Lotstjänsteman Petterssons advent

Första advent kom med regn. Ett oupphörligt och obönhörligt
strilande som kom kängorna att surna. Änkan Karlsson var usel
på att stöpa ljus, men hos lotstjänsteman Pettersson stod fyra
av hennes knottriga skapelser givakt inför julhögtiden. Första
ljuset hade för kort veke. Skam den som ger sig, sade Pettersson
högt i sin ensamhet, torkade bort sås- och fiskrester från kniven
och kretade fram en trådstump. Ljuslågan lyste flämtande upp
hans lilla kök: de gulnade spetsgardinerna, den blåmålade
kökssoffan, oputsat koppar. Pettersson lutade sig tillbaka mot
pinnstolens hårda rygg och väntade på döden.
Resten av den kokta torsken tillhörde vildkattorna som höll
mössen borta från matkällaren. Klipporna utanför lotstjänstemannens
boning var hala av regn, ljungruskorna klafsiga,
enarna sorgset slokande. Nej, inget väder att gå ut i, sade
Pettersson och gick ut ändå.
Döden visade sig först som en svajande lanterna i fjärran.
Signalen var på intet vis vedertagen, men Pettersson var inte
dummare än att han begrep. Runt hans ben snurrade kattorna,
blöta och eländiga och ivriga efter fisk. Nu är det kokta fläsket
stekt, sade Pettersson och bjöd kattorna till sitt aftonmål.
Det andra ljusets låga dansade som en besatt. Puffar av
sotmoln böljade mot taket som var så lågt att Pettersson,
en man av ringa medellängd, kände sig nödgad att leva lätt
hukad. På öns norrsida firade öborna att julölet var redo
för en provsmakning som skulle vara till arla morgonen.
Lotstjänstemannen satt allena, mätt men inte belåten, och
skådade och lyssnade ut i mörkret efter dödens signaler. Ett
klagande, flämtade ljud hördes genom vågplasket, hest, platt och
läckande. Den mistluren är inte längre något att ha, sprucken
och dann, konstaterade Pettersson, svepte oljerocken om sig
och gick ut för att hälsa dödman vilsam advent.
Lanternan var alldeles nära; ett grönaktigt skimmer gnistrade
i vågkrusningarnas spruckna speglar. Petterssons inre var
hett som nyvärmd glögg, men hans hud kall och blöt. Benen
dallrigt ostyriga som lutfisk. Döden kom med liten besättning,
endast fem förslavade röster som jämrade sig i vattnet alldeles
bortanför skenet av Petterssons oljelampa. Det är till att vänta,
ropade lotstjänstemannen över sjögångens jämmervisa, vände
döden ryggen och gick in.
Det tredje ljuset brann med frisk låga, men osade härsken talg.
Den tjuren har då inte levat på mången år, muttrade Pettersson
och lade armarna buttert i kors. Tredje advent hade kommit
med hagel och en pirrande, otålig oro i hans kropp. Snålblåsten
smög sig in mellan tjärade panelplankor, filtrerades genom
isolerande hästtagel och pulserade genom tapeter, buckliga av
påfrestning. Lotstjänstemannen trummade med fingrarna mot
bordet och fötterna stampade takt mot golvtiljorna, men oron
ville inte låta sig hållas. Oljerocken var ännu fuktig efter dagens
ärenden men varm och torr inne i. Som en kram av salig kära
mor, suckade Pettersson och begav sig ut i det stickande haglet
som nu börjat övergå i fyk.
Oljelampan sken upp yrande snöflingor som hindrade både
syn och kropp. Vita väggar av ettrigt motstånd uppmanade
honom att återvända till värmen i sitt lilla kök, men hans
angelägenhet lät sig inte betvingas. I gott väder var bryggan
fem kliv bort, i oväder åtta. Enbusksnår till höger, ljungruskor
till vänster. Inte ens snöyran lyckades förvirra hans steg. Att
döden med besättning landstigit visste Pettersson redan innan
han kom så nära att konturerna av kuttern avtecknade sig
genom snöfiltret. Träet hade ännu inte hunnit svartna, men de
en gång vita seglen var missfärgade av röta och sjögräs och
slitna i revor av vind och vågors kraft. Nu går fan på torra land,
sade Pettersson och undrade om det verkligen var så ordspråket
löd.
Fjärde advent anlände med mörka minnen och ovälkomna
gäster från förr. Ett år hade förlöpt sedan lotsman Pettersson
senast väntade på att det fjärde ljuset skulle tändas. Då hade tre
av änkan Karlssons erbarmliga ljus redan brunnit ut. Pettersson
hade somnat ifrån dem alla och vaknat till insikten att livet är
förgängligt och att han denna gång välsignats med salig tur
som inte förtärts av hungrig eld. Kökssoffan var hård, men
detta hade inte bekommit honom. Lika lite hade han låtit sig
störas av den styva kulingens vinande kring knuten, nödens
rop eller mistlurars ylande.
Medan Pettersson förnekat julensamheten och försummat
plikten med hjälp av prima glögg och julöl hade de nödställda
kämpat mot den obestridbara fiende mången sjöman förr eller
senare stöter på. Var de varit visste Pettersson inte, inte heller
vart de skulle. Men medan han efterföljande morgon bakfull
vacklade över stelfrusna lik, ilandflutna vid hans omhuldade
rosbuskar, visste han att deras resa skulle fortsätta till självaste
tidens slut. Det är synd om mänskligheten, hade Pettersson
hulkat och offrat julduken till liksvepning. Marken hade
varit hård men inte frusen denna advent och han välsignade
mannarna bäst han kunde.
Nu satt lotstjänstemannen nykter och dyster med bara
samvetet till sällskap. Fjärde ljuset tog sig utan protester. Utanför
föll snöflingor fridfullt över enar, slån, rosbuskar, ljungruskor,
hala klippor och dolda viloplatser. Dörren in till Petterssons
kök öppnades långsamt. Döden och besättningen lämnade inte
några fotspår på den fuktiga, vita mattan av julsnö. Av deras
steg hördes inte ett knarr. Doften av nykokt skinka jagades
på flykten av förruttnelsens vämjeliga sötma. Det var så dags,
gnisslade Pettersson och övervägde för ett ögonblick att lägga
benen på ryggen.
Änkan Karlssons alla ljus brann efter bästa förmåga tills det
fjärde ljuset falnade och till slut slocknade med en uppgiven
suck. Det var dan före dopparedan och väntan var över.

Författare:

Publicerat

Dela: