MÅLFOTO

Målfoto
av Sain Sucha

Peter kastade en hjälplös blick mot Sandra, men där fanns inget att hämta. Hans resväska, vidöppen och bara halvfull, väntade på resten av innehållet som hade svårt att hitta dit. Plötslig rusade Tindra in med sina utsträckta händer.
'Jag behöver inte alla tre badbyxorna, men tack ändå,' sade Peter.
'Pappa vill nog ta med sig ett foto av dig, Tindra. Ge honom skolfotot!' sa mamma.
Tindra vände tillbaka till sitt rum. Sandra log och tittade på Peter som skakade på huvudet och sa, 'Du vet, dit jag är på väg kan jag inte ha något foto med mig.'
Den förbeställda taxin hade kört fram till porten. Han stängde sin resväska som den var, plockade upp sina väskor med kameror och andra fotoprylar, kysste Sandra, kramade Tindra och rusade mot taxin. Sex kronor per minut i väntetidstaxa hade stor dragningskraft!
Han behövde ett par minuter innan han kände sig bekväm i bilen. Resan från Östermalm till Arlanda tog i vanliga fall lite mer än en halv timme. Peter var glad för att taxichauffören var en fredfull typ som istället för att terrorisera sina kunder med dunka-dunk, spelade mjuk klassisk musik från en cd, och koncentrerade sig på trafiken.

Peter tänkte på Tindra som hade erbjudit honom tre badbyxor. Hur kunde han förklara för henne att han inte behövde några badbyxor alls eftersom det på stället han skulle till inte fanns vatten att bada i … där rann bara blod; varmt och tjockt att börja med, sen bara kallt och kladdigt.
Och hur många floder av blod hade han sett? Det startade i Vietnam; då, som en novis krigsfotograf, hade han träffat Döden i hennes röda dräkt, ansikte mot ansikte. Och det var inte någon livad träff! Ändå, passionen och känslan för äventyr inom honom hade överkommit den skräck som Döden alltid bär med sig. Istället för att höra, lukta och se på den misär som omringade honom hade han låtit sina öron, näsa och ögon träda i tjänst hos sina kameror som ruta för ruta och i bråkdel av en sekund fångade det makabra spel en människans hjärna kanske skulle glömma i framtiden om det inte fanns, svart på vitt, det bevismaterial som varje krigsfotograf dokumenterar.
Efter Vietnam var det Kambodja. Sedan Angola, Palestina, Bangladesh, Iraq och några platser till. Bosnien var en mardröm, följt av New York och Afghanistan. Och nu Irak igen!
Om någon frågat honom vilken av alla dessa platser som gav honom sömnlösa nätter så skulle han inte kunna ge något direkt svar. Varje mänsklig tragedi hade sitt eget recept för elakhetens gryta där levande varelser slaktades och förintades, och sedan bröts ner till näring för alla hungriga munnar som väntar under ytan på Moder Jord.
På något obeskrivligt sätt hade hans feber för äventyr gett väg till en kyla som följde honom på senare uppdrag. Han var där, inte som en person utan som ett externt objektiv till kameror som bara tittade på allting och överförde sina intryck till en liten plastbit som hade förmåga att bevara allt som han hade sett.
Han hade väldigt motvilligt accepterat resan till Irak. Han visste inte riktigt vilken uppgift han hade denna gång? Enligt de senaste upplysningarna var det planerat att ett gäng onda människor skulle ge sig på ett annat pack onda människor i slutet av mars. Och ur denna ogärning, där ondskan skulle våldta ondskan, skulle Godheten framträda i sin vita klänning av bomullsbandage, bärande stora röda och bruna blommor av blod; den ska lukta gott av bränt kött och dynamit, och hennes glada skratt ska påminna oss om tusen gråtande barn som har förlorat sina anhöriga. Peter hyste en stor avsky för mördande tyranner, men han hade ingen större dragning till mördande idioter heller. Och nu kände han sig mittemellan båda typerna. Därför ville han inte ställa upp denna gång. Men Sandra hade visat honom en tjock bunt med obetalda räkningar, och det räckte till för att förvandla hans nej till ett nja som överfördes till ett ja!

Det spelade ingen roll vilket krig han fotograferade; han återvände alltid till Vietnam i sina tankar. Vietnam var hans referens, och alla andra grymheter som begicks i olika krig var graderat mot det han sett som debutant. Till och med alla krigsbilder från hela världen jämfördes med de skakande bilderna från Vietnam. Det starkaste minnet av Vietnamkriget var en bild han hade tagit på en kvinna och en liten flicka. Flickan sprang framför sin mor med utsträckta händer. Hennes händer var utsträckta på samma sätt som Tindras händer när hon kom med hans badbyxor. Den vietnamesiska flickan hade ingenting i sina händer. Vad bjöd hon på? Men utsträckta händer kanske inte alltid bjöd på något, utan kanske var där för att ta emot … barmhärtighet, medlidande eller nåd! Men den flickan fick aldrig något av det. Vad hon fick var ett regn av kulor och napalm. Sekunderna efter han tagit denna bild förintades både flickan och hennes mamma av en granat. Han undrade var mor och dotter hette! Sandra och Tindra? Nej, nej, inte dem. Men varför inte? De två måste ha haft namn, och varför inte Sandra och Tindra? Han såg hur Sandra hår lyftes av vinden när hon försökte komma i kapp med Tindra, som sprang framför henne med Peters badbyxor i sina händer. Det dånade av explosioner och det brann omkring dem. Han sprang efter dem, men de var för snabba för honom med alla hans kameror. Sedan försvann de i vimlet. Det var kaos överallt. Han letade efter dem i flera timmar. Slutligen såg han en polisstation. Han gick in. Det var packat med folk som sökte sina kära. När hans tur kom beskrev Peter sin hustru och dotter för poliserna.
'Har du något foto på dem?' frågade de Peter.
Han hade inget.
'Hur tror du att vi skulle kunna hitta dem där ute?'
Peter sade ingenting, tog sina kameror och gick ut till torget. På andra sidan torget såg han Sandra och Tindra igen. En stridvang kom i deras riktning. Peter insåg att de två var måltavlan för stridvagnen.
'Stanna!' skrek han.

'Va?' frågade taxichauffören undrande medan han körde i hundratio på motorvägen.
De två stirrade på varandra.
'Nej, ingenting,' sade Peter.
'Mår ni inte bra?' frågade föraren.
Peter kände hur svett droppade från hans panna. Han tittade ut genom bilrutan och såg de närmade en avfart på E 4:an.
'Ta den högra filen,' sade han till chauffören.
'Vad?'
'Ta den högra filen!' kommenderade Peter.
Taxichauffören bytte fil och tittade frågande på Peter.
'Jag har glömt en viktig sak hemma, kan du köra tillbaka och sedan till flygplatsen.'
Chauffören gjorde som Peter sagt. Förmodligen var Peter inte den första förtärda själ han hade kört!

'Glömde du ditt pass igen?' undrade Sandra när hon öppnade dörren.
'Nej,' sade Peter. 'Kommer du ihåg bilden jag tog på dig och Tindra på midsommar?'
'Ja.'
'Jag vill ha den med mig.'
'Vad?'
'Jag vill ha din och Tindras bild med mig,' sade Peter med gråten i halsen.


(© Sain Sucha. March 19, 2003)

Skriven av: Sain Sucha