tjänat ihop. Han mindes hennes leende ansikte, som tackade för skorna. Hur hennes lilla kropp hade dansat med nya rosa skor.
De höga snarkningarna lättade lite på stenen i hans bröst. Försiktigt vågade han kalla:
- Sandra…
Små fötter tassade fram igenom huset. Hon nådde hans famn. Den blodiga näsan talade om för honom vad som hade hänt. Flickan kramade om den ända pappa hon visste och han smekte
bort blodet med sin tröja. Hennes panikslagna flämtningar förvandlades till gråt.
- Spring, Sandra, du vet väl vägen?
Han höll upp hennes svullna ansikte och hon nickade mot honom. Hon sprang med sina
små ben. Han hade många gånger visat henne vägen,. till polisstationen inte så långt där ifrån. Han kunde inte följa med, ville, men var tvungen att möta det hemska. Bara hon kom undan så.
När dörren slog igen upphörde snarkningarna. Stora fötter närmade sig och han kände hur paniken väcktes i hans bröst igen.
Ett monster stapplade fram igenom hallen. Det var inte hans pappa, det visste han. Monstret närmade sig, inte kapabel att prata, knappt att ens gå. Monstrets andedräkt som slog emot honom och fick hans ögon att tåras. Han hade väckt monstret och han visste att han skulle straffas för det.
Hans ögon bad sin far om nåd samtidigt som han inte gjorde något för att förhindra det. För han ville det. Bara få det överstökat.
När slaget kom kände han det inte och trots att skriket ,när han föll mot golvet, fick hus flera kvarter bort att vakna, hörde han det inte.Först efteråt kom smärtan, när allt hade lugnat sig, när monstret sov igen. Det var då han grät, det var då han trevade efter sina skor och sprang ut i mörkret.Och trädet stod där som en skyddande ängel med en utsträckt famn som var redo att ta emot honom. Han klättrade högt, högre än han någonsin klättrat förut och sen ännu högre. Hans små händer skrapades upp mot barken men smärtan fanns inte längre.


När det tredje bladet når marken, tar hans barnsliga ansikte ett beslut. Kalla händer sluter sig kring grenar medan han klättrar ännu högre. När han inte längre ser gräset igenom mörkret slutar han klättra och ser sig om efter någon som kan stoppa honom, men det fanns ingen där.
Han ser upp mellan grenarna för att söka sin mamma mellan stjärnorna, hittar henne, ler och dyker i mörkret, efter bladen. När hans hjälplösa kropp slår emot marken är han för förstagången lycklig.

Skriven av: Ellinor