Livets väntrum

Det finns tre måsten i livet- Man måste födas, man måste dö och under livets gång måste man välja. Innan man är född befinner man sig i u’terus eller om man så vill i livets väntrum. Där får man i regel vänta nio månader innan man måste in till nästa väntsal- dödens väntrum.

Men hej där är ni ju. Till slut kom vi på samma våglängd, vilken tur. Jag tror jag börjar berätta lite om mig själv och att jag har legat här ett bra tag nu. Det känns faktiskt som en evighet redan. Fast egentligen har jag inga direkta tidsreferenser. Det är sådant man får betydligt senare i det riktiga livet har jag fått veta. Ni kanske undrar hur jag har vetskap om detta. Jo så här är det. I livets väntrum kommunicerar vi på ett betydligt mer sofistikerat sätt än i dödens väntrum. Förresten så lärde jag mig ordet sofistikerad igår när jag hade kontakt med en vänligt sinnad själ från Grekland. Ordet skulle jag närmast vilja översätta med förfinad. Jag har många gånger undrat över all den kunskap som man samlar på sig men som man förlorar under födelsen. Som ni hör så känner jag till vad som kommer att ske. Jag tycker dock det är tragiskt. Vad är vitsen med att behöva lära sig kommunicera med orala läten nerifrån halsen när vår metod är så mycket bättre. Detta är en av mina största livsgåtor som jag emellanåt funderar mycket på här i min något enahanda miljö. Fast visst har jag det varmt och ombonat men det är inget jag har sett med egna ögon. Jag blundar för jämnan. När man ligger och vältrar sig i fostervattnet behövs knappast synsinnet så det är inte ännu aktiverat. Men jag har förstått att det finns mycket att se i det verkliga livet. Tydligen ska synsinnet vara det mest använda sinnet. Kanske är det därför det är avstängt nu. Jag tycker det där med syn är bara för just syns skull. Fast jag ser förvisso fram emot att spana in en och an... Ha nu trodde ni att jag skulle avslöja mitt kön. Men det tänker jag inte göra. Vi som håller till i livets väntrum har aldrig riktigt förstått vitsen med den här könsindelningen. Utan att vara hundraprocentig så tror jag att alla, som väntar på att komma ut i livet, upplever oss alla som jämlikar. Ja även vissa av dem som jag får kontakt med i dödens väntrum tycker så.....
(Paus)

.....Hallå är ni kvar? Har märkt att det är mindre plats nu än för bara ett par veckor sedan. Placentan, moderkakan alltså är jämt i vägen. Ibland använder jag både knytnävarna och en och annan familjär spark när den kommer för nära inpå. Visst är det lugnt och fridfullt här men ibland vill man ju ha lite fart på tillvaron. Jag blir också trött på hjärtljudets enformiga rytmik vissa tidsperioder. Dunk-dunkljudet är förvisso harmoniskt avslappnande men gör en samtidigt dov och lätt avtrubbad. Ljudet är dock en garanti att få lämna min ”etta” och ta kölapp till nästa anhalt. Men eftersom jag gör bäst i att ligga i fosterställning ett tag till så är det väl bara att gör det så bekvämt för sig som det nu bara går. Jag kan alltid försöka få kontakt med en jämlike. Kanske har jag och andra i livets väntrum denna telepatiska kommunicerbara förmågan, bara för att vi ska få tiden att gå. Tiden har jag förstått är något som är av stor vikt på andra sidan. Stress ska visst vara ett vanligt förekommande begrepp. Det ska tydligen vara en otrevlig känsla. Jag måste stilla medge att jag har svårt att sätta mig in i detta fenomen. Bara för man inte räcker till och inte hinner med att göra allt färdigt till en viss tidpunkt, ja vadå?! Nej jag tycker det hela verkar absurt. Nu får ni ursäkta men nu stänger jag av. Jag hör att en av mina vänner från Irak vill ha kontakt med mig och den verkar väldigt uppriven. Vi ses kanske i det andra väntrummet. Fast då kommer jag, åtminstone inte de första åren, att vara lika talför och lättbegriplig som nu. Tjingeling!

Skriven av: Carl-Henrik