Liv utan mening

Ett barn, åtta år gammalt, blir inbjuden till en farbror. Ett barn, åtta år gammalt, blir erbjuden saft och bulle. Ett barn, åtta år gammalt, blir inlurad i ett rum. Ett barn, åtta år gammalt, blir utnyttjad oh våldtagen.

Grova manshänder på barnmage, stora lögner för liten flicka. En gammal man som trevande utforskar en liten människas rena kropp. Snyftningar utan betydelse, tårar utan omtanke. En oskyldig liten flicka blir berövad sin renlighet, sin stolthet, sin oskuld. Oförstående ögon, glädjen var bortblåst, munterheten försvunnen, och en flicka för evigt förlorad.

Flickan växer, blir större, äldre och starkare. Mera som en uppenbarelse än en chock, får hon veta att hon är annorlunda. Hon är äcklig, hon är smutsig och hon är tyngd av hennes svartnande, sotiga själ. En skugga förföljer henne, och förpestar hennes tillvaro, var hon än befinner sig.

Hon växer än mer, och börjar förstå vari hennes problem ligger. Hon försöker skaffa hjälp, men utan resultat. Hon tar till drastiska åtgärder, skär sig i handlederna och äter piller. Ingenting hjälper, hennes öde är redan bestämt, och än är det inte dags för henne att lämna jordelivet. Som ett slag i ansiktet, uppenbarar sig alla minnen, alla bilder, alla lukter och alla känslor. Hon tar kontakt med en polis, men får bakslaget, som ett brännmärke, stämplat mitt i pannan. Preskriptionstid min vän!

”Vadå för något jävla påhitt, för lång tid mellan brottet och anmälningen och dådet har aldrig inträffat?” Aldrig hade hon mått så dåligt, och aldrig hade hon haft mindre hjälp än nu.

Ensam, sårad, och hjälplös satt hon på en parkbänk, försökte intala sig själv att allting var som det skulle. Att hon visst passade in i den färgglada vardagen, och att hennes liv fortfarande kunde skonas. Den stora svarta lögnen växte inom henne, genomsyrade varenda lem i hennes lilla sårade kropp. Hennes andetag blev allt kortare, tyngre och rassligare, Ett dis svepte sig sakta in för hennes syn, hon kunde inte andas, inte röra på sig, och än mindre be om hjälp! I ett desperat försök lyfte hon långsamt sin hand till en gestikulerande gest. En vink till adjö. Hon kände en hand på sin axel, blodfull och varm. Flickan lyfte sitt ansikte, kände en ilning i sin kropp. En vindpust, och hon lättade från marken. Flög med en mörkhårig flicka, iväg från en värld, så otäck och kall. Lämnade enbart en skugga av dyster förnekelse. Äntligen var hon fri, på flyende fot, mot en ort, så välkomnande och varm.

Redan hennes första andetag var dömda till en fruktansvärd upplevelse, ett fruktansvärt liv, en oändlig saknad av barndom och lekfullhet. Denna flicka fick aldrig uppleva sin femtonde födelsedag, och denna flicka lämnade ett stort hål, en stor saknad, en svart skugga, då hon en, sen novemberkväll lämnade oss och sitt liv bakom sig. Om hon ändå hade berättat, om hon ändå litat på sin egen mamma!

Skriven av: sofia nyberg, 16 år