Ljusskenet

Många säger att de ser ett ljussken, ett starkt ljussken. Jag är inte den som ska komma och säga att de ljuger, absolut inte, men jag vet att det som man tror, det som man vill ska hända händer. Även de som säger att de inte vet gör det innerst inne.

Nu sitter jag här, i mitt gamla rum med radion påslagen och ostmackor framför mig på sängbordet. Jag lyssnar efter ljud från nedervåningen, men vet att jag inte kommer att höra något. Inte än på några timmar i alla fall. Stänger av radion och tystnaden som följer är hemsk men dock så underbar. Mackorna äts upp och sköljs ner med mjölk. Det känns underbart med lite mat i magen efter flera dagars svält, och även när jag sitter nerböjd över toaletten och får upp maten igen känner jag en sådan glädje att jag bara skrattar. Sitter där bredvid toaletten, svettig, lortig och blodig och bara skrattar. Till slut reser jag mig upp med darrande ben och ställer mig framför spegeln. Det ansikte min pojkvän tidigare älskat och smekt var nu förstört. Över hela ansiktet, i håret och på kläderna fanns det blod, både torkat och färskt.
Överallt.
Herregud, tänkte jag. Är det verkligen jag? Nej, det kan inte stämma, men ändå är det så. Jag förstår ingenting…
Vi hade blivit kära i varandra som ungdomar, ja vi var nog det första seriösa paret på skolan vi gick på. Fast då hade det känts bra, hur underbart som helst. Men alla varnade mig för honom. När jag gick på gymnasiet struntade han i det och började arbeta istället. Redan under mitt första år där på gymnasiet friade han till mig och vi flyttade ihop. Kärleken blommade, men någonting gick fel. Personen de varnat mig för kom plötsligt upp till ytan. Det började med en örfil och slutade med… Det som alla varnade mig för.
Om du inte lämnar honom kommer han döda dig en dag.
Helt plötsligt verkar sängen frestande så jag går med haltande steg iväg och lägger mig ner och somnar efter ett par sekunder. När jag vaknar upp blir jag inte det minsta förvånad över att se en polis stå böjd över min kropp. Först rycker han förskräckt till, som om han sett ett spöke. Han mumlar till sist någonting och det enda jag kan göra är att le och resa mig upp. Trots knivhugget i benet så tar jag mig nedför trappan utan problem. Smärta är ett ord som inte längre finns för mig, jag känner ingenting förutom glädje. När jag går ner är allt jag lägger märke till en stor plastsäck som täcker någonting som ligger på golvet. Jag ler och ser ner på mina strumpor, de som inte är befläckade med endast mitt eget blod.

Många gånger kommer jag att undra över vad han såg när han dog. Fast mest undrar jag över vad han tänkte, när jag aldrig gav upp efter alla knivhugg han gett mig, utan slog tillbaka. Vad tänkte han när jag trots allt blod reste mig upp, precis som om ingenting hänt? Jag har aldrig sett honom så rädd som han såg ut i det ögonblicket.
Kanske såg han ljuset när han dog, det starka ljusskenet och nu finns i paradiset. Han sa att han inte trodde på något efter döden, men det måste han ha gjort. Man måste tro på något.
Själv tror jag på liv efter döden.


Denna novell finns med i min bok 'Du kommer känna igen dig' som finns att köpas på www.sockerdricka.nu/bokhandel

Skriven av: Madeleine Hansson