Livet som förrådde

De bönande och bad i skyttegravarna. Skakade, förvirrade, förtvivlade, svultna, sjaskiga, desperata och överhettade hjärnor sökte till slut en vrå av gudomligt lugn. Men det fanns ingen att få. Marschordrarna som ständigt gavs. Granatelden som avfyrades. Kanonmullret som kom och for och rev i hörseln. Ständiga krutröken som förblindade och aldrig ville lägga sig. Den överskuggande tanken på nästa framryckning, nästa krök, nästa passage och nästa…

Vid de tyngsta krevaderna kom skriken. De hjärtskärande tunga. Manskapet bröts itu, både i psykiskt som i fysiskt hänseende. Förbannelser for genom luften:
- Dom satanerna som uppfann kriget borde ha en black om foten och skjutas på fläcken, skrek en soldat som mist synen på ena ögat.
- Men då är du ju inte bättre än dom, ansåg en annan.
- Men titta dig omkring. Kroppar, blod, smutsvatten, piss och trasiga nerver. Nä, förbannat, ond bråd död till dom jävlarna som startat detta.

Den bittre tappade för ett kort ögonblick helt fattningen och rusade fram över kanten för att i nästa stund livlöst segna ner med ett hål i pannan. I ena handen skymtade ett litet foto med ram. Fotot var lite nersölat med smuts men bilden av en ståtlig kvinna kunde iallafall skönjas. Till Juliet Landon stod det på baksidan. Och den siste han talat med lovade tyst en ed på att söka upp kvinnan och ge henne fotot, ifall livet inte förådde honom också.

Men i en blink förändrades allt. Ett dragspelsliknande ljud klingade ut och försatte oss överlevande i en totalt omvänd position. Allt bombardemang upphörde. Carl Teikes marsch Alte Kameraden förseddes med vitt flagg och striden var över, Vi, de allierade, vann slaget, men hade vi vunnit kriget? Inombords var känslan splittrad. Kommentarerna var att det dyrköpta kriget visserligen lett till Tysklands fall, men efterdyningarna skulle komma att kosta. Och vi med andra världskriget i minne, kan tillstå att så blev fallet.

tagit bort

Tagit bort är medlem sedan 2017 Tagit bort har 2 publicerade verk