Mannen på tåget

Maria var iväg och träffade Stella inne i stan en kväll efter jobbet. Stella slutade klockan 19 så de möttes utanför och vandrade iväg i jakt på ett café eller nåt lämpligt liknande. ”Haltade” är nog en bättre beskrivning i Marias fall med tanke på skavsåren i de årsgamla men dittills aldrig använda höga sandalerna som hon, kvällen till ära, bestämt sig för att gå in.
De satte sig på en uteservering i Kungsträdgården där de fick erfara hur dyrt det kan vara med lite tomat-mozzarella-ruccola-bröd på vissa ställen, men det var riktigt mysigt ändå. En och en halv timme senare gick de vidare till en pub inte långt från H&M på Hamngatan som Maria inte noterade namnet på.
Det var en halvsunkig pub med (bakom gammal nikotinbeläggning) en gång troligtvis vackra träpaneler i äkta dricka öl och se på fotboll-anda, och där satt de sedan och pratade på i så där som tjejer gör när de trivs.
Vid bordet bakom Stella kom det efter ett tag en herre och satte sig ner med en öl och såg ut att söka kontakt. Stella satt ju med ryggen till och Maria var noga med att inte titta direkt på honom, men hon lade märke till honom direkt. Han var lång, blå ögon, ljusa kläder, runt 40 år och satt inte stilla alls. Inte en sekund. Efter ett tag förstod hon att han satt och lyssnade på vad de sa, och just då pratade de oseriöst om att man kanske måste vända sig till mycket äldre män för att få någon mental stimulans osv. Han log åt dem och tittade direkt på Maria men hon låtsades inte se honom trots att han satt rätt så nära. Hon tänkte inte så mycket på det, sådana gubbar finns det ju överallt.
De gick därifrån ett par timmar senare och en halvtimme innan Marias pendel skulle gå, de promenerade till 7-eleven på Vasagatan där de köpte yoghurtglass och stod sedan nere vid tunnelbanan och fördrev tiden. När det var 5 min kvar skildes de åt och Maria småjoggade till tåget trots sina värkande fötter och satte sig i första vagnen, på tredje sätet från fönstret och med mittgången till höger om sig. Det gjorde då så pass ont i tårna att hon var tvungen att se efter om det syntes några blodfläckar genom skorna, men det gjorde det inte så hon plockade fram mobilen och började spela backgammon på den för att ha någonting att titta på.
En minut senare satte sig mannen från puben ner mitt emot. Maria visste att det var samme man men hon fortsatte att spela på mobilen och tittade inte upp när han satte sig. Han hasade ner lite på sätet, med knäna brett isär (så som många män har för vana att sitta, för övrigt) och fumlade med händerna i knät. Sedan frågade han henne plötsligt:
– Du, ursäkta, du, visst var det du som satt på puben (namnet) för ett tag sen?
– Förlåt?
Han upprepade och Maria blev tvungen att svara.
– Jo, det var jag. Jag var där med en kompis.
– Ja, den blonda?
– Ja just det.
Hon log artigt, återgick snabbt till sitt parti backgammon och hoppades att han skulle ge sig men det ville han inte.
– Så nu är du helt ensam... Ja men ja jag tänkte bara att det var ju kul att vi sågs här också. Eller jag menar att det var ju kul eller inte kul men ändå om du förstår vad jag menar.
Maria visste inte vad hon skulle svara, eller om hon kanske borde ignorera honom. Säkrast vore kanske att verka så ointresserad som möjligt, utan att vara direkt oartig.
– Mhm, bestämde hon sig för att säja ändå.
– Jaha. Ja jo ja... Ja jag var där själv och tog en öl jag. Själv alltså.
– Jasså?
– Ja, jag gör det ibland.
– Ja ibland får man väl göra så.
– Ja jag tycker det och det där med fotboll tycker jag inte alls är så intressant förstår du. Inte alls.
Medan han talade så rörde sig händerna på ett mycket störande sätt. Vänsterhanden drogs upp mot armfästet i en utvecklingsstörd människas rörelsemönster, den andra grep om armbågen och hela tiden tittade han henne intensivt i ögonen.
– Ah, sa Maria och återgick envist till sin mobil. Då gav han upp tillfälligt och försökte börja prata med tjejen på sätet bredvid på andra sidan gången. Han frågade vart de skulle någonstans (hem) och om det inte var för tidigt för hemgång osv. Hon var mycket mer avvisande än Maria tydligen för det samtalet höll inte länge alls. Hon hörde inte allt, bara det sista han sa och det var att han behövde mycket kärlek.
Vid det laget tyckte Maria att det började det bli obehagligt på riktigt. Han vände sig snart mot henne igen och rörde vid hennes knä eftersom hon inte reagerade omedelbart på tilltalet.
– Jo jag undrade vart du bor någonstans?
– Jaa...
– Barkarby, Jakobsberg, Kallhäll...?
– Jakobsberg. Mellan Jakobsberg och Kallhäll, ljög hon.
– I de där fina villaområdena där?
– Mm.
– Haha, ja du behöver inte säga vart du bor någonstans. Jag behöver bara ta reda på vad du heter och sen kan jag ta reda på din adress om jag vill.
Hon kunde inte tro sina öron. Han hade helt klart ingen uppfattning om vad som passade sig och inte.
– Jag kan ta reda på när du åt gröt senast, fortsatte han. Jag kan ta reda på hur mycket mat din papegoja äter. Jag jobbar som ingenjör på statskassan, och det är äckligt vad mycket man kan ta reda på om folk där. Vid ordet 'äckligt' satte han hakan i handen och drog upp läpparna i ett slags leende och bet i fingertopparna.
– Kan du verkligen det? Hur kommer det sig? Hon kunde inte låta bli att undra men borde ha låtit bli för han drog igång en lång förklaring om vad hans arbete gick ut på, ögonen bara lyste på honom, bilden av en riktig snuskgubbe. Sedan sa han att hon inte behövde vara rädd, han skulle inte komma och leta upp henne i hennes hem även om han kunde det. För, som han sa, om han var farlig så skulle han väl följa efter henne och hoppa på henne i någon buske, eller hur? Men varför hoppa på en så söt tjej, när han kunde hoppa på någon som inte var så intressant, vilken 18-åring som helst? Maria var värd att bjuda på vin. Sedan undrade han vart hon var på väg.
– Hem, sa hon.
– Nej! Det vill inte jag, jag har ingen lust att åka hem.
– Låt bli då.
– Men jag lovar att sluta störa dig om jag får bjuda dig på ett glas vin imorgon, du är så söt så.
– Det tror inte jag att min pojkvän skulle gilla. Hon tänkte att han borde fatta snart, samtidigt som hon förstod att han inte skulle göra det. Hon vågade inte längre säga åt honom att lämna henne i fred, av rädsla för att han då skulle få för sig att faktiskt följa efter henne.
– Äsch...! Varför är du med honom? Älskar du honom? Du ljuger! Du har ju ingen pojkvän.
– Jo.
– Är du gift? Har du sambo?
– Jag har sambo.
– Du ljuger, haha, för du har ingen ring på fingret.
– Jag är sambo med en vän, vi samhyr en lägenhet.
– Äre en tjej...? Han hade sänkt rösten, nästan en viskning, ögonen lyste.
– Det är en vän.
– Jahhaaa...
Nu ska jag av, sa Maria och reste sig för de var framme i Jakobsberg. Hon klev av längst bak i vagnen och gick med så normala steg som möjligt utan att halta till vagnen bakom, klev på där och gick och satte sig längst bak. Dessvärre var de två vagnarna sammankopplade så att man kunde gå mellan dem, och hon var orolig för att han skulle ha sett henne kliva på tåget igen. Ett signalfel som tvingade tåget att stå still i flera minuter inträffade halvvägs mellan stationerna och hon blev mer och mer nervös. När dörrarna till slut öppnades i Kallhäll linkade hon bort och gömde sig bakom en pelare på perrongen utifall att han också skulle av vid Kallhäll. Hon såg honom inte, men det var mörkt och det var många som skulle av tåget. Hon väntade tills alla hade försvunnit ut från stationen innan hon började gå. De höga klackarna ekade mellan husväggarna i det lilla centrumet och hon förbannade sin fladdrande vita linnekjol som gjorde henne i högsta grad synlig. Det kändes hela tiden som om någon kom springande mot henne bakifrån och hon vände sig om gång på gång men det var ingen där. Efter en liten stund började hon springa, haltande först på grund av sina smärtande fötter men efter hand allt fortare och fortare med paniken groende i bröstet. Hon hade intrycket av att inte komma framåt hur fort hon än sprang och förväntade sig hela tiden att bli omkullslagen i farten. Väl framme vid ytterporten fick hon snabbt upp nyckeln, öppnade dörren och slog snabbt igen den bakom sig.
Sekunden efter fick hon syn på mannen utanför. Rädslan sköt en isande pil från nacken ned längs med ryggraden och hon hade med ens alla sinnen på helspänn. Han befann sig ca 30 meter bort, det syntes att han hade sprungit för han andades häftigt och stödde sig på knäna för att vila. Han tittade upp och log, och även om hon inte kunde se det på det där avståndet så var hon säker på att han dreglade.
Hon drog i porten för att försäkra sig om att den gått i lås som den skulle och sprang sedan upp till sin lägenhet för att ringa polisen, men de sa bara åt henne att inte gå ut och att hon skulle ringa igen om han störde henne.
Om han stör mig?, tänkte Maria. Jo, han stör mig. Han kommer att störa mig för evigt. Jag kommer aldrig att glömma honom.

Författare:

Publicerat

Dela: