Luftslottens Drömvärld

Luftslottens Drömvärld
Han sitter en och en halv meter ifrån henne.
Han, en välbärgad, femtioårig man som borde vara i sina bästa år, och som tappat ögonen för sin lika gamla fru, som efter tjugofem års äktenskap inte har mycket kvar att erbjuda honom. Men hon försöker. Förgäves- han har tröttnat; på henne, på livet, på att dag ut och dag in gå runt och vara fånge under vanans tyranni och att, exakt på minuten, veta när vardagsföreteelserna skall inträffa.
Hon, en oskuldsfull tonåring som just upptäckt tjusningen med att ha en mobiltelefon i sin ägo. Hon pratar oupphörligen i den. Hon är arg. Han myser. Hennes sköna och hämningslösa vrede fäster sig som en sensuell hinna kring hennes kroppskonturer och gör att hans törstiga ögon konstant är riktade åt hennes håll. Ett brett och skadeglatt leende, eller snarare ett flin, sprider sig över hans ansikte. Och liksom för att släcka sin törst och hindra den förbjudna åtråns saft svämma över hans hungriga gap, slickar han sig runt läpparna med sin ivriga tunga. Kan det vara pojkvännen som gjorde henne upprörd?
Han iakttar hennes intensiva kamp mot att inte skrika rakt ut till den drabbade åhöraren i telefonen. Det går inte för sig att höja rösten, för det sitter folk på bussen. Man har lärt henne att det är moraliskt oriktigt; liksom att han inte kan gå fram och be henne klämma lite på hans, för tillfället, hårda manslem. Hon märker inte hans blickar som ihärdigt söker hennes uppmärksamhet. Hans fru sitter halvsovandes bredvid honom lyckligt(?) ovetande om hans tankars fantasiers otrohet. Det var ju därför de hade gjort denna resa; för att på nytt försöka stimulera passionens svårtända låga.
Han avbryts i sina tankar av att en porslinsskör hand, fruns hand, försiktigt vilar på hans nervösa lår. Han stillar sin darrning och tvingar fram ett ömsint leende och en kärleksfull blick, men som mera liknar en grimas. Han får ett uppriktigt leende tillbaka. Han ser på frun, men undviker att möta hennes - faktiskt djupa och bedårande - blick (det måste varit den han fallit för en gång i tiden), utan vilar bara ögonen på hennes hornhinna där han kan återspegla sig själv i de stora, svarta pupillerna.
Han visste inte om det var den - genom hennes ögon - reflekterade falskheten han själv utstrålade, fruns tafatta och naiva närmanden eller blotta tanken på hans tröstlösa situation som gjorde honom äcklad. För några sekunder var det som om hans medvetande förflyttat sig utanför kroppens alla begränsningar, och hans ansiktsuttryck förvrängdes då han betraktade, först frun och sedan, sig själv med avsmak. En olustig frustration gav sig uttryck och ville tränga sig igenom kroppens alla hudceller. Det är tillfället som formar banditen, tänkte han.
Hans huvud snurrar. Skuggan från frun drev hans tankar till becksvart mörker. Liksom för att skingra dessa desillusionerade tankegångar vrider han, med ett ryck, bort huvudet från sin livskamrats smaklöst hoppfulla uttryck. Det uns av timida skuldkänslor som ens fanns där, försvinner på ett ögonblick blott han erinrar sig om hennes uppenbarelse- där, endast en och en halv meter framför honom. Det var just det förbjudna i föreställningen som åter ökade hans annars ganska sega pulsslag i ren upphetsning.
Hon är fortfarande uppslukad av samtalet. Dock betydligt lugnare nu. Hennes ganska barnsliga men oerhört vackra fingrar leker med en hårslinga från hennes mörka hårsvall, samtidigt som hon uppmärksammat lyssnar på personen i andra änden. Han känner återigen hur delar av hans kropp sakta reser sig då tankarna drar iväg mot aldrig tidigare utforskade områden. Hennes ädla karaktär var så inbjudande och han blev nästan upprörd när hennes mjuka, onåbara stämma slingrade sig in genom hans trumhinna. Hon retar honom. Han spricker snart- frestelsen var enorm. Han var besatt av hela hennes unga ofördärvade skapelse.
Han slår bort blicken och för motvilligt tankarna i en annan riktning liksom för att frånta hans instinktiva impuls från att göra något han senare skulle ångra. Skepnaden av frun vilar över honom och när han återigen gör sig medveten om detta, för det honom tillbaka till den påklädda verkligheten. Sneglandes på frun tänker han på deras senaste år tillsammans. Hon är en tragisk människa. Blind och rutad- han tycker synd om henne. Det börjar äntligen mörkna och utanför fönstret flyger världen snabbt förbi- allt är föränderligt. Han blickar uppåt. Och ser stjärnorna tändas på himmelen.;
Hans illusioner av verkligheten stämde inte överens med fruns. Allt var förvirring och han drev sig själv in i någonting som liknade maskopi. Han ville börja en ny resa i livet. Inte en resa mot en ny stad. Han ville födas på nytt, som en ny människa. Inte bara byta skal. Allting var en enda komedi där han utgjorde huvudrollen. Och det var just detta skådespel som gjorde honom verklig och befriad från en endast luftslottens drömvärld.
Hon fick honom att inse detta. Hon var också den första han kom i kontakt med efter sitt uppvaknande.

Skriven av: Ida Gillner