Lost in space

”Du skojar, du kan inte gifta dig med någon från Neptunus. Dessutom är du för ung! Bara 12 miljoner”.
”Vem var det som rymde till Jupiter för att hon tyckte att det var tråkigt att lära sig stjärnorna i Vintergatan?”
”Det var en helt annan sak, dessutom var jag äldre.”
”300 år ja, det är ingenting, det säger du ju själv!”
”I vilket fall som helst var jag förståndigare”.
”Kallar du det förståndigt att sticka iväg till Jupiter utan att vara vaccinerad mot Röda Fläcken? Varenda småunge vet att det är farligt att vara på Jupiter om man inte är vaccinerad. Orkanen kan blåsa in i ens huvud och vips så är hjärnan borta. Det verkar inte kul va?”
Det här artade sig till en hopplös diskussion, det insåg snart båda två. Så länge Zzrt envisades med att dra upp sin mammas dumdristiga rymning var hon försvarslös. Hon hade nära nog strukit med, när orkanen härjade den lilla lugna by där hon vistades och nu äntligen, efter 30 miljoner år, hade folk börjat glömma bort hur hon hade kommit hem som ett vrak och bara pratat om någon vacker orkangud. Kostnaderna för henne på det universala mentalsjukhuset hade varit enorma. Eftersom vennumen (Venus motsvarigheter till kommuner är vennumer) skulle bidra med kostnaderna hade alla fått höjd skatt och ingen hade velat prata med Zizana på flera tusen år.
”Ja, jag tänker åtminstone åka. Neptunus är faktiskt en av de säkraste planeterna i solsystemet.”
”Ja, det är väl för att alla är isstatyer där. Det sägs att det bara finns ett enda hus på Neptunus som är varmt.”
”Ja, och där bor Nizze.”
”Jaså, det gör han. Varför heter han något så konstigt som Nizze förresten?”
”Hans far medverkade i jordexperimentet och hörde då att någon kallades ”Nisse” så satte han dit Z istället för S och kallade sin ende son Nizze.”
Dispyten avbröts tvärt av att den triangelformade dörren öppnades och Nizze kom in. Zzrt väste åt honom att sticka långt bort, helst till en annan galax men han ignorerade henne. Zizana stod och gapade, oförmögen att säga något. Det var så fräckt att bara komma inklampande så där. Folk från Neptunus var portförbjudna på Venus och nu kom den där kallblodiga varelsen och ville gifta sig med hennes dotter. Det skulle bli skandal om det kom ut. Zizana skulle få flytta till någon avlägsen asteroid någonstans i Vintergatans utkant utan kontakt med någon annan än några ohyfsade kometianer. Kometianerna är små, små figurer som ägnar hela livet åt att susa runt på kometer och aldrig har någon fast adress. Hon hade omedvetet fortsatt att stå med vidöppen mun så att alla de lilarutiga tänderna syntes.
”Zizana, stå inte där som en guldfisk. Jag vet vad du tänker om mig och mitt folk och jag vet att du skulle bli ännu mer utstött än du redan är om din dotter stack till Neptunus med mig.” Det var Nizze som hade tagit till orda. Zizana kunde fortfarande inte få fram ett ljud utan nickande bara.
”Därför frågar jag dig om du vill följa med mig och Zzrt till Neptunus. Se inte så förskräckt ut. Jag har ett uppvärmt hus. Det blir förstås inte lika varmt som här på Venus, men ni behöver inte frysa.”
”Men, men, vad ska mina vänner säga. Och alla vennumgubbar, dom kommer att begrava mig levande.”
”Ta det lugnt, jag ringer en av mina kompisar på Neptunus så kommer han och hämtar oss i natt när alla sover.”
”Men, jag vet inte… Tänk om någon får reda på det”
”Ingen kommer att få reda på det. Och om någon mot alla odds skulle höra när vi ger oss iväg så kommer vi ändå att vara många ljusår härifrån innan han hinner slå larm.”
Zzrt stod spänt och lyssnade. Hon vågade inte säga något, knappt andas. Det behövdes bara ett litet ord för att allt skulle vara förstört och Zizana skulle förbjuda henne att åka. Zizana såg ut som om hon funderade skarpt, men till slut sa hon:
”Okej, ring den där kompisen då. Men se till att ingen märker något.”
”Ska bli.” Ett brett leende spred sig i Zzrts ansikte. Hon skulle få vara tillsammans med sin älskade Nizze.

”Vakna Zzrt, du måste vakna! Zezir kommer när som helst. Jag fick just en intergalxiskt meddelande på min mobiltelefon. Det finns risk för att vennumgubbarna kan ha uppfattat rymdskeppet på sin radar och då måste vi skynda oss.”
”Men mamma då?” Zzrt var trött och ville bara ut till det där rymdskeppet och sova.
”Hon står redan där ute och väntar”. Zzrt började slött dra på sig kläderna, men Nizze stoppade henne och räckte från en silverskimrande dräkt.
”Den här måste du ha på dig när vi kommer till Neptunus.”
”Varför det?”
”Alla har sådana, du måste passa in. Dessutom skulle du frysa ihjäl i dina vanliga kläder.”
”Okej, jag ska. Har du verkligen lyckats tvinga på mamma en sån här?”
”Ja, fast det krävdes en hel del övertalning. Det var nog hennes rädsla för att inte passa in som fick henne att ge med sig.”
”Ja, hon skulle inte stå ut med att komma till en annan planet och vara fel klädd”

Det tog en stund innan Zzrt hade fått på sig hela dräkten med alla dess dragkedjor och knappar. Nizze nästan släpade ut henne till rymdskeppet, som stod på gräsmattan med motorn igång. Vid spakarna satt en ung neptunsk kille och trummade otåligt med fingrarna. Det var tydligt att han inte ville bli upptäckt på Venus. Neptuner är inte allt för populära på Venus och Neptunerna gillar inte folk från Venus något vidare heller. Zezir hade bara tagit det här uppdraget eftersom Nizze betalade bra. Dessutom skulle Nizze stå i tacksamhetsskuld till honom och det kunde vara praktiskt ibland…
När Zzrt fick syn på Zezir bredvid den blänkande rymdfarkosten rös hon till och fick mest av allt lust att vända om, men hon tvingade sig själv att fortsätta. Hon skulle klara det här.

De susade fram genom rymden i en hisnande fart, men Zzrts långa blå hår låg som struket kring huvudet. Det brukade bara göra det när hon var jättenervös och det var hon nu. Hon litade inte på Zezir och det var inte så jättekul att mamma hade följt med heller. Hon skulle säkert skämma ut Zzrt inför hela Neptunus redan första dan. Nej, det här var verkligen inte så som hon hade tänkt sig.
Efter tre dagar landade de med en duns på Neptunus frusna mark. Zzrt var först ut och Zizana var inte långt efter. Ingen av dem var vana vid så här långa resor och de tyckte båda att det var skönt att vara på fast mark igen. Till slut vara bara Zezir kvar i farkosten. Han satt och visslade förnöjt och Zzrts skarpa blick såg att många sedlar låg hopknölade i hans handflata. Han hade krävt Nizze på mer pengar än vad som var rimligt. Zzrt såg att Zizana också tittade mot hans hand och himlade med ögonen, samtidigt som hon tecknade åt henne att vara tyst. Det här fick killarna göra upp bäst de ville utan deras hjälp.

Dagen för bröllopet närmade sig. Zizana och Zzrt hade varit på Neptunus i två år nu och tyckte att de hade börjat känna sig hemmastadda. Folk hade slutat reta dem för deras blå hår och deras knaggliga neptunska. Zizana hade gått med i föreningen TTM (Tjatiga Tanters Mötesplats) Hon trivdes bra till Zzrts stora glädje och förvåning. Nizze och Zzrt trivdes också och var kärare än någonsin. Det var perfekt ända tills larmet gick, en fånge hade rymt från stadsfängelset. Nizze blev alldeles vit i ansiktet när han hörde meddelandet på radion. Zzrt tyckte att det var konstigt att han blev så chockad. De hade väl inget med det att göra och dessutom bodde de långt ifrån fängelset.
Nizze insisterad på att de måste fly, till och med gå under jorden och byta namn. Till en början vägrade Zzrt, men hennes kärlek till Nizze fick henne att ge med sig. De flydde långt utanför staden och bosatte sig i en igloo. Det uppvärmda huset och den lyckliga tiden bleknade bort. Zzrt började glömma att hon någonsin hade bott någon annanstans än i denna eviga kyla. Hon visste fortfarande ingenting. Då och då försvann Nizze i ett par dagar för att skaffa mat. När han kom tillbaka hade han alltid samma nyhet att berätta: fången var fortfarande på fri fot.

Efter mycket lång tid tröttnade Zzrt på att inte veta vad som pågick. Hon gick till Nizze och frågade rent ut varför de var tvungna att hålla sig gömda. Svaret blev:
”Jag känner fången och han söker efter mig överallt.”
”Är det, det är väl inte…?”
”Jo Zzrt, jo, det är Zezir.” Rösten var lågmäld.
”Men varför skulle han söka efter dig?”
”Han anser att jag står i tacksamhetsskuld till honom efter att han körde hit oss den där natten för länge sen.”
”Jag förstår.”
Men egentligen förstod hon ingenting alls. Varför var Nizze kompis med Zezir överhuvudtaget var den fråga som hon tänkte på mest. Var han också kriminell? Ingen kunde svara på det mer än han själv och han skulle nog inte svara på en sån sak utan vidare. Zzrt fattade den kvällen ett beslut som skulle förändra hela hennes framtid.

Tidigt nästa morgon packade hon sina saker och tog alla pengar som hon hittade i igloon. Det långa håret som länge varit uppsatt släppte hon ut så att hon, förutom klädseln såg ut precis som hon hade gjort hel sitt liv på Venus. Hon började den långa vandringen in mot staden.
Hon vandrade i dagar och nätter. Varje kväll blev hon besviken över att hon inte såg stadens ljus långt borta Det enda hon var säker på var att hon gick åt rätt håll. Zzrt hade ett otroligt lokalsinne, som alla andra i hennes släkt.
Hon var färdig att ge upp helt när hon hörde något som surrade över hennes huvud. Det var den orangegula rymdtaxin. Zzrt slet fram en grön raket ur väskan och sköt iväg den. Taxin saktade genast in och landande någon sekund senare framför Zzrts fötter. Hon hoppade in och bad att få åka till Venus. Taxichauffören flämtade förvånat till, men satte högsta fart mot Venus.
Så lämnade Zzrt alla sina vänner, sin kille och sin mamma för att åka tillbaka till sin hemplanet. Visst älskade hon fortfarande Nizze och undrade hur det gick för honom. Hon gifte sig aldrg. Inget vet hur Nizze klarade sig. Kanske lever han fortfarande där i sin igloo i ständig skräck för Zezir.

Skriven av: Karin