Livet går vidare.

Sarah Harrysson.

Livet går vidare.

Nej nej nej, det kunde inte vara sant. Inte hon, inte Hanna.. Hon är ju bara 14 år.

Sofie gick mot det gamla skjulet vid stranden, det var hennes och Hannas hemliga mötesplats. Där dom alltid träffades när dom behövde prata. Idag var det Hanna som hade ring. Dom hade inte träffats på hela sommarlovet. När Sofie kom dit satt Hanna redan där, och hon grät. Hanna var inte en sån person som grät ofta. Hon tycker inte om att visa när hon mår dåligt. Inte änns för Sofie.
- Men Hanna, vad har hänt?
- Förlåt för att jag inte har ringt eller nått innan, men jag ville inte oroa dig i onödan.
- Men vad har hänt? Varför är du så ledsen?
- Sofie, jag har cancer.
Hanna tittade på Sofie med sina blåa söndergråtna ögon, hennes hår som annars brukade glänsa som guld, var nu slitet och okammat. Annars brukar hon se ut som alla killars dröm, idag såg hon verkligen för jävlig ut.
- Lägg av Hanna, cancer är faktiskt inget att skoja om. Vad har hänt, seriöst?
- Men jag skojar inte Sofie! Snälla tro mig. Jag fick reda på det för 3 dagar sen, 2 dagar efter att jag kommit hem från Norrland. Jag har mått jätte dåligt i flera veckor och fått blåmärken bara någon petat på mig. Jag läggs in på ett sjukhus i Stockholm imorgon.
Sofie bara tittade på Hanna, sen slängde hon sig om halsen på henne och så grät dom båda två.

Sofie satt i bilen med sin mamma på väg in till Stockholm. Dom både i en liten håla 5 mil utanför. Sofie var nyvaken och hade gråtit hela natten. Hannas cancer var livshotande, och hon skulle behöva ligga på sjukhus väldigt länge och få behandling. Sofie skulle komma och hälsa på varje dag.

Och så blev det, fram till när skolan började. Då kunde Sofie bara hälsa på, på helgerna. Hanna mådde fortfarande väldigt dåligt och hon hade varit på sjukhuset i över 1 månad. En fredag när Sofie kom och hälsade på var Hannas vackra blonda hår, som hon älskade så mycket försvunnit. Hanna grät förtvivlat.
- Det var behandlingen som gjorde det säger Hanna gråtande. Och jag mår så dåligt, jag kräks nästan hela tiden.
Hannas pappa drog med Sofie ut utanför Hannas rum.
- Hanna mår sämre igen. Hon kanske måste flyttas till ett bättre sjukhus i Italien. Där har dom inte dom här hemska behandlingarna som Hanna mår så dåligt av.

Nu hade det gått 2 månader och Sofie skickade brev varje dag och hon fick svar på dom flesta. Hanna sa att hon mådde bra i Italien. Hon slapp i alla fall dom här hemska behandlingarna. Här fick man bara ta det lugnt och slappna av. Inga behandlingar alls. 2 dagar senare fick Sofie dödbeskedet. Hanna var död. Sofie hade aldrig tänkt tanken om ett liv utan Hanna. Dom hade hållit ihop i vårt och torrt, och berättat precis allt för varandra. Dom hade varit kompisar sen 3an till nu, i 8an. Och nu var hon borta. Sofie visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon satte sig bara på sängen och tittade rakt in i väggen, åt inte, sov inte, pratade inte, på flera dagar. Hon var som i trans.

Sofie satt i cafeterian i skolan med Carolina och Mimmi. Dom skrattade. Sofie skrattade. För första gången på 3 månader. Sofie visste att Hanna hade det bra nu. Hon led inte mer. Hon hade det fint, och livet måste gå vidare.

Livet går vidare. Allt löser sig, förr eller senare.

Författare:

Publicerat

Dela: