Lugnet efter en jävla storm

23.50. Tick. Tack. 23.51. Tick. Tack. Uppe på familjen Haglövs hus vind sitter hon. Det är en dimmig natt i mars. Sömnen liger äver Örenda som en tung slöja och det ända som hörs är några i ungdomar hennes gapa och ropa borta vid den lilla men föramför allt ända matutiken Örenda har. 23.52. Ungdomarna I hennes ålder har rört sig vidare och tystnaden än bedövande. Men även fast att det är knäpeptyst, skriker det i hennes huvud.

23.53. Hon är nära på att skrika rakt ut men det går inte. Hon kan varken röra sig, prata eller andas. Hon kipar efter luft, men det hjälper inte. Det är som att någon stryyrper henne, men det är ingen där. Det är bara hon och skriken i hennes huvud. Så hadde det altid varigt men den här gången var det anorlunda. 23.54. Hur länge kommer hon klara av trycket. Tyrycket mott hennes lungor. Tryket mott hennes rygg, ben, hals, huvud. 23.55 Snart dör hon. Snart kommer skriken att sluta. Tårarna att uphöra. Men inte än. Först kommer hennes lungor bli vakum. Alla hennes ben knäkas. Hennes ansikte sprika och hon kommer känna allting. Varända liten sena som går av. Varenda ben som krosas. Men inte än.

23.56. En äldre man kliver av busen tillsammans med en kvinna i 17 års åldern. Hon kan knapt gå och är helt beroende av mannen som blir mer och mer otålmodig. Kvinan är påverkad av både droger och alkohol. När mannen och kvinnan kommer bort från bilvägen och in i mörkret börjar mannen skrika på kvinnan. Skriken blir dovare och dovare men man kan höra hur mannen slänger ner kvinnan på marken, sedan drar mannen ner kvinnans kjol och håller fast hene.

23.57. Tre minuter inan tolvslaget, är smärtan så stark att hon inte kan tänka. Hon sitter uppe på vinden och där och då förstår hon att det inte finns någon annan utväg än döden. Hon längtar. Hon längtar tills lidandet slutar, även om det slutar med en ändlös tomhet. Snart bara tre minuter kvar på detta helvete.

23.59 och 30 sekunder. Känns det som att hon briner. Hon undrar om hon kommit till helvetet. Nu kan hon inte se något. Hennes ögon är som ihopsydda. Utöver henne är resten av vinden helt knäpptyst och stilla. Men i hennes huvud skriker rösterna bara högre och högre. Tick. Tack. Tick. Tack.

00.00. Den drog och alkohol påverkade kvinnan vaknar efter att hon tuppat av när hennes huvud dunstat i asfalten. Hon vaknar av ett skrik som aldrig kommer att lämna henne. Skriket är knappt mänskligt mera som ett skrik av en själ som varit i en smärta som inte liknar något annat. Skriket skär igenom natten och bryter tystnaden. Efter det omänskliga vrålet tystnat känner hon blodet rinna från huvudet och där kommer hon att ligga. Kvinnan kommer bli frågad vart hon var och vad som hände den där natten. Folk kommer titta på henne med en medlidande blick samtidigt som dom tänker för sig själva skyll dig själv. Men hon kommer inte svara. Skammen kommer trycka ned henne till en liten liten klump av ångest och osäkerhet. Hon kommer inte berätta för någon vad som hände. Hon kommer aldrig berätta hur mannens tyngd på hennes kropp gjorde att hon inte kunde andas. Aldrig beräta om skriket för någon. Ingen skule tro på henne intalar hon sig själv. Det var säker bara illutioner vad hon hörde. Ingen människa kan vara i så mycket smärta att man skulle kunna ge ifrån sig något sånt ljud. Men innerst inne vet hon att att skriket inte bara var någon illution. Någonstans inne i någon vrå låg den där människan. En människa som i genomled rena helvetet och hon gjorde ingenting.

Sjutonåringen kommer att försöka förtränga den natten. Hon kommer ongra att hon hängde med på den där festen. Att hon gick med den där manen och att hon inte sa någonting. För om honte hade varigt där hadde ingenting av deta hänt. Hon hade inte höra skriket om och om igen i henes huvud när hon skule sova. Hon skule inte behöva vakna var anan timme för att springa till badrumet för att kräkas. Hon skule inte vara räd för att gå utomhus.

Men just nu, 00.01 just nu är knäpptyst. Är det i sådana här tilfelen som man säger “lungnet efter stormen”?. Jo så skulle man nog kunna säga. Lugnet efter en jävla storm.

Författare:

Publicerat

Dela: