Liten rebell / forts. på Tora

Erik och jag satt på staketet, som löpte runt beteshagen. Beteshagen låg på baksidan av ladugården, som tillhörde gården som Eriks föräldrar ägde. Erik var en sprallig, rödhårig och fräknig trettonårig bondpojke, och min bästa kompis och skolkamrat.
Det var i slutet på maj 1959, och jag hade två månader tidigare fyllt tretton år.
"Du börjar bli stor nu", hade Tora sagt. ”Nu är du tonåring”.

I beteshagen gick det femton kor och betade. De var av rasen svensk rödbrokig boskap. Det var den rasen som var dominerande i trakten. Men det var inte korna som var föremålet för vårt intresse, utan en stor gulbrun häst av rasen Ardenner.
”Pelle kom!” ropade Erik, och smackade med läpparna. Pelle vred sitt stora huvud mot oss, och klippte med öronen, sedan började han att långsamt gå mot oss.
När han kom fram till oss, så ställde han sig längst med staketet. Med lite knixande, så tog vi oss upp på Pelles rygg, Erik främst, och jag bakom. Erik smackade med läpparna, och Pelle började gå. Långsamt lunkade han runt i hagen. Pelle var gammal, och den enda kvarvarande hästen på gården. Pelle hade gjort karriär som arbetshäst på gården, tills Eriks far köpte traktor, för några år sedan. Pelles viktigaste uppgift på gården nu, var bara att finnas till som sällskapsdjur. Eriks far hade tillverkat en liten skrinda, som gick att spänna för Pelle, och i den åkte vi barn emellanåt.
”Ingvar!” ropade en röst. Eriks mor kom småspringande, en liten korpulent kvinna med runda rödmosiga kinder. ”Tora ringde och bad mig påminna om att du ska vara hemma till klockan tre”.
Jag hade lovat att vara hemma till dess, eftersom vi skulle få besök, men det hade jag glömt bort. Jag tittade på min armbandsklocka, som jag hade fått av Tora i födelsedagspresent, den visade på tjugo i tre.
”Nu är det bråttom, jag måste cykla hem”, sa jag till Erik.
”Jag hänger med en bit”, svarade han.
Erik lotsade skickligt in Pelle mot staketet, genom att försiktigt rycka i Pelles man. Vi gled ner på staketet, och hoppade ner på marken. Vi sprang upp mot gårdsplanen, rundade ladugården, och vidare bort mot hönshuset där våra cyklar stod lutade mot väggen.
Jag hoppade på cykeln och trampade i rasande fart mot utfarten från gården. Efter hundra meter svängde jag ned på en markväg, som ledde bort mot skogen. Det var en genväg som ledde hemåt. Vägen bestod av två breda hjulspår med en gräsremsa i mitten. Erik och jag cyklade jämsides, i var sitt hjulspår, och det gick fort. Vi kände till varje centimeter av vägen, så vi visste var vi skulle ta det lugnare, och var vi kunde öka farten.
Strax kom vi till en backe som gick utför, och nedanför backen fanns det en kraftig träbro över en å. Bron var så kraftig och bred, så att den klarade tyngden från en traktor.
Jag bromsade in kraftigt på bron och stannade. Erik var inte beredd på det, så han fortsatte några meter förbi mig innan han stannade.
”Varför stannade du?”, ropade Erik.
”Ska vi titta efter om det finns några kräftor i ån?”, ropade jag tillbaka.
”Hinner vi det?”, frågade Erik.
”Jadå, det går snabbt”, svarade jag.
Vi hasade ned för åbrinken, tog av oss träskor och strumpor, och kavlade upp byxorna till knäna. Jag knäppte av mig klockan och stoppade den i byxfickan för att inte skada den. Just här var ån mycket grund, knappt en halvmeter. Vi vadade ut i det ljusbruna vattnet. Skräddarna på ytan flydde åt alla håll, under ytan fanns det gott om småspigg. Bottnen var stenig, ganska stora stenar som bildade håligheter. Jag lyfte på en sten, och genast så flydde det två kräftor, jag upprepade proceduren, och samma sak hände igen. Erik gav ifrån sig förtjusta rop.
”Här är jättemycket kräftor”, sade han.
”Ja det blir många i fällorna, när det blir tillåtet”, svarade jag. ”Bäst att cykla vidare hemåt”, tillade jag

Vi kom strax fram till Toras hus, och Erik vände cykeln för att cykla hem igen. ”Hejdå!”, ropade han och försvann.
När jag kom in på gårdsplanen, så stod det två bilar där. En mörkgrå Morris Minor 1000, som jag kände igen som barnavårdsmannen Evas bil. Men det stod också en mossgrön Saab där, som jag inte kände igen.
Jag lutade cykeln mot uthuset, och började gå mot boningshuset. Jag hörde ett lågt jamande. Det stod ett litet rönnträd på gården, och intill en grupp med trädgårdsmöbler. I en klyka, en bit upp i trädet satt Mirra, och såg ynklig ut.
”Men Mirra, inte nu igen!”, ropade jag. Jag drog fram en trädgårdsstol, och klev upp på den. Ställde jag mig på tå, så nådde jag nätt och jämt katten. Jag tog Mirra i famnen och hoppade ned från stolen, och släppte henne på marken, hon skuttade iväg mot uthuset, med svansen i vädret. Antagligen så har hon blivit skrämd av någon av bilarna tänkte jag. Jag tittade på klockan, hon var kvart över tre.

Jag steg in i köket. Jag hörde låga röster från vardagsrummet. ”Hej, jag är hemma!”, ropade jag. Rösterna tystnade, när jag kom fram till vardagsrumsdörren.
Vid bordet satt Tora, med ett outgrundligt uttryck i ansiktet. Där satt också barnavårdsmannen Eva, som vanligt svartklädd, och med det ljusa håret samlat i en bred fläta i nacken. Jag tyckte att hon såg lite nervös ut. Det fanns även en man i rummet, i ljusgrå kostym, och med ryggen mot mig.
Mannen reste sig och vände sig om. Det svartnade nästan framför ögonen på mig, och en känsla av förlamning spred sig i kroppen. Jag började gråta tyst. Mannen kom fram till mig, jag såg att han hade tårar i ögonen. Han tog varligt tag i mig, och tryckte mig hårt mot sig, mina armar hängde viljelöst längst sidorna.

En far och hans trettonårige son, stod och grät stilla tillsammans.

Jag hade inte träffat far sedan jag var nio år gammal. Far hade visserligen skickat brev och vykort ibland, och paket till jul och födelsedagar, han hade även ringt ett par gånger.
Det var far som med hjälp av en jurist hade anmält farmor och farfar för misskötsel, till barnavårdsnämnden, som i sin tur hade lett till en utredning. Utredningen visade, efter vittnesmål från grannar, och min lärare i skolan, att farmor och farfar var olämpliga som fosterföräldrar. Man bytte dessutom ut den ansvarige barnavårdsmannen. Därefter blev jag placerad i nytt fosterhem hos Tora. Far accepterade lösningen, därefter så flyttade han från Malmö. Far stod inte ut med att bo i samma stad som sina föräldrar.
Far förändrades. Han blev en rastlös och orolig man, som hade svårt för att rota sig på en plats. Därför så flyttade han runt mycket, och arbetade för det mesta som diversearbetare, och inom många olika branscher.
Det var far som berättade, i ett brev, att min lillasyster Klara, hade flyttat tillbaka till Malmö med sin fostermor, vår faster Gudrun, och Gudruns egna två pojkar, ett par månader efter att jag hade flyttat till Tora. Anledningen var att Gudrun och hennes man, skilde sig.
Far hade inte längre några anspråk på att vi barn skulle flytta till honom. Han insåg att vi hade det bättre, som det var.
Far berättade en nyhet. Han hade helt nyligen flyttat till Perstorp, och fått jobb på Perstorps Ättiksfabrik. Mitt hjärta slog en volt i bröstet av glädje. Perstorp låg bara två mil från min by.
”Så bra, då kan jag cykla och hälsa på dig”, sa jag.
”Javisst”, sa far, ”Eller så kommer jag och hämtar dig med bil”.
”Det är en sak som jag vill prata med er om”, sa Eva, och tittade i tur och ordning på mig och Tora.
Hon fortsatte, ”Nämnden har ju bestämt att Ingvar själv får bestämma när han vill ha besök. Och nu så har det kommit klagomål från Ingvars farmor och farfar, att han har nekat besök av dom, varje gång sedan han flyttade hit. Det handlar om fyra gånger totalt”.
Jag korsade armarna hårt över bröstet, för att dölja att jag började darra. Jag led av att varje gång jag blev arg eller ledsen, så hände det.
”Det stämmer inte riktigt. De senaste två gångerna som de ringde, och bad om att få komma, så satte Ingvar som villkor, att de skulle ta hans lillasyster Klara med sig, men de menade att det inte var lämpligt, av någon anledning”, svarade Tora.
”Så typiskt”, muttrade far bistert.
”Det var en uppgift, som de i så fall har undanhållit mig”, sa Eva.
Jag tyckte att Eva nästan såg lite arg ut.
”Får jag låna telefonen?”, frågade Eva.
”Ja det går bra”, svarade Tora.
Eva bläddrade i en anteckningsbok, sedan lyfte hon telefonluren och slog ett nummer.
”Goddag Oskar! Detta är Eva från barnavårdsnämnden”. Jag förstod att det var farfar som hon pratade med. Nu lät Eva irriterad. ”Ni har lämnat felaktiga uppgifter till mig”. Jag lyssnade inte så noga på ordväxlingen, jag var upptagen med att försöka sluta darra.
Eva sänkte telefonluren, och tittade på Tora och mig. ”Går det bra på lördagen om två veckor. I så fall tar de med Klara”. Jag nickade tyst. ”Det går bra”, sa Tora.

Jag tittade efter far, när han knattrade i väg i sin Saab, lycklig över att han nu bodde så nära. Strax efter så sade Eva adjö, och rullade i väg med sin Morris.

Natten innan jag skulle få besök av lillasyster Klara, och farmor och farfar, sov jag dåligt.
Jag såg inte alls fram mot att träffa farmor och farfar, men det uppvägdes av att jag för första gången på sju år skulle träffa min lillasyster. Saknaden var påtaglig för mig, och jag kände mig lite nervös inför mötet. Tänk om hon inte var intresserad av att träffa mig, utan såg mig som en främling. Klara var trots allt bara fyra år, och jag sex år när vi skildes åt. Det får väl bli som det blir tänkte jag. Där i den sömnlösa nattens mörker, bestämde jag mig för att hålla en tydlig distans till farmor och farfar. Det var ju inte de som jag var intresserad av att träffa. För min del så fick de gärna vara döda. Jag skämdes lite över mina tankar, men kände samtidigt inte något dåligt samvete.

Volvon rullade in på gårdsplanen. Jag stod och tittade i köksfönstret. Först steg farfar av bilen, stor och grov, i mörk kostym. Sedan var det farmors tur att kliva ur bilen. Liten och tunn, med sitt välbekanta högdragna lite snipiga ansikte, och de skarpa grå granskande ögonen. Jag tyckte att hennes permanent såg tunnare ut än vad jag mindes. Det slog mig att hon påminde om en höna, med sina små knyckande huvudrörelser. Hon var klädd i en mörkblå dräkt.
Nu var jag spänd på att få se Klara. Men i stället så dök det upp en kvinna till ur bilen. Lång och slank, i en ljusblå dräkt, med snäv kjol. Det var något diffust bekant med henne. Nu förstod jag, det måste vara faster Gudrun, Klaras fostermor. Hon tittade sig lite osäkert omkring. Ansiktsdragen påminde lite om fars. Hon hade vad som såg ut som ny permanent, och hade rött läppstift.
Nu uppenbarade sig Klara. En söt flicka med det ljusa håret samlat i två flätor, och gula rosetter. Hon var klädd i en blommig klänning med halvlånga ärmar. Hon tittade sig blygt och nyfiket omkring.
”Kom vi måste möta upp på trappan”, sa Tora.
”Välkomna!”, sa Tora, och klev ned för trappan, jag var strax bakom henne.
De vuxna hälsade artigt på varandra.
”Hej Ingvar, det var verkligen riktigt längesedan”, sa faster Gudrun, och gav mig en kram. Nu stod jag plötsligt framför Klara.
”Hej Klara!”, sa jag blygt.
”Hej Ingvar!”, svarade hon, lika blygt.
”Goddag Ingvar!”, sa farmor, och visade en antydan om att vilja ge mig en kram. Jag tog ett steg bakåt, och sträckte fram handen.
”Vad jag hatar dig”, tänkte jag. Farfar nöjde sig med att ge mig en klapp på huvudet.
Vi stod samlade i köket. Farmor tog fram ett paket, inslaget i presentpapper som hon räckte fram till mig.
”Du har ju nyligen fyllt år, så här får du en försenad present”, sa farmor. Jag märkte att de förväntade sig att jag skulle öppna presenten direkt, så jag började lite motvilligt sprätta upp paketet. Det var en bok av Mark Twain, med titeln Tom Sawyers äventyr.
”Den boken har jag läst”, ljög jag, och lade boken på köksbordet. Jag uppfattade en undrande blick från Tora.
”Så synd! Då får vi se om vi kan byta den till något annat”, sa farfar.
Tora bjöd in alla att slå sig ner i finrummet, där hon hade dukat för fika. Samtalet gick trögt, och jag svarade bara ja och nej, på det mesta. Faster Gudrun sade ingenting överhuvudtaget. Hon såg ut som om hon ville vara på något helt annat ställe. Jag väntade tills jag såg att Klara hade druckit ur sin saft.
”Klara! Ska jag visa dig hönsen, och de små kycklingarna som vi har i uthuset?” frågade jag.
”Jaa, vad kul!” svarade hon.
Farfar harklade sig. ”Jo det är så att vi har en dålig nyhet”, sa han, ”Farmor har drabbats av cancer i levern, och det ser inte så bra ut”. Farmor och farfar tittade på mig. De väntade uppenbarligen på en reaktion.
”Jag beklagar”, sa Tora.
Jag kände absolut ingenting. Jag visste ändå så mycket som att cancer var en obotlig och dödlig sjukdom. Det var då som fan flög i mig.
”Jo förresten! Far var och hälsade på för två veckor sedan, och jag blev jätteglad, och vi ska snart träffas igen”.
Det såg ut som om farmor höll på att sätta kaffet i halsen, och farfar blev högröd i ansiktet, på sitt karakteristiska sätt, det såg ut som om han var på väg att säga något.
”Låt pojken vara!” sa Tora kallt.
”Kom Klara!” sa jag.

Jag tog med Klara till uthuset. I ett litet rum stod en stor ”glaslåda”, med två stora värmelampor över den öppna överdelen. I lådan fanns det många små gula kycklingar. Klara kvittrade av förtjusning. Jag tog upp en av kycklingarna och satte den i Klaras händer.
”Gud så söta”, sa Klara förtjust.
Efter en stund så gick vi vidare, och tittade på hönsen. Jag visade var vi plockade ägg inne i hönshuset.
Vi lämnade uthuset, och satte oss i utemöblerna på gårdsplanen.
”Är du snäll nu?”, frågade Klara.
”Vad menar du?”, frågade jag förvånat.
”Farmor och farfar, har sagt att du fick flytta hit, eftersom du var olydig”. Jag kände att jag började darra.
”Det var inte så”, sade jag.
Jag började berätta hur det var att bo hos farmor och farfar. Klara satt tyst och lyssnade uppmärksamt. Plötsligt så smög hon in sin hand i min, och jag såg att hon hade tårar i ögonen. Jag fick dåligt samvete. ”Jag ville inte göra dig ledsen”, sa jag.
”Jag är arg över att de har behandlat dig så illa”, sa Klara. Hon berättade att farmor inte är snäll mot faster Gudrun, efter det att de flyttade tillbaka till Malmö, från Nynäshamn, där de bodde innan Gudrun skilde sig.
”Farmor tycker att Gudrun är en dålig människa som har skilt sig, i stället för att hålla samman familjen. Ofta så blir Gudrun så ledsen, så att hon börjar gråta".
”Är det sant att far har varit och hälsat på dig nyligen?”, frågade Klara.
”Ja för bara ett par veckor sedan, han bor bara två mil härifrån. Han berättade att han tänker försöka att hälsa på dig också, men han vill inte att farmor och farfar ska veta om när han gör det. Han kommer att kontakta Gudrun”, svarade jag. ”Han berättade också att mor bor någonstans i Småland, i närheten av Jönköping, men hon vill inte hålla kontakt med oss”.

Vi gick in. Jag öppnade dörren till övervåningen. ”Kom jag ska visa dig mitt rum”, sa jag.
Ovanför trappan förklarade jag stolt vad Toras vävstol var för något, och ungefär hur den fungerade. Vi gick vidare in i mitt rum. Klara tittade roat på bilderna av den tidens ungdomsidoler, som jag hade satt upp på väggarna.
”Vad fint här är”, sade hon.
Vi hörde röster från nedervåningen. Jag uppfattade farmors och farfars röster, de lät upprörda. Jag hörde även Toras mer lågmälda och lugna stämma. Jag och Klara tittade oroligt på varandra. ”Vi går ned”, sa jag.
När vi kom ned, så satt Gudrun i köket, hon såg orolig ut.
”Klara, stanna här!”, sa hon till Klara.
Jag gick fram till dörren in till finrummet. Farfar stod upp och såg rasande ut. Farmor satt fortfarande ned, och flackade oroligt med blicken. Hon plockade nervöst med en näsduk. Tora satt också ned, med bistert ansikte, och iskall blick. Farfar såg mig i dörröppningen.
”Vad har du dragit för rövarhistorier, om farmor och mig?”, röt han.
”Inte den tonen i mitt hus!”, sa Tora skarpt. Jag började darra, och korsade armarna hårt över bröstet. Jag blev förvånad över att inte känna rädsla. Däremot så fylldes mitt bröst av ilska och ett oförsonligt hat, mot dessa två människor, som hade gjort mig så mycket ont.
”Jag har berättat sanningen, ingenting annat”, svarade jag med låg röst. Jag vände på klacken och gick ut i köket, till Klara och Gudrun. Klara såg skrämd ut, och hade tårar i ögonen. Gudrun såg plötsligt väldigt samlad ut. Hon sträckte fram en hopvikt papperslapp till mig, samtidigt som hon satte upp ett pekfinger mot läpparna. Hon tecknade till mig att stoppa lappen i fickan.
”Det är nog lika bra att ni åker nu”, hörde jag Tora säga inne i finrummet. Farfar kom tågande som en soldat, med farmor i släptåg, de ägnade inte mig en blick.
”Kom nu Gudrun och Klara, vi ska åka hem”, morrade farfar. Gudrun och Klara, kramade om mig, och gick ut.
Tora och jag stod på trappan. Farmor, Gudrun och Klara, hade satt sig i bilen. Farfar stod vid förardörren. Han tittade över biltaket rakt på mig. Hans normalt bruna ögon, såg svarta ut.
”Din lille rebell”, sade han dovt, och satte sig i bilen. Volvon rullade iväg. Gudrun och Klara vinkade genom sidorutan. Farmor och farfar tittade stelt rakt fram. Jag plockade upp lappen ur fickan och vecklade upp den. På lappen stod namnet Klara, och ett telefonnummer.
”Tora! Vad är en rebell för något?”, frågade jag.
Tora tog mig runt axlarna, och tryckte mig mot sig.
”En rebell är en person som vågar göra uppror mot sådant som han tycker är fel”, svarade Tora.
”Då ska jag bli en rebell”, sa jag
”Det är du redan”, svarade Tora och log.

Forts.följer

Författare:

Publicerat

Dela: