Louise

Tova och Gunilla hade stämt träff vid Bergs Café på torget. Det var Tovas idé. Hon hade något att berätta. När Gunilla klev in genom dörren satt Tova vid ett bord för två. Gunilla gick fram och gav henne en kram och såg att det fanns något sorgset i blicken.
”Vad var det du ville”, undrade Gunilla och tittade på Tova.
”Jag kan inte få barn”, sa Tova och sänkte blicken mot bordet.
Gunilla tittade på henne och försökte finna ord att trösta. Hon visste att Tova och hennes man Thomas hade försökt i flera år utan resultat.
”Det är orättvist. Jag behöver bara titta på ett par herrkalsonger så är det kört”, sa Gunilla och skänkte en snabb tanke till sina fyra barn. Tova försökte med ett leende men det ville sig inte.
”I morse hade du fått mina barn. Full kalabalik. Gustav ville inte äta frukost. Anna hittade inte sin gympapåse. Sara ville inte gå till skolan för hon var ovän med sin kompis och Erik hade tappat bort cykelnyckeln.”
Gunilla visste att de inte var någon bra tröst. Nu kom hon på något.
”Ni kanske kan adoptera.” Tova skakade på huvudet.
”Thomas vill inte, han är rädd att barnets mamma har varit missbrukare och inte skött sig under graviditeten och att de kan bli fel på barnet.”
Gunilla tittade med irriterad blick på Tova.
”Så Thomas tyckte jag misskötte mig när jag väntade Gustav och att det är mitt fel att han har Downs syndrom.”
”Nej, nej! De har han aldrig sagt.”
”Det finns väl ingen garanti att man ska föda ett A-barn vad det nu är för något”, sa Gunilla bestämt.
De bytte samtalsämne och pratade om när de var unga och hade hela livet framför sig. Nu var de trettioåtta år mitt i livet och med erfarenhet i bagaget. De bröt upp och bestämde att träffas veckan därpå för att ta en långpromenad.
Gunilla knackade på hos Tova och Thomas. Thomas öppnade och bad Gunilla stiga in.
”Det var ingen dum idé du kom med”, sa han. Gunilla tittade förbryllat och undrade vad han menade.
”Adoption. Jag har varit mycket fördomsfull.”
Nu kom Tova ut i hallen färdig klädd för en långpromenad och med ett leende på läpparna.
Tova och Gunilla gick i rask takt. Tova sprudlade av glädje och berättade att de hade hänt så mycket under veckan. Hon och Thomas var helt överens om adoption. Hon hade varit i kontakt med Adoptionscentrum och fått råd och stöd. Nu skulle de påbörja en utredning för att se om de var lämpliga föräldrar. Processen kunde ta drygt ett år.
Två år senare satt Gunilla och Tova på Bergs Café.
”Jag och Thomas åker till Filippinerna på torsdag. Det finns en flicka på ett barnhem. Hon är fem månader och heter Louise.”

Författare:

Publicerat

Dela: