Ljuset lyser upp natten

Detta är en saga om ett liv, inte ditt eller mitt liv, utan om ett liv som innehåller svek, hat och smärta. Denna saga börjar som vilken annan saga som helst… nästan.

Vinden stod stilla, inte ett enda ljud. Det var som om världen inte rörde sig. Det var en av dem dagarna man vill se, men inte uppleva.
En man, en man var den enda levande varelsen. Han var nere på knäna, men han bad inte, nej, denna man skulle aldrig be, han var en krigare, en mästare med svärd. Vad han gjorde var att vänta, vänta på ett ljud, en rörelse.
I gräset framför honom låg ett svärd, ett svärd byggt på liv och död. Man kan se hans fingrar glida över äggen ner till skaftet, med försiktighet.
Han hörde nåt, ett svep i vinden. Han kollade över axeln, ingenting, han kollade tillbaka, över ängen och han kunde se en skugga, sen en till, sen ännu en till och ytterligare en och tillslut var det hundratals, kanske tusentals skuggor. Dem kom närmare, men sen stanna dem.
Mannen tog sitt svärd. Han reste sig och höll svärdet över huvudet. Han visste vad han slogs för och att han kunde dö för det.
Dem började springa mot honom, med deras svärd höjda. Han håller sitt svärd i ett säkert grep. Han svävar över ängen och det första slaget kommer. Blodet märker hans svärd och sen igen och igen. Han slås som en mästare och med sådan smidighet, att det ser ut som om han dansar. Man kan se tillfrästelningen i hans ögon, han älskar detta, samtidigt som han föraktade det mer än något annat.

Solen reste sig över en liten by i södra Atil. Byn, vid namn Afdon, var ingen märkvärdig by eller kanske den märkvärdigaste av dem alla. För i denna by bor den mest kända Professor som någonsin funnits.
Professorn, som bar namnet Gabrian, Var mest känd för att ha skrivit boken ”Tim’fyra’pyksdinarna”, ”Dem fyra byggstenarna”. Denna bok handlar om alltet och trots att han har blivit så känd för boken, så är det endast han som läst den. Inte ens Rath som är hans assistent och lärling har ens rört boken. Professorn sa alltid, när Rath fråga om han bara kunde få läsa lite, att boken kommer få dig att se och höra saker som kan orsaka din död eller värre.
Denna dag, som många andra dagar, var Rath i fullfärd med att bära in örter som professorn bett om. Han gick upp för stigen. Han kollade över torget mot värdshuset och utanför värdshuset den fagre Liand. Hennes kropp var lika vacker som en svan. Hennes hy, brun som den finaste choklad. Hennes ansikte så vacker, men det bästa var ändå hennes leende som kan få en hel armé att rodna.
”Rath, Rath! RATH!”
Rath vaknade upp ur sitt drömmande och kom på sig själv med att stirra på Liand. Han tog en sista blick ner mot värdshuset och precis då såg Liand honom och vinkade glatt upp mot honom. Han kände hur kinderna blev röda i en rodning och försökte sitt allra bästa att vinka tillbaka utan att avslöja sig allt för mycket och gick sedan med snabba steg upp på grusgången. Han öppnade dörren snabbt och klev in och stängde den ännu snabbare.
Där inne stod professorn med händerna på höfterna. Professorn var en gammal man, som var väldigt sliten av alla sina upptäcktsresor. Hans ben var svaga och hans armar lika så, men han sa alltid att om man vill leva livet så måste man betala nåt tillbaka. Men trots att han inte var så stor och stark, så bråkade inte ens den starkaste man mot honom. För all vishet och stolthet i hans röst kunde flyta berg.
”Vart har du hållit hus?” Undrade Professorn medan Rath ställde örterna på bordet och började hacka dem.
”Jag hämtade örterna som du sa.” sa Rath tveksamt.
”I fyra timmar?” sa Professorn frågande, han skrocka till ”kan det inte va så att du tittade till den unge Liand?”
Rath stannade upp i sitt hackande, plockade upp en ört med en rosa blomma och hoppa upp på bordet. Han tog upp örten till ögat och skådade den från stjälk till blomma och sa med en röst som bara kan ha kommit från någon som är förälskad.
”Jag kan inte rå för det, hon är lika vacker som den vackraste blomman.”
Han hoppade ner från bordet och sprang över golvet till en pall. Han sparkade på pallen så den gled över rummet fram till eldstaden och stanna framför. Rath sprang mot pallen och hoppa upp på den så den va nära att ramla över. Han tog ner ett svärd som hängde över spiselkransen och sa.
”Jag skulle rädda henne från jättar, drakar och alla andra faror hon kan utsättas för.”
Professorn såg på med ett glatt leende och sade.
”Gör du det.”
”Jag förstår om du inte förstår Professorn, men mina känslor är fulländade.”
Sen började Rath fäktas med svärdet, men till slut ramla han ner från pallen. Han låg på golvet en stund, sen brast han ut i skratt. Professorn började också skratta och nu stod dem där och skratta tills tårarna rann och knäna blev svaga.
Resten av dagen gick åt till att prata om minnen och resor. Vilka platser Professorn tyckte att Rath skulle besöka.
”Men Professorn du ska ju följa med mig, vem ska annars ta hand om mig?” sa Rath med ett flin.
”Snälla Kalla mig vid mitt namn denna kväll.” sa Professorn.
”Gabrian, när ska jag få veta om världen?” frågade Rath.
”När tiden är inne, när tiden är inne. Men nu är det dags att gå till sängs, vi har mycket att göra i morgon.”
Till Raths förvåning så hade solen redan gått ner utanför fönstret och byn låg i mörker.
Gabrian sa god natt till Rath och gick in på sitt rum. Rath kollade på när dörren sakta stängdes och undrade vad som fanns där inne, han hade ju aldrig vart där.
Men sen plockade han ihop örterna och gick till sängs.
Men denna natt hade han svårt att sova, han kände sig nervös, lite rädd, men han visste inte riktigt varför.
Varför bad han mig tilltala honom med hans riktiga namn? Vi har haft såna här stunder förut och då har han inte sagt nåt om det. Det är nåt som händer eller kommer att hända eller har hänt, han var säker på det. Men vad är det?
Till slut orkade han inte mer, munnen var torr och svetten rann ner från hans rygg, så han bestämde sig för att ta lite vatten. Han reste sig upp, musklerna i kroppen kändes sega, hans huvud kändes segt, han lyfte armen sakta men den lyftes. Han tog sig med böjd rygg och i princip släpade på bena ut genom rummet. Han släpade sig förbi professorns rum och han hörde något, men ljudet kändes som om det var så långt borta som det kunde fast man fortfarande hörde det. Han stannade upp utanför dörren till rummet, men det var inte han som styrde honom längre. Det måste va ljudet som lockade honom närmare och det kändes som om det hade lyckats. Han tog ett fast tag om dörrhandtaget och öppnade den sakta, men stannade upp. Han hörde någon sitta och prata där inne, det lät som professorn, men ändå inte. Rath öppnade dörren lite till och såg professorns rygg. Det var han som pratade, men han hade inte längre sig stolta och erfarna röst. Utan hans röst lät rädd och som om han inte visste vad han skulle göra. Rath försökte lyssna men hans huvud hade blivit mycket segare, han syn var suddig och han kunde bara uppfatta ett par enstaka ord av vad professorn sa.
”Ni… skydda honom… han är … barn… det… mitt fel… jag… försvinna… skydda honom… ber er… alltihop… mitt fel… han… kommer… aldrig… riktigt liv… det kommer… det kommer nu.”
Tårarna rann ner som en flod för professorn, hans kropp skakade och helt plötsligt kom, som från ingenstans, ett starkt vit ljus. Raths ögon sved när han kollade in i det, men han kunde inte dra bort blicken. Ljuset drog honom till sig, han försökte stå emot men kunde bara inte, ljuset ville ha honom, ljudet som han glömt bort kom tillbaka, nu starkare än någonsin. Snäckorna skakade av ljudet, huvudet gjorde så ont, men han kunde inte gå där ifrån. Ljudet, ljuset ville ha honom, dem ville äga honom, ha honom som sin ägodel.
Han kände något i bakhuvudet, det kändes hårt, men ändå så avlägset. Det svartna framför hans ögon och han kände hur medvetandet flöt iväg. Han försökte fånga det, men det var alldeles för långt borta nu och allt försvann.

Skriven av: K.J Larsen