Lyckan kommer åter

LYCKAN KOMMER ÅTER

De senaste två åren hade gått så fort, så mycket hade hänt. Saker och ting blir inte som man tänkt sig, livet förändras och det kan gå oerhört snabbt. För Jessica hade det blivit så och hon kunde inte hindra tårarna från att rinna där hon satt i fönstret i den stuga hon och Johan hade hyrt över jul och nyår. Hopkurad med en filt runt sig satt hon och såg ut i mörkret. Ljuset som fanns där ute kom från månen och den stjärnklara himlen, snöflingorna dalade sakta ner. All denna snö, det var så vackert och påminde om ett stort lager sockervadd som knarrade härligt under kängorna när man var ute och gick.
Hon var lycklig nu. Det hade hon aldrig trott att hon skulle kunna bli igen, men nu var hon verkligen lycklig. Ändå grät hon när hon tänkte tillbaka på den tid som varit och som hon hade fått uppleva tillsammans med Mats innan det ödesdigra beskedet nått henne, att hennes älskade omkommit under isen.

Jessica och Mats hade känt varandra redan som små. Kärlek börjar alltid med bråk, sade man. Det stämde nog. Han hade suttit bakom henne i klassrummet, dragit henne i de långa blonda flätorna, kastat suddgummin, fyllt hennes krage med snö på rasterna och gjort allt för att få hennes uppmärksamhet. Till en början hade hon mest blivit irriterad på honom och fnissat åt honom med de andra flickorna, men allt eftersom de blev lite äldre förändrades både känslor och attityder och hon hade svarat ja när han äntligen samlat mod och frågat chans. Efter det var och förblev de ett par. Det var inte långa stunder de var ifrån varandra. De gjorde allt ihop. De åkte på språkresor till England och Frankrike, tog studenten och upplevde många stora händelser tillsammans och de älskade varandra. Det kom inte för någon överraskning för deras omgivning när de flyttade ihop och förlovade sig, tvärt om så var det, det mest naturliga som kunde hända.
De var ett snyggt par med stor bekantskapskrets. De var båda relativt modemedvetna och noga med sina yttre. De var väldigt aktiva, tyckte om att träna, sporta och vara ute i naturen. Ett av deras intresse på vintern var att åka långfärdsskridskor. Det var en underbar känsla att susa fram på isen väl påklädda och med ryggsäckarna fulla av goda mackor och varmchoklad. De var ett litet gäng som brukade fara ut på dagsturer så snart isen hade lagt sig och var tillräckligt tjock.
Så var det även den vintern för ett par år sen. Det var en vinter precis som denna. En riktig vargavinter, som man brukade kalla det. Jessica mindes hur de den hösten hade varit ute och promenerat längs med vattnet vid Bergssundsstrand. Vägen kantades av rönnbärsträd som riktigt lyste rött av alla bär. Var det inte så de brukade säga de där människorna som påstod sig kunna spå väder, om det var mycket rönnbär så skulle det bli en kall vinter? Jo, det hade hon hört någonstans.
De hade plockat med sig några kvistar hem.
Så kom vintern och visst blev det kallt. Isen lade sig och blev tjock, men inte tillräckligt. De hade planerat en lång dagsutflykt den kommande helgen och gladde sig åt att få komma ut. På morgonen vaknade Jessica med hög feber och var rejält förkyld. Det skulle inte bli någon utflykt för hennes del men hon tyckte det var onödigt att alla andra skulle behöva ha tråkigt bara för att hon inte kunde följa med. Så med lite övertalning åkte Mats och gänget i väg utan henne. De skulle inte vara borta fullt så länge som planerat. ”Jag ska skynda mig tillbaka” sa Mats och kysste hennes febriga panna innan han gick. Intet ont anade somnade hon om igen utan att veta att det var sista gången hon hade sett sin älskade.
Förvirrad satte hon sig hastigt upp i sängen. Var det dörrklockan? Hon drack en klunk av teet som stod på nattduksbordet, rynkade lite på näsan, det hade kallnat.
Så hörde hon dörrklockan igen. Den här gången kravlade hon sig ur sängen, drog på sig morgonrocken och gick för att öppna.
Utanför stod två poliser, en manlig och en kvinnlig och bad att få komma in. Ögonblicket senare slogs hela hennes värld i spillror. Mats var död, han fanns inte längre. Han hade gått ut den morgonen för att aldrig komma tillbaka till henne mer, isen hade brustit. De andra fyra hade överlevt, men inte hennes Mats. Hur kunde det bli så här? De andra hade gjort allt i sin makt för att få upp Mats ur det iskalla vattnet, men för sent. Hans hjärta hade inte klarat kylan och han hade dött i ambulansen på väg in till sjukhuset.

Jessica gjorde en paus i sina tankar, reste sig från fönstret och gick för att lägga lite ved på den brasa som brann i öppna spisen. Sen satte hon sig på pläden som låg utbredd på golvet. Hennes tankar kom tillbaka till henne när hon såg på de lekfulla flammorna.

Där efter följde en tid i total förtvivlan. Kunde man ha så många tårar? De slutade aldrig att rinna, Jessica kunde inte förmå sig att sluta gråta. Tack vare sin familj och tack vare stöd från Johan så lyckades hon på något sätt överleva och ta sig vidare. Johan kom allt oftare. Han hade varit med ute på isen och var en av deras bästa vänner. Han var underbar. Gick och handlade åt henne, lagade mat och såg till att hon åt. Han torkade tårar, lyssnade och pratade och sa precis rätt saker.
Plötsligt hade han gett Jessica en anledning att gå upp på morgonen och de började göra saker tillsammans. De satt inte längre bara hemma och grät och pratade minnen. Nej nu gick de på teater och bio, de var ute och åt och så började hon skratta igen. Oh vad skönt det kändes!
En kväll hade hon känt att det var dags att visa Johan lite uppskattning för allt han gjort, all tid och energi han lagt ner på hennes sorgearbete. De hade hjälpt varandra. Hon hade mist sin älskade, men han hade ju å andra sidan förlorat sin bästa vän. Hon ville tacka och berätta hur glad hon var att han hjälpt henne under den värsta perioden i hennes liv, men också få en chans att tala om att han blivit mycket betydelsefull för henne. Kanske mer än hon först hade velat erkänna för sig själv. Hon ringde upp honom och bjöd hem honom till sig på middag. Han blev glad och tackade ja till hennes inbjudan.
När hon stod framför spegeln den kvällen kände hon hur det pirrade till lite i magen och lade sin make-up extra omsorgsfullt. Hon granskade sig själv och bestämde sig för att ta på sig den nya klänningen hon köpt för ett par dagar sen.
De åt, pratade och skrattade som vanligt under middagen men båda kunde ändå känna att det låg någonting extra i luften den kvällen. Det hann bli ganska sent innan de ätit färdigt, sen satte de sig i soffan i vardagsrummet med kaffet och varsin konjak. Allt hände så naturligt. Det fanns inget som kunde hindra kyssen när den väl kom. Johan stannade den natten och har funnits hos henne sen dess. Hon älskade honom av hela sitt hjärta.
Så rycktes hon ur sina tankar av att hon hörde hur dörren slog upp och en rödkindad Johan kom in glatt sjungande på någon gammal julvisa. Stolt visade han upp granen han hade sprungit runt hela eftermiddagen för att hitta..
De ägnade flera timmar åt att klä den. När Johan så fick dit stjärnan i toppen satt hon i fåtöljen, strök sig över sin runda mage och kände sig så lycklig. Här satt hon nu, två år senare och var förlovad med den bästa mannen i världen. På nyårsafton skulle de gifta sig och om några veckor var det dags att föda deras första barn.
Saker och ting blir verkligen inte vad man tänkt sig. Hon kunde fortfarande sakna Mats, det gjorde både hon och Johan, men hon skulle inte vilja byta ut sitt liv i dag mot någonting annat.


Av: Malin Gustafsson

Skriven av: Malin Gustafsson