Lögnernas Kreativitet

Att sitta där och vänta var nog det värsta under processen. Att vänta i det där kala gråa rummet med bara två stolar på var sin sida om det där bordet med den där kameran uppe i ena hörnet stirrandes på mig. Det svaga ljuset från den billiga lampan i taket gjorde mig bara mer nervös. Det skulle vara mycket bättre att vara gömd i skuggorna som jag brukar. Jag ska berätta min historia om varför jag satt där, inne i det där rummet och väntade på kriminalaren. Var jag oskyldig? - Det vet jag inte än idag. Innerst inne var jag nog skyldig men kunde aldrig erkänna det för någon för all skam. Tänk vad mycket lögner som hittats på från alla lögnare och brottslingar som suttit där inne. Hela poliskontorets arkiv måste vara fyllda med alla dessa kreativa skapelser. Det är nog de kriminellas poesi tänkte jag då jag satt där.

Det hela började den där natten för 14 år sedan. Stjärnorna lyste klara på himlen, luften var frisk och kall. Jag kände jag ville dansa bland stjärnorna, en dans i nattens mystiska andetag. Men han hade sagt att jag skulle vänta på honom där under lyktstolpen vid det gamla huset där ingen bodde. Egentligen var det ett ganska vacker hus, det var stort och ståtligt med en rejäl trädgård som jag alltid lekte i som barn. Jag hade gått in i huset ett par gånger med mina kompisar också. Fast, det var bara jag som vågade gå in där egentligen. Det sägs att det bor spöken där.
Denna kväll skulle han komma, min pojkvän alltså. Jag vet inte vad jag såg i honom, men jag älskade nog honom. Han var både dum och egoistisk. Det enda han ville ha var min kropp och jag ville ha hans kropp. Vi var oskiljbara när vi såg på varandra, det var som om ett rep tvingade ihop oss till en person.

Där kom han, i samma gamla vita volvo som vanligt. Han hade köpt den för en spottstyver av nån konstig typ. Jag öppnade dörren och gav honom en lätt kyss på kinden innan vi åkte iväg. Jag skulle följa med honom hem. Han var full efter den där festen han hade varit på och jag var rädd hela vägen. Vi kom fram till hans lägenhet utan att ha krockat eller blivit skadade. Han öppnade sin dör och gick direkt mot trappuppgången utan att säga ett ord till mig. Vi hade inte sagt ett ord till varandra på hela kvällen och skulle nog inte säga ett ord heller. Trodde jag.

När vi kom upp i hans lägenhet gav han mig det där leendet han alltid brukar då han vill att jag ska kyssa honom. Jag kysste honom. Jag trodde att han skulle leda in mig i sovrummet men istället tog han med mig till köket där han satte sig ner på en stol. Jag skulle precis sätta mig i hans knä då han sa till mig att jag skulle sitta på den andra stolen på andra sidan av bordet. Jag såg inget annat än hans djupa blåa ögon. Det var svårt att se något annat än dem då jag var med honom. Jag satt och väntade på vad han skulle säga, men han bara satt där. Efter en stund som kändes som en evighet öppnade han munnen och sa ”förlåt”.
”Förlåt för vad?”
Vi satt där tysta. Han svarade inte på min enkla fråga. Jag började tappa tålamodet men sa ingenting, jag ville att han skulle prata då han var redo.

”Jag har gjort något jag inte borde ha gjort... på festen... vi var fulla, snälla förlåt mig för vad jag gjorde, det var inte meningen att det skulle hända. Han bara... låg där när jag var klar.”

”Jag vet inte vad du pratar om, vem låg där? Vad har du gjort?”

”Förstår du inte vad jag har gjort? Det var Mikael! Jag var feg, jag sprang därifrån och tvättade mig, bytte kläder och kom till dig, om du inte tror mig så ligger skjortan jag hade på mig i handfatet där ute i badrummet.”

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag förstod nu vad han gjort. Jag reste mig från bordet och gick ut i badrummet. Precis som han hade sagt lågt skjortan där, den var röd av allt blod från Mikaels kropp. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mikael och jag var barndomsvänner. Han var den bäste vän jag någonsin haft. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder och ilskan välla ut ur mig. Hur kunde jag älska den mannen som gjort detta? Allt jag ville göra var att sluta älska honom då.
Jag gick ut till honom, tittade på honom en lång stund då han stirrade in i vägen.

”Varför?” frågade jag

”Han... han var ivägen, han visste för mycket”

”Om vad?”

”Jag kan inte berätta för dig, för då kommer en till skjorta ligga där i handfatet”

Jag stod där, visst inte vad jag skulle göra. Jag visste inte vad jag vågade göra. Jag gick ut ur rummet och in i det lilla vardagsrum han hade. Jag satte mig i soffan men huvdet begravt i mina händer och tårarna strömmande nerför kinderna. Han kom in till mig, såg ner på mig. Han hade en annan blick denna gången, jag kände inte igen honom. Han gick fram till mig och putta ner mig i soffan. Han tryckte sitt huvud mot mitt och försökte kyssa mig samtidigt som han började riva av min tröja. Jag lyckade putta bort honom.
Jag reste mig upp och skulle precis springa därifrån då jag märkte att han inte försökte jaga mig. Han låg stilla på golvet. Jag trodde han var medvetslös då jag gick hem. Jag vågade inte ringa polisen, det vågade nog inte han heller. Men nästa dag så satt jag där på stationen och väntade. Väntade på att kriminalaren skulle berätta för mig att han hade slått huvudet i bordskanten och förblödigt.

Jag visste inte om det var mitt fel, och jag vet det inte än idag. Jag berättade för kriminalaren vad som hade hänt då han kom. Han trodde på min historia och jag blev villkorligt frisläppt. Men jag vet inte om det var rätt. Jag tror nog inte det. För jag hade gjort samma sak som han gjort mot min Mikael, jag hade tagit hans gåva. Den gåvan som skulle hålla han levande. Livet.

Skriven av: Rasmus Canbäck