Ljusglimten


Gång på gång lyfte hon upp vasen och studerade den intensivt för att ställa tillbaka den med en duns på det lilla kaffebordet.
Kaffebordet som tjänstgjort i många år och nu stod där på sina tre vingliga ben med sin numera utslitna bruna färg långt borta från dess glansdagar med nypolerad yta och vackra människor som samlades runt det och småpratande drack små sippar av kaffekopparna som var så sköra att dekoren med dom rosa blommorna såg skrämda ut.
Nu stod det där nött och outnyttjat med sorgliga ringar efter koppar som spillts, opolerat med ett enda syfte att vara bord till en gammal antik vas.
Händerna som satte ner vasen med en duns var inte vackra längre, skrynkliga och bleka med en aning tremor. Dessa händer som varigt långa och smala och lätt kunde slinka över tangenterna på ett piano var nu slöa och utdömda. Dömda till ett liv i sin egen värld med tremor och åldrande hud på en gammal lika avskyvärd kropp fylld av ålderstecken. Det gråa håret som en gång böljade av liv och lyster med sin bruna glans och dom pigga blåa ögonen fulla av skratt och liv.
Där midjan en gång mätt hängde nu en sorgsen skinnflik som påminnelse.
Bitter var hon inte där hon stod bara ledsam och ensam. Minnet hade börjat svikta och ibland glömde hon dom mest enkla saker som att hon satt potatisen på plattan eller ifall hon just ätigt. Men i det stora hela klarade hon sig bra och kunde inte förstå varför alla var tvungna att göra ett sådant väsen av det hela.
Hon var värst, ställde alltid till ett sådant liv för småsaker som att mjölken hade blivigt för gammal eller brödet hade en liten ljusgrön kant och att tallrikarna var odiskade. Förklaringarna verkade hon inte vilja förstå eller för den delen kunna förstå. Ett evigt tjatande och ringande på telefonen varevig dag. Som om hon inte visste själv och led i sin tystnad av att glömma.
Men aldrig skulle hon erkänna det, det skulle vara att radera sin egen existens och person. Varför kunde hon inte förstå det?
Med långa osäkra steg gick hon och ställde sig i sitt fönster och tittade ner på den kalla tysta gatan och några få människor som halvspringande försökte att undkomma regnet som hade kommit som en överraskande skur i det strålande solskenet.
Regnet gjorde henne glad till mods och trots sin åldrande kropp drogs hon ut mot det.
Med lätta fjärils steg flög hon ner för trapporna i klädd endast sitt tunna grönblommiga nattlinne och bara fötter. Regnet kallade på henne att komma ut och leka,leka i vattenpölarna och geggan som så många gånger förr för många år sedan.
Med ett barns iver hoppade hon där barfota i vattenpölarna och kände dom kalla vattenstänken på sina vader. Dom gula hyreshusen runt omkring henne som tittat kallt och betongaktigt på henne innan log nu mot henne. I sin iver att åter få känna vattendropparna leka mot sina ben märkte hon inte att det samlats en skara av nyfikna barn runt omkring henne, fnissande stod dom där och iakttog varje rörelse hon gjorde. Lycklig och exalterad började hon sjunga på en ramsa hon brukat sjunga ofta förr
”i fjol så gick jag med herrarna i hagen, aj, herrarna i hagen”
I sin egen barnsliga glädje glömde hon att benen inte var så unga och starka mer och tappade fotfästet och föll raklång i vattenpölen fylld av vatten och gegga. Fnitter hördes nu i hennes medvetande och hon lyfte upp sitt ansikte från marken och tittade förvirrat upp på fem, sex barn som stod i en ring runt omkring henne. Känslan av skam kom över henne och ostadigt försökte hon resa sig upp men föll återigen denna gång brast förtvivlan över henne och där låg hon i en hög denna gamla patetiska människa. Kölden bet sig tag i märgen och viljan att resa sig var där men kroppen svag. Hon lyfte sitt huvud och såg till sin lättnad att barnen gett sig av. Kravlande försökte hon resa sig igen men föll på sitt eget ben och genomsyrades av en oerhörd smärta vid försök att flytta benet. Förtvivlan var ett faktum, Munnen formades till ett rop och hon ropade allt vad hon kunde – mor, hjälp mig jag har ramlat. När plötsligt ett par händer tog tag i hennes axel och hjälplöst vände hon blicken mot handen och stirrade skräckslaget in i ett par okända blåa ögon.
Ska jag hjälpa dig damen? Sa denna. Oförmögen att prata alls gav hon till ett gallskrik som lät som ett djuriskt yl och sträckte upp sina gamla armar mot främlingen. Med klumpiga händer stödde han henne och det kändes som om hon flög i främlingens armar. Minnet sedan var suddigt och det var som om hon flöt omkring i en dimma med en massa människor som plötsligt uppenbarade sig runt omkring henne och någon klämde på hennes onda ben och ett stick i armen sedan flöt hon återigen.
Här satt hon nu ensam och övergiven och hade precis fått bort det otäcka vita tunga på benet. Men hon hade insisterat på att det skulle komma in främlingar i hennes hem och göra en massa saker som kunde själv om det inte varit för det vita på benet som nu faktiskt var borta.
Men visst var det skönt att veta att det kom en söt och snäll flicka varje dag och hjälpte henne men det skulle hon aldrig erkänna för henne.
För hon hade precis börjat tycka om att samtala med flickan och satt och väntade i sin stol på att dörren skulle öppnas och flickan skulle komma och fråga om hon ville ha en kopp kaffe och en kaka som hon köpt till henne på affären och det var alltid just den kakan med russin som hon gillade. I början brukade hon låtsas vara motsträvlig för att flickan inte skulle tro att hon kunde bestämma över henne men efter ett tag brukade hon resa sig och sippa kaffe ur dom gamla kopparna med dom rosa blommorna på, för inte dög det med vilket porslin som helst när hon fick besök.

Författare:

Publicerat

Dela: