Livet är min färg och världen är min tavla.

Inte visste jag att en sommar kan vara så kall och regnig, inte visste jag att man kunde må såhär dåligt. Solens varma strålar strålade in genom mitt fönster och träffar min bleka kind där jag satt och tänkte tillbaka på allt som ligger bakom mig. Utanför fönstret så ser jag små fåglar som rullar runt i sanden så det skapar små moln av damm. Jag ser också hur solens strålar speglar sig i den lilla ån framför på det vackraste sätt men endå när vi lever i en sådan vacker värld så är sorgen i mig minst lika stor.

Hej mitt namn är Adam och jag är en 13 årig kille. Det finns inte så mycket att veta om mig Men jag ska berätta lite om mitt liv i högstadiet och om hur en enda sommar ändrade allt.

Jag har inte alltid varit såhär deprimerad men allt började när jag började högstadiet Då alla skolämnen blev svårare och jag vart mer och mer stressad. I skolan är jag den tysta som sitter längst bak i klassrummet, inte den smarta killen men inte heller den osmarta. Det är inte så att jag inte pratar för att jag inte har något att säga för det har jag, jag pratar inte för jag är rädd för hur det ska komma ut och hur folk ska tolka allt.

Jag har ett speciellt sätt att hantera stress Jag förstår att det kanske inte funkar för alla men för mig funkar det jag målar, eller inte bara ‘’målar’’ jag ritar, skissar och allt man kan göra för att få fram sina tankar och idéer på en bild/form. Jag brukar säga att färgen är min pensel och hela världen min tavla, Med det menar jag att bara jag har färg så kan jag måla och att hela min värld är en tavla med det menar jag att jag kan måla på allt från papper till hus det finns inga gränser.

Men iallafall i skolan är jag inte så omtyckt, killarna tycker jag är tyst och konstig och lätt att reta, tjejerna tycker jag är ful konstig och undviker gärna mig. Varje dag i skolan är desamma. In puttad i skåp, krokben, knuffar, slag, får saker kastade på mig i början var det jobbigt men tillslut blir man mer ’’van’’ Jag säger just ’’Van’’ för att man kan aldrig bli riktig ’’van’’ det är fortfarande jobbigt men efter ett tag blir det inte lika jobbigt. Men jag kämpar igenom skolan för jag vet att efter skolan väntar ett nytt äventyr varje dag där jag kan vika undan från verkligheten och bara vara mig. Efter skolan sätter jag mig i bilen med min mamma och lillasyster och åker hemåt.

Vårt hus är lite av en bondgårds liknande men vi har inga djur. Väl framme så hoppar jag ur bilen tar min väska och springer ut i skogen till mitt egna privata ställe där ingen annan än jag är välkommen! För att ta sig in till det stället behöver man hoppa över en stor bäck och sen gå typ 300meter in i skogen över mossiga kullar och stora stenar då kommer du se något som ser ut som en gammal bil kyrkogård det är runt kanske 14 bilar och ett stort flygplan, Flygplanet är mitt högkvarter där har jag alla mina saker. När man kommer in i planet så är det inga stolar kvar förutom några som jag brukar sitta och ta det lugnt i, Överallt har jag tavlor jag ritat och plank som jag sprejat på osv. Jag älskar mitt fina ställe för här kan jag vara mig själv, slappna av och bara göra det jag älskar utan att nån kan stoppa mig. min favorit bil av alla där är en VolksWagen bil från 1947 den är grå med lite grön färg som med tiden börjat försvinna och har inga hjul men den är snygg och väldigt stor invändigt. Jag gillar gamla bilar det är något med dom som är väldigt häftigt speciellt när mossan och klänger växterna sitter runt bilen. Men när jag hoppat över den stora bäcken, sprungit över alla mossiga kullar och stora stenar och kommer fram till mitt ställe så hör jag ett ljud inne från planet,
Det låter som att någon river och vänder hela planet inifrån.
-Kan det vara en inbrottstjuv? tänker jag tyst för mig själv!
Jag hinner inte vänta! tänk om den eller de förstör allt!
jag tar upp en stor pinne som ligger platt på marken och börjar smyga fram till planet, När jag väl står utanför dörren så tänker jag om,
-Dom kan ju ha vapen! tänk om dom dödar mig. Men endå jag tog ett djupt andetag och drog upp dörren skrek och hoppade in med stängda ögon med pinnen i högsta hugg.
När jag öppnar ögonen sen så ser jag att det inte är nån inbrottstjuv utan en tjej i som ser ut att vara i min ålder. Jag släpper pinnen blir tyst och skäms för jag skrämt henne med en pinne.
-Vad gör du?! sa hon med lite irriterad och smårädd röst samtidigt som hon håller händerna framför ansiktet som skydd.
-Vad jag gör?! det är du som är inne i mitt hemliga ställe!
-Är detta ditt ställe? sa hon med lite blyg röst,
-Mm det är det. sa jag och kanske lät lite sur på sättet jag sa det.

Tjejen sa att hon var ledsen att hon trodde det var övergivet. Hon frågade också vart jag fått tag på alla målningar.
-Jag har ritat dom. Svarade jag och sträckte lite på ryggen.
-Oj wow du är jätte bra ju!
-Ehh det är bara något jag ritat. Sa jag med röda kinder och nervös röst med händerna i fickan.
Resten av dagen satt vi och pratade och jag fick reda på att hon flyttat in granne med mig. och att hon heter Malin, det var ett väldigt fint namn tyckte jag hon var också väldigt söt.

Vi gick sen hem tillsammans samma väg. Jag passade på att fråga henne hur i hela friden hon kunde hitta till mitt ställe.
Och det enda hon svarade med var.
-Äshh inget speciellt bara lite bråk hemma så gick ut i skogen.
Jag visste inte hur jag skulle svara på det så jag svarade bara ‘’okej’’.
Resten av vägen var det ganska tyst men jag visste att jag gillade henne hon var inte som andra tjejer, Hon var själv ganska ogillad på sin förra skola och hon gillade att vara för sig själv, vi bestämde att mitt ställe nu ska vara vårt ställe. Hon pratade om hur hennes föräldrar är konstälskare och brukar gå på utställningar och om jag nån gång tänkt på att ställa upp några tavlor på nån utställning. Jag svarade att jag alltid drömt om det men att jag inte känner att jag är bra nog. Vi skildes sen åt och gick åt två olika håll men vi bestämde att vi skulle mötas imorgon samma tid.
Resten av vägen hem gick jag med ett leende på läpparna.
-Jag har en vän? detta kan inte vara möjligt! tänkte jag och hade bara lust att dansa!
När jag gick in för dörren satt redan min mamma pappa lillasyster och storebror och åt, jag tog av mig skorna och gick och satt mig vid matbordet och började lasta på mat. jag såg hur mamma kastade en blick till pappa och nickade mot mig.
-Vad är du så glad för då? sa pappa med ett leende.
-Jag har träffat en kompis idag hon är vår nya granne.
-Jaha, är hon söt då. Sa mamma med en retlig blick.
Jag svarade inte men innerst inne visste jag vad jag tyckte.

Dan efter- Skolan har precis slutat och jag kliver på bussen Jag har väskan full med papper och färgpennor från skolan som jag kan lära Malin rita! min lillasyster Frida frågade om jag ville leka med henne när vi kommit hem, jag var irriterad och sa.
-Nej! jag ska va med Malin idag i mitt hemliga ställe!.
Det var inte meningen att låta sur, jag var bara fullt uppe i att planera dagens skoj.
Bussen stannade och jag klev av och började springa mot vårat ställe. När jag kommer fram så ser jag att hon redan är där! hon ser mig springer fram och kramar mig.
-Hej hur har din dag varit idag? sa Malin med ett leende på läpparna.
-Typ som vanligt, svarade jag lite chockad över att hon precis kastat sig över mig.
-Aha, vad har du i väskan? sa hon med nyfiken röst!
Jag sa att jag tagit med lite papper och pennor så vi kan rita tillsammans, Malin såg väldigt glad ut tog tag i min hand och drog in mig i flygplanet utan att säga ett ljud. Väl inne ser jag att hon har städat och satt upp gardiner och gjort det super fint.
-Vad tycks? sa Malin ståtligt med händerna i midjan och rak rygg.
-Wow så fint du har gjort det! svarade jag med häpnad min.
-Tack, men ska vi börja rita då?
-Visst. svarade jag och fram papperna och pennorna och två varsina tavelställ och sa till Malin att följa med mig ut, ute så ställde jag upp båda tavelställen en bit ifrån en av bilarna. Där man stod såg man den röda bilen och det gröna mossan och dom olika färgade blommorna som så vackert låg över hela marken mellan träden där solen glest lyste igenom och landade så vackert över landskapet. Jag räckte Malin en målar
pallet med färg klickar på och en smal pensel.
-Men jag kan inte måla! sa Malin.
-Måla inte, sätt penseln mot tavlan ta ett djupt andetag och rita det du ser framför dig!
-Men tänk om det blir fult då? sa Malin med en ledsnare min.
-Det är det som är så bra med konst! det behöver inte vara fint så länge det finns en tanke och en känsla bakom!
Malin började måla det hon såg och det var en ganska hyfsad tavla.
När Malin var klar så sa hon att hon fyllde år, och jag bestämde mig för att rita av henne, Jag bad henne sätta sig ner på motorhuvudet på bilen jag lyfte upp det andra tavelstället och satte det närmare så jag såg hennes ansiktsdrag bättre, Jag började med att använda en penna och skissa lite lätt grunderna. När det såg bra ut tog jag fram min målarpalett och klickade ut lite färger som jag sen blandade för att få just dom färgerna som jag behöver för att skapa skuggor och visa vart ljuset speglas.
Jag använder blå och vit för att få den ljusblåa färgen till hennes ljusblåa vackra ögon.
Och brun i olika nyanser för att skapa hennes långa bruna hår som så vackert glänste i solskenet. Typ 2 timmar senare så var porträttet klart och jag var super nöjd med resultatet. Jag sa sen till Malin att vi låter den torka sen kan du få den som en födelsedags present. Malin vart super glad och kastade sig i min famn och sa.
-Tack! tack! tack! tack. Och man såg att hon vart glad. På vägen hem höll vi hand hela vägen, Hennes hand var så varm och lite fuktig men jag ville inte släppa taget om den Det var som att den var gjord för mig att hålla i. Sen när vägarna skildes sig åt så sa vi hej då och gav varandra en kram. Dagarna gick och alla våra stunder var så magiska, Dom stunder jag aldrig glömmer var när vi satt och åt picknick i en av bilarna och när vi lekte kurragömma bland alla träden och jag fastnade med foten i mossan. Jag satt där säkert en halvtimme och ropade tills Malin hörde mig och hjälpte mig upp.
Men efter ett tag ville inte Malin vara lika aktiv hon hostade mycket och hade blodiga upphostningar, varje gång jag frågade vad det var så sa hon att det inte var någon fara. Tills dagen vi var vid planet och jag ritade och hon satt och lyssnade på musik så började hon hosta upp blod men mer denna gång, hon hostade och hostade och hostade. Jag vart mer och mer orolig och tillslut gick jag fram till henne satte mig ner vid henne och kramade om henne.
-Du kommer bli bättre jag lovar.
Hon tittade bara på mig med en blick som fick mig att tvivla på det jag just sa.
Jag la min hand på hennes panna och hon var jätte varm!
-Vill du ha en blöt trasa att lägga på pannan? Frågade jag men fick inget svar istället fick jag en nickning om att hon ville det.
-Jag är snart tillbaka, sa jag och gick in i planet och hämtade en trasa som jag blötte under vatten och ett glas vatten. När jag väl kom ut ur planet så såg jag Malin ligga ner på marken helt orörligt jag släppte allt jag höll i och sprang fram till Malin.
-Hallå Malin?! Snälla svara Malin är du okej? samtidigt som jag började inse att något är riktigt fel. jag bar upp henne i min famn och började springa, springa för allt jag kunde, Jag sprang hela vägen hem till mig som var närmast, smällde upp dörren och skrek efter hjäp! Mamma och pappa kom springandes till hallen där jag stod och höll Malin i min famn.
-VAD HAR HÄNT?! skrek mamma med rädsla i rösten!
-Jag vet inte! svarade jag med gråten i halsen.
-Jag skulle hämta en sak och när jag kom tillbaka låg hon bara ner.
Pappa sprang och hämtade telefonen och ringde 112. Mamma stod och gjorde första hjälpen för att Malin nu inte andades alls. När ambulansen kommit så sprang dom in la henne på en bår och la henne i ambulansen, Malins föräldrar kom springandes till ambulansen och satte sig där med henne, Malins mamma satt brevid Malin höll hennes livlösa hand och grät, Vi alla grät. Dagen i skolan var så seg. Den dagen brydde jag mig inte om att jag vart in puttad i skåpen och inte heller om alla saker som folk skrek till mig. Alla sekunder kändes som minuter och minuter som timmar och timmar som dagar. När skolan väl slutade åkte jag hem, Satt själv i planet och kollade på bilder som vi tagit tillsammans, Jag höll dom intill mig och bad till gud,
-Snälla gud ta inte hon ifrån mig! hon är min enda vän!
Jag visste inte hur jag skulle orka. Jag började rita en bild på henne, Nästan identisk till den jag gjorde till henne i födelsedagspresent men jag gjorde inte huvudet för jag skulle hem.
Dagarna gick så segt och jag hörde inget ifrån Malin.
Men efter en vecka ungefär så fick jag ett samtal från hennes läkare att jag fick komma och hälsa på henne. Mamma och pappa körde mig till sjukhuset och när vi kom in i sjukhuset så väntade dom i vänthallen medans jag gick in. Jag bemöttes av en stark lukt av medicin och ett draperi jag drog upp draperiet och såg där Malin låg lika vacker som förut men hon hade inge hår. Jag drog fram en stol och satte mig brevid henne.
-Hur mår du?
-Inge bra. svarade Malin.
-Jag saknar dig så mycket! sa jag och tog tag i hennes hand som inte längre var varm och fuktig den var kall och torr men jag höll kvar i den endå.
-Jag saknar dig med! inget är roligt här! bara en massa läkare som kommer och går. Sa Malin.
-Men vad har hänt med ditt hår? sa jag.
-Jag har cancer så jag får cellgift mot det men jag tappar mitt hår då. Jag känner mig så ful utan hår. Sa Malin med ledsen röst.
-Tyst! du är inte ful! du är aldrig ful! med eller utan hår är du fortfarande vacker.
Malin svarade med att hon var så lycklig att hon fann mig och jag svarade med det samma. En stund senare så kom mamma in och sa att vår besökstid är slut och vi måste lämna. Jag gav Malin en kram och sa hejdå sen så gick jag med mamma som lagt sin arm runt mig ut från sjukhuset. Vi satte oss i bilen och åkte hem klockan var sent nu och det var hem och sova som gällde. Hela bilresan hem var väldigt tyst och ingen sa något, Jag satt bara och kollade ut genom fönstret medans musiken spelade på radion det som spelades på radion var ‘’Sweetheart like you’’ av Bob Dylan det passade med hur jag kände just då. När vi väl var hemma gick jag raka vägen till sängs la händerna under huvudet och stirrade ut genom fönstret och sakta somnade in. Dag efter dag var detsamma skola, hem, sjukhuset och sen hem och sova, i hela två veckor! En fredag kväll så satt jag vid Malins sjukhussäng vi satt och kollade på en tv som satt på väggen och åt chips. Efter ett tag så började Malin skaka och svarade inte när jag ropade! jag tröck på hjälp knappen och höll hennes hand medans jag sa till henne att allt kommer bli bra! tre läkare kom in springandes, allt gick som i sloowmotion enda jag kände var när en av sjuksystrarna drog ut mig ur rummet och in i vänt rummet. Där hon sa till mig att jag måste vänta för att inte vara ivägen! Mamma satt och höll om mig medans vi väntade på svar om hur hon mår. Timmarna gick men kändes som dagar, tillslut kom en sjuksyster ut hon sa att läget var kritiskt och dom inte visste hur det skulle gå men hon lovade att göra sitt bästa. Vi åkte då hem för att en en gång gå till sängs för att behöva gå till skolan själv. Mamma skjutsade mig denna dag till skolan på radion spelades ‘’cigarette daydreams’’ framme i skolan gick mamma ur bilen och fram till mig som redan klivit ur bilen.
-Adam? du vet att jag älskar dig vah?
-Ja mamma jag vet. Älskar dig med!
-Kämpa för Malins skull. Hon hade önskat det. Sa mamma och gav mig en puss på kinden.
Jag tog min ryggsäck från bilen och gick mot skolan. hela dagen hade jag låten som gick på radio i huvudet som att den spelades upp för mig högt. Jag gick genom korridoren och alla kollade på mig. Men inte med hat längre ingen sa ett ljud dom bara tittade. I klassrummet så satt jag och kollade ut genom fönstret och tänkte på Malin och allt roligt vi gjort det var som att det satt en kniv i hjärtat. Jag märkte inte att två poliser gick in i klassrummet men när jag såg så fattade jag vad det handlade om direkt!
Våran lärare sa att hon hade något viktigt att berätta för mig så om jag kunde hänga med henne ut från klassrummet, Jag gick med henne ut och hade hopp om att det inte var det jag trodde,
-Din kompis Malin som ligger på sjukhuset gick bort för en timme sen. Jag är hemskt ledsen, vill du prata så finns vi vuxna alltid här för dig.
-Nej håll käften du ljuger!! Hon är inte död Hon kan inte! Jag lovade att allt skulle bli bra!
-Jag är ledsen…
Jag kastade ner mappen jag hade i handen och sprang iväg med tårarna rinnandes ner för kinderna.
Hon kan inte vara död, inte min Malin! Jag sprang hela vägen hem in i skogen hoppade över bäcken och in i skogen sprang över alla kullar och runt alla stenar fram till ‘’vårt’’ ställe där föll jag ner på knä jag höll händerna för mitt ansikte och skrek av smärta! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Malin kan inte vara borta, hon kan inte lämna mig själv i denna redan mörka värld. Jag bestämde mig för att göra klart tavlan för Malin. När jag var klar med den hörde jag ett ljust rop komma från skogen.
-Adam Adam?! Det var min lillasyster.
Hon sprang fram till mig och hoppade in i min famn.
-Adam jag älskar dig så mycket! Snälla häng med hem! vi har gäster.
Jag gick med min syster tillbacka mot huset men frågade på vägen.
-Hur hittade du hit till mitt hemliga ställe?
-En gång hängde jag efter dig för vart orolig varför du sprang upp i skogen själv.
-Aha. Svarade jag och tog min syster i handen.
När vi var inne på gården såg jag en skåpbil som var vit med en gul stjärna på sidan. Jag undrade vilka som kommit med en sådan konstig bil hem till oss, vi gick in för dörren och där såg jag mamma, pappa och två personer jag aldrig sätt förr en kille och en tjej. med vita tröjor men en stjärne där bak på tröjan.
-Kom in och sätt dig. Sa mamma och såg lite gladare ut.
Jag tog av mig mina skor och la dom på sko stället, tog av min jacka och hängde upp den på en krok, sen gick jag med små steg fram till bordet och satte mig ner och kollade ner i bordet.
-Vi kommer från ett bolag som heter ‘’En sista önskan’’ vi ger döende barn en önskan uppfyllt som tillexempel att åka till ett annat land eller träffa en kändis. Din kompis Malin fick också en önskan. Hon önskade att vi skulle öppna en utställning för dina tavlor.
-Vah mina tavlor? varför det? varför önskade hon bara inte något till sig själv?!
-Hon verkar gilla dig väldigt mycket Adam och sa att hon ville göra det för dig. Sa tjejen som kom från bolaget
-Okej då får väl göra det för henne.
-Vi behöver då tavlor och sådant som vi kan ställe upp.
-Jag har mitt ställe i skogen men det är mycket så behöver bär hjälp.
Jag gick ut i hallen igen och satte på mig mina ytterkläder och gick ut. Min mamma, pappa och dom två personerna från bolaget hängde med mig ut, in i skogen och till mitt och Malins ställe, Dom hängde sedan med mig in i planet och blev häpnade av vad dom såg.
-Har du gjort allt detta?!
-mm. Svarade jag och började plocka ner lite tavlor och skulpturer.
-Du är super bra ju! sa hon från bolaget som fortfarande stod vid ingången.
-Tack. svarade jag och räckte henne en bunt tavlor som hon tog emot.
Snart var planet tömt på allt och vi gick tillbacka. När vi var framme lastade vi på allt in i deras skåpbil och dom körde iväg med en lapp där det stod
• Tider.
• Vart.
• och information om stället
Tiden var 15:00-20:00 öppet hus, det var i gamla konsthallen.
det var om två dagar.
Dagen efter beskedet så åkte vi och köpte en kostym som jag skulle ha på mig. Det var en väldigt fin svart kavaj med svarta byxor och en vit skjorta och en svart slipps, mamma tyckte jag var jättestilig men jag gillar inte att vara så uppklädd. när vi köpt allt så åkte vi tillbaka hem. Hemma så låg jag i min säng och fantiserade, jag fantiserade om Malin om våra stunder ihop men även om hur det skulle vara imorgon tänk om ingen skulle gilla det jag gjort eller tänk om ingen kommer?
Mamma kom in med en kopp te och satte sig brevid mig.
-Hur mår du? sa mamma och drog sin hand längst min kind.
-Sådär jag är rädd över imorgon, tänk om ingen gillar det jag gör?
-Bry dig inte om vad andra tycker, så länge du är nöjd med det du gjort så finns det inget att vara rädd över.
Mamma gav mig en puss på pannan tände min lampa brevid sängen och sa godnatt släkte taklampan och stängde dörren.
Jag satte på musik på min mobil och satte i hörlurar. Sen satt jag bara och kollade ut genom fönstret upp mot stjärnorna drack mitt te och lyssnade på en låt som heter ‘’Believe’’ När jag druckit upp mitt te ställde jag koppen på mitt säng bord och fortsatte kolla ut genom fönstret och sakta somnade in, Jag sov så djupt med musiken på så jag inte hörde väckarklockan men vaknade när mamma kom och skakade lite lätt på mig.
-Du får vakna nu det är dags att göra sig iordning för idag. Jag tog ur hörlurarna från mina öron ställde mig upp gäspade och gnuggade mina ögon. Jag gick sakta ner för trappan och satte mig vid matbordet med en talrik med mjölk och flingor Jag lyssnade på radion som tyst spelades i andra rummet och mamma som sjöng med, Jag har det ändå rätt bra tänkte jag medans jag åt mina flingor. Sen gick jag in i duschen duschade och satte på mig mina fina kläder som vi var o köpte igår. Mamma spände slipsen så hårt att det kändes som att jag inte kunde andas!
Sen så satte vi oss i bilen Alla i min familj hade klätt sig så fint alla för min skull. Där utställningen ligger är ungefär en kvart från där vi bor så jag hade mycket tid att tänka på allt som kunde gå fel så när vi väl stod utanför så kände jag klumpen i magen växa sig stor som ett berg! Men då tog mamma mig i handen och sa
-Det kommer gå bra. Som att hon visste hur nervös jag var.
Jag tog ett djupt andetag och gick in genom dörren, det var väldigt mycket folk där inne alla lika finklädda som vi var som stod och kollade på tavlorna, men när jag gick in så vart det tyst alla vände sig om och kollade på mig sen så började dom applådera
Det kändes skumt att få en applåd av människor jag aldrig sätt förut men det kändes en då så bra! som att jag gjort något som folk tyckte om. När vi gick igenom så såg vi att det var en vägg som dom hängt en filt över Jag visste vad det var men ingen annan där. Det kom fram en kille som sa att han jobbade där han sa att dom släpper ner filten om en kvart så att jag skulle komma tidigare så dom kunde ge mig en mikrofon Mamma och Pappa kollade på varandra och sen på mig.
-Vad är det du ska göra? Sa mamma med förvånad röst.
-Det får du se snart. Svarade jag med ett flin på läpparna,
Vi gick omkring och kollade på tavlorna och pratade med alla snälla människor som så snällt pratade om mina tavlor och hur en sådan ung kille kan visa sådana känslor så bra i sina tavlor.
När det var 10 minuter kvar så gick jag iväg från min familj och bort till där filten hängde, Jag fick en mikrofon och han förklarade att när jag pratat klart så är det bara att dra i repet så faller filten ner sen fick jag en klapp på ryggen och ett lycka till sen försvann han i folkmassan.

Jag harklade mig och tog ett steg närmare mikrofonen.
-Hallå kan jag få eran uppmärksamhet?
Alla vände sig då om och kollade, man kunde se min hela familj stå lite längre bak i massan och stå häpnade av att se mig stå där jag stod.
-Hej. Mitt namn är Adam och jag är en vanlig 13 årig pojke eller iallafall till hur jag ser ut Men jag har en lång historia, men för att göra det kort ska jag bara berätta lite om det som är bakom filten innan jag drar i repet.
Jag är en väldigt ensam kille som i skolan inte har några vänner och är inte speciellt omtyckt. Så jag har skapat mig egen lycka genom att gå till en plats där jag Kan vara mig själv och göra det jag älskar mest av allt och det är det ni ser på väggarna runt omkring er idag. Platsen är en gammal bilkyrkogård i skogen där allt är så vackert vart man en vänder sig och där är jag fri. En dag träffar jag en kompis på ett väldigt konstigt sätt hennes namn var Malin och hon är den enda jag känt verkligen bryr sig om mig man kan väl säga att jag blev lite förälskad i hennes Bruna långa hår, ljus blåa ögon hennes kristall vita leende och att hon inta alls bryr sig om vad andra tycker. Jag kunde inte göra annat en att älska henne. Malin var en riktigt livs njutare Det kändes som mitt liv gjort en vändning från dåligt till bra igen när jag träffade henne. Men en dag glömmer jag aldrig Paniken som flöde igenom mig när hennes kropp slog mot marken och jag inte fick nå svar när jag ropade på henne, allt kändes som slowmotion När jag sprang med henne i min famn ut ur skogen och hem till mig och när vi väntade på ambulansen kändes det som att det gick timmar. Och känslan som gick igenom min kropp när läkaren sa att Malin hade cancer, men jag tänkte att det kommer bli bättre gud kommer inte ta henne ännu Så jag satt med Malin nästan varje dag efter skolan tills Malin började bli sämre och inte längre fick ha besökare. Dagen i skolan när jag såg polisen komma in visste jag innerst inne vad det handlade om. Malin är nu vad hon alltid varit ’’En ängel’’
Jag tog ett fast grepp om repet kollade på allas ansiktsuttryck jag såg vissa torka tårarna och vissa var utan ord. Jag drog nu i repet och ner föll den filten som suttit över verket jag jobbat med. På väggen hängde två tavlor och en skylt som gick under dom. På första tavlan var porträttet jag målat av Malin, det var en väldigt bra tavla på henne, man såg hennes vackra bruna hår och hennes blåa ögon som skimrade i solen. På andra tavlan var en exakt likadan bild förutom en sak, där saknade hon hår, Det representerade hon innan och efter cancern och på skylten under stod det en text ‘’still beautiful ‘’ Alla i salen började applådera och jag visste att Malin satt i himlen just då och log. Sen när applåderna tystnade så fick alla ställa frågor. Alla frågor var väldigt bra och smarta, vissa jag inte förstod riktigt men jag gjorde mitt bästa för att svara på alla frågor. Sen såg jag en kille i kostym som såg riktigt snoffsig ut en rak blick räcka upp sin hand.
-Vad ska du ha för verket? sa han med en röst som man hörde att han inte brydde sig.
-Det är inte till salu. Svarade jag honom och var fortfarande glad.
-Men det är bara två tavlor? Han lät så dryg när han sa det.
-Det är inte bara två tavlor i mina ögon, det är ett minne av Malin och tänker inte sälja den.
-Men vi fattar att hon är död. Jag betalar bra!
Jag kände att vreden växte inom mig som en klump, att han kan vara så okänslig! Jag brast ut i tårar och sprang ifrån scenen och mot dörren öppnade och sprang ut. Mamma och pappa sprang ut efter mig medans alla andra stod i chock. Jag sprang iväg medans regnet rann ner längst ansiktet på mig. Jag tog av mig min kostym och kastade av mig den, Mamma sprang efter och han komma till kostymen när pappa stannade henne.
-Låt han gå, han behöver vara själv en stund.
Mamma gick ner på huk tog upp kostymen och grät tyst för sig själv. Sen såg dom efter mig när jag sprang i regnet. Jag visste exakt vart jag skulle! Jag sprang in i skogen hoppade över bäcken sprang hela vägen utan att stanna tills jag kommit fram vid ‘’vårat’’ ställe. Jag sprang in i planet och rev ner allt jag kom nära, jag slog sönder konstverk jag gjort. Jag gick sen på ostadiga ben ut igen och föll ner på knäna med händerna över ögonen och grät. men då kände jag en hand på min axel, jag kollade upp och såg ett ljust sken och i skenet stod det någon. Det var Malin.

Författare:

Publicerat

Dela: