Luften har sparat en plats åt dig, bredvid mig här på perrongen

Himlen är grå idag. Novemberdag, februaridag, måndag, det är samma sak. Det är samma sak för att du inte är här och gör minuterna värda att minnas. Det är samma sak för att du är så långt borta att fåglarna suckar när jag ber dem hälsa till dig. Det är samma sak för att jag vet att de är precis lika, efter måndag kommer tisdag, efter november går man i ide och sedan är det februari.

Imorse var tåget försenat men ingen klagade. Det var inte heller någon som skrattade. En måndag 07.43 är allting på sin yttersta spets och gömt långt inne i de mörkaste rummen samtidigt. När jag stod där och flyttade min tyngd från ena foten till den andra gång efter gång undrade jag om du vet hur det känns. Om du vet hur det är att känna sig ”mer hem hm hemlös än den minsta atom” som Erik Lindegren skriver. En tant pratade med en annan tant om en tredje tants fantastiskt fina och lydiga labradorjävel och jag tänkte ”Vet du hur det är att med tiden lära sig att hata första tonen i väckarklockans signal av hela sitt hjärta? Vet du hur det är att vänja sig vid att allting varje morgon är lite mörkare än dagen innan och att varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag klockan halv sju tvivla på om du någonsin kommer att få uppleva ljusare tider igen? En kvart försenat kom tåget och svalde 76 halvdöda individer som alla stått och stirrat nervöst på klockan i minst elva minuter. Eller 73 föresten. Två brats hånglade istället och jag tänkte på dig. På dig och livet och om tanter någonsin kommer att sluta fascinera sig för dreglande korkade odjur med päls. Typ labradorer och Robert Wells.

Ibland när jag försöker förklara för mina vänner vad jag tänker på säger de att jag tänker så mycket att de får ont i fötterna. De råder mig att sluta upp, att kapa en snygg kille och skita i lite fler läxor. Alla har väl sina egna mediciner antar jag.

Du kanske tänker på mig då och då. Om den där speciella låten spelas, om speciella dofter sveper förbi. Kanske saknar du mig lite också. Vid närmare eftertanke saknar du mig nog mycket, och om du låter hjärnan arbeta riktigt hårt ska du se att jag fattas dig något ofantligt. Men det är väl viktigt att inte låtsas om det. Nu när allt ligger i ruiner förstår jag om det känns omöjligt att visa himlen att det spelar någon roll. Så du saknar mig bara lite. Ibland.

Mina tankar är vilsna utan det självklara stället att vandra till som brukade vara du. Min väckarklocka ringer ännu falskare när du inte längre går att drömma om.

Jag kommer ingenstans. Patrullerar runt på de här gamla stigarna, trampar obönhörligt i samma satans pölar. Varje måndag. Varje tisdag, onsdag, torsdag, fredag. På lördagskvällen glömmer jag alltihopa, på söndagen flyter det upp till ytan igen. Förr i tiden bar du mig, trygg på din rygg tillbringade jag dagarna, men nu finns det ingenting som hindrar mig från att sväva upp i atmosfären och fatta eld. På väg hemifrån på morgonen möter jag småbarnen som kommer gående med sina termobyxor och rosa ryggsäckar. Jag måste hålla blicken fokuserad på mina skor för att hålla mig kvar på marken. Det är knivigt det där med minnen.

Kanske förstod du alltid hur jag kände. För handen på mitt hår tog precis på rätt ställe och botade alltid kardborrekänslan av någonting som var väldigt fel. Jag lovade att jag skulle ta dig till länder där ingen förut satt sin fot, där allting gick i gult, orange och rött. Där solen alltid stod lågt och skapade konstverk. Skuggor och drömmar. Allt jag behövde var en stunds vila. Att låta dig ta hand om mina bördor medan jag blundade och tvinga världen att sköta sig utan mig för en gångs skull. Sedan skulle vi ta första bästa tåg dit. Det slår mig när jag står och huttrar i väntan på bussen att man aldrig får slappna av. När man boxas får man aldrig sänka garden eller tappa fokus med blicken. Ingenting klarar sig en enda sekund om inte jag hjälper till.

Det finns alltid saker man undrar. Typ varför Jimi Hendrix’ fingrar inte är bundna
av naturlagarna och vad det var för onaturlig energi som strömmade ut genom dina fingrar och fick mig att vilja stanna i dina kramar för all framtid. Nu vet jag vad det var du dolde och precis hur bra du gjorde det. Om jag någonsin upplever känslan igen, om jag en gång till tänker att jag ska ta med någon på en resa lik den jag skulle ta dig på, då ska all tvekan avrättas och avresan ske imorgon dag. För din skull lovar jag det.

Medan jag låg och sov sött som ett barn med slutna ögon och drömde om dig tog du saken i egna händer. Jag flöt genom veckorna och trodde att du skulle väcka mig när det var min tur att ta hand om dig men istället var det ljudet som väckte mig. Du tog sats och flög, in under ett av alla tåg vi inte tog bort härifrån. Först hörde jag skriken, sedan försökte jag förstå varför alla på perrongen var rödprickiga och från och med den sekunden kan jag inte längre koncentrera mig på klockan när pendeltåget fått förhinder, sen dess är jag av uppfattningen att det finns viktigare saker att göra än att berömma en lydig hund.

Luften har sparat en plats åt dig här bredvid. Jag saknar, jag saknar, jag saknar dig för du sa att du alltid skulle vara här. Jag inser att jag kommer att dö inom kort för mellan hjärtan finns inget hinder och ingen lag, du har mördat mer än ett. Och automaten vägrar acceptera mitt busskort.

Skriven av: Tove Ahlbom