Macken

Bilen stannade vid macken. Det var en sen lördagskväll. Fordonets röda färg glänste i det mystiskt, klara månskenet och ur bubblan klev en lång, mörk man med en ljusgrå rock och en mörk portfölj av läder i handen. När han ställde sig framför mackens dörrar som egentligen skulle öppna sig automatisk, hände det ingenting. Han stod kvar i några få sekunder men sedan backade för att titta mackens öppettider.
”Alla dagar: 05.00 – 02.00” stod det klart och tydligt på den upplysta skylten. Han gick fram till dörrarna igen och den här gången knackade han lite försiktigt på glaset. Det dröjde inte länge förrän en kort liten kvinna kom gående mot honom. Hon sträckte sig och tryckte på en knapp bakom disken och plötsligt stod mannen nu inomhus.
”Ja, förlåt för det där med dörrarna, men han som ska laga dom har inte kommit än!” sa kvinnan lite skamset.
”Nej, men det gör ingenting.” svarade mannen väldigt fort. ”Säljer ni spolarvätska?”
”Ja, det tror jag. Jag är ny här så jag vet inte men jag kan ringa ett samtal, om du hinner vänta?”
”Ja, jag har ingen brådska men ska du verkligen ringa nu, klockan är ju kvart över ett!”
”Ja, just det, där har du ju en poäng, men det kanske finns här borta,” sa kvinnan och försvann i ett annat rum. Och det dröjde inte länge förrän kvinnan kom tillbaka med en flaska som det stod ”Spolarvätska” på.
”Jag hittade bara den här, men jag hoppas att den fungerar till din bil,” utbrast hon.
”Ja, det får vi väl hoppas, jag måste erkänna att jag inte är så bra med motorer och sådant.” småskrattade mannen.
”Nej, det är faktiskt inte jag heller!” svarade kvinnan och nu skrattade dom tillsammans.
”Ja, förresten, mitt namn är Skog, Göran Skog.”
”Jaha, jag heter Vera Henriksson.”
Sedan blev det så där pinsamt tyst och båda försökte att komma in på något ämne men ingen av dem vågade riktigt. Men tillslut fick kvinnan fram ett litet leende som sedan smittade av sig på honom. Nu tittade de varandra djupt in i ögonen, och Vera blev röd i ansiktet.
”Nej, jag borde nog åka hem nu. De kanske saknar mig där hemma,” började mannen lite försiktigt.
”Vilka är dom?” undrade Vera nu.
”Min familj,” svarade han snabbt. Han lade sedan upp pengar för spolarvätska och gick därifrån. Vera stod ensam kvar, igen. Hon suckade djupt och gick sedan in i det rum där hon hade varit ifrån början.

Författare:

Publicerat

Dela: