Mamma vet nu

Först nu förstår jag hur min mamma måste ha känt det när hon insåg att jag var borta och inte visste om jag skulle återvända. Det var för 6 år sen när jag var 17 år hade ännu en gång åkt fast .denna gången var det snatteri, en liten sak kan tyckas. Men för mig var det droppen som fick bägaren att rinna över. Jag hade länge hållit på med inbrott och bilstölder. Men denna gång ville jag att det skulle ta slut så jag bestämde mig för att försvinna, ville aldrig mer åka hem, jag var så rädd.
Den natten tillbringade jag hos min mormor, ringde hem och sa att jag hade missat bussen och att jag skulle komma hem dagen därpå. Den natten måste varit den längsta i mitt liv, Kunde inte sova . Jag låg och tittade på ljus spelet från förbipasserande bilar i taket drog in doften av mormor,
hon har en speciell doft min mormor. fast å andra sidan så tycker väl alla så om sin mormor, jag glömmer aldrig den natten.
-Vad skulle hända nu vart skulle jag ta vägen .
Tankarna bara snurrade i mitt huvud jag var så förvirrad, mitt hjärta höll på att bryta sig ut ur min kropp,
-Om jag försvinner nu kan jag aldrig mer komma tillbaka.
Var det ett pris som jag var beredd att betala eller skulle jag ställa in det hela och åka hem ändå? Vad skulle hända då. Ja det var ju inte så svårt att räkna ut det hade trots allt hänt förut, du vet nog vad jag talar om , pappa var ju inte direkt den mest förstående människan i mitt liv. Minnena från den där julen var alldeles för starka.
Det var julaftonskvällen jag kommer inte ihåg viket år det var men det hade trots allt varit en ganska lyckad jul (vi hade inte så många sådana) Sound of music visades på tv och den hade jag planerat att se men pappa hade andra planer. Han tyckte att jag skulle hjälpa till att duka av bordet. Jag totalvägrade, så klart, jag hade ju sett fram emot filmen. Visst jag kanske var uppkäftig men ingen förtjänar vad de än gör att bli jagad uppför en trappa för att sedan bli slagen med en golvmopp tills den går av. Det gjorde så fruktansvärt ont men inte av slagen de kände jag knappt. Han slog hårt men när man är så rädd som jag var känner man inte fysisk smärta. Nej det som gjorde ont var min själ. Jag tror att det var den kvällen som den slets sönder, den blev lika förstörd som min kärlek och respekt för min far och den kommer aldrig att bli hel igen.
En annan sak som var väldigt svår för mig var att jag var tvungen att ljuga för min momor den där morgonen. Ja vad skulle jag säga när hon frågade hur jag mådde och vad jag skulle gör den dagen. Inte kunde jag ju säga
-”jo mormor min själ är på väg att dö och jag planerar att f örsvinna från planetens yta.
Tro mig det är inget som man säger till sin mormor. Så jag sa att jag mådde jättebra och att jag skulle åka till skolan och ha en underbar dag och log så gott jag kunde. Jag undrar om hon inte såg hur rädd jag var. Men hon sa inget och det har hon fortfarande inte gjort.
vi åt en ganska mysig frukost min mormor och jag. Havrefras med skivad banan och mjölk, maten var alltid mycket godare där. Vägen till bussen den morgonen var så mörk, trist och helt hopplös. Överallt såg jag massor med människor som jag trodde visste vad jag hade gjort och vad jag var på väg att göra och jag bara väntade på att någon skulle stoppa mig. Det var det enda jag väntade på hela vägen in till stan. Men ingen stoppade mig, i själva verket var det ingen som lade märke till mig.
Väl framme vid skolan kände jag plötsligt hur fel allt var. Så här kan jag ju inte göra. Jag gick in på första lektionen istället. Jag har verkligen försökt att komma ihåg vad det var för lektion men det är omöjligt det verkar nästan som om att jag var där, men ändå inte, för jag minns inget av vad som sades där. Jag var någon helt annanstans, jag insåg att jag inte hade något val.
Jag bestämde mig för att nu var det dags. jag skulle dö nu men jag kan inte göra det här. ingen i familjen fick hitta mig så jag beslutade för att åka bort dit där där den som hittar mig inte kände mig. Och vart åker man då, det finns bara ett ställe i Sverige som skulle funka STOCKHOLM.

Skriven av: Rafael josefsson