Löften bär vass udd



Fältet låg tomt och öde nu när cirkusen hade lämnat staden för i år. Trasiga popcornpåsar och sönderrivna biljetter låg invirade i det gula, oklippta höstgräset. En tung doft av kemikalier och mjölk spred sig från mejeriet och mötte havsluften från viken på andra sidan dungen. Så här på kvällen hade årets första kyliga luft lagt sig över staden och det var inte bara cigarettrök som kom ur mannens mun. ”Nu är det efteråt”, tänkte han. Varje gång han vandrade längst stranden brukade han undra hur lång tid det skulle ta innan vattnet nådde ända upp till stadskärnan. Skulle det gå så fort att hans saker började flyta runt längs gatorna eller skulle vattnet smyga sig på dem och utan att det märkte det äta i sig hela landet? Han avbröts i sina tankar av att kvinnan på trädstammen räckte honom en dunk.
”Eau de vie”, påstod hon. Det omkullfallna trädet vickade betänkligt när hon flyttade lite åt sidan för att ge honom plats.
Mannen svepte rocken tätare omkring sig, tog emot dunken och satte sig tungt ner. Han hostade efter att ha tagit en klunk, svalde snabbt och tände sedan ytterligare en cigarett. Saliven kändes tjock och klibbig men när han försökte göra sig av med den fann han att munnen var tom. Han höjde långsamt huvudet på en värkande nacke och blickade bort mot vattnet och den fula, feta månen som intensivt stirrade tillbaka. ”Fördelen med att bo vid havet är att man alltid kan se horisonten”, sade han.
Kvinnan var ung. Hennes axellånga, ljusa hår hängde ner över ansiktet och mörkret hindrade honom från att se henne ordentligt. Men hon var vacker, det kände han.
”Ja, det är en vacker syn.”
”Fryser du inte?”, frågade han och tittade tvekande på hennes tunna tröja. När hon inte svarade blev han osäker och kunde inte hitta något att säga. Ändå hade hon ju bjudit in honom att sitta bredvid så han ville inte gå. Tystnade som uppstod var dock inte tung och ansträngande utan snarare avslappnande och skön, en behaglig vila.
”Var du på cirkusen i går?”, frågade hon slutligen utan att lyfta på huvudet.
”Nej, jag tycker bäst om lugnet som lägger sig när de gett sig av. Som i kväll, man behöver inte trängas med alla som låtsas ha roligt. Och dessutom”, la han till som för att ge en mer godtagbar förklaring, ”har jag aldrig tyckt om cirkus.”
Kvinnan nickade instämmande, ”Inte jag heller, men jag var där ändå”. Några minuter under vilka han väntade på en fortsättning och hon inte sa något förflöt och tillslut blev han otålig. Tystnaden var inte bekväm längre. Den var krävande och klibbig. ”Så varför gick du då?”, sade han slutligen.
Kvinnan, som när han tittade närmare snarare visade sig vara en flicka, drog ett djupt andetag och verkade förbereda sig för att säga något viktigt. ”Jag sa adjö till min pojkvän som gav sig iväg.”
”Jobbar han på cirkusen?”
”Han är jonglör. En av de bästa.” En viss stolthet hördes i hennes röst. ”Vi träffades för första gången igår och han ville att jag skulle komma och se föreställningen.”
”Så hur lång tid tar det innan ni ses igen?”
”Cirkusen kommer varje år.”
”En kväll varje år?” Mannen lät bestört. ”Ni måste verkligen lita på varandra.”
”Jag älskar honom”, svarade hon, ”och litar på honom”.
”Och han litar på dig?”
”Jag lovade honom att inte se åt en annan man.”
”Äkta kärlek. Det är vackert”, mumlade mannen på ett naivt sätt för sig själv.
”Ja”, svarade hon, ”Det är vackert”.
Han reste sig upp, sträckte på sig och började gå bortåt fabriken. ”Sitt inte kvar för länge. Du blir sjuk.” Mörkret var nu kompakt och redan efter några steg försvann mannen då det inte fanns några gatlyktor på fältet. När han gått ytterligare en bit vände han sig om och ropade; ”Lycka till”.

Men flickan hörde ingenting längre. Hon satt ihopkrupen med nedböjt huvud och skakade av köld. Håret hängde framåt och var fuktigt av daggen. Månen som nu var genomskinligt blå hade vänt bort blicken. När hon var ensam lyfte hon på huvudet. Från båda ögonen avtecknade sig torkade, mörka spår som från tårar ner över kinderna. Nålen i hennes hand var mycket grov.

Västervik, 2001
















Författare:

Publicerat

Dela: