Människoöden

1

Det knackar på dörren. Valter Eriksson reser sig ur fåtöljen för att öppna. Han suckar lätt och känner sig lite irriterad. Klockan visar 19.45 denna torsdag kväll som han tänkte tillbringa i fåtöljen med en god bok. Hans fru Gunnel är på personalfest och kommer säkert inte hem förrän efter midnatt.
Det är nog en sån där jävla försäljare tänker han, och öppnar dörren. Det finns ingen där.
Han ropar:
- Hallå!
Ingen svarar.
- Jag har inte tid med såna här dumheter!
Han slår igen dörren med en smäll, går in i köket och sätter sig för att dricka kaffe.
Det ringer på dörren igen.
- Men det var väl själva fan! Ryter Valter och reser sig från köksbordet för att öppna dörren, men det finns ingen utanför. Han går ner för trappan och ut på gården. Ingen syns till.
Under de närmsta två timmarna ringer det drygt 20 gånger på dörren, varje gång är det tomt utanför.
Valter känner sig arg och obehaglig till mods. Han känner sig iakttagen varje gång han öppnar dörren, men inte en själ syns till.

Det är den 20 april och det var ljust ganska länge och det finns inget ställe att gömma sig på om det nu är någon som vill jävlas med honom. Närmsta hus ligger två kilometer från deras, så någon granne kan det inte vara. Om det nu är en granne, varför gömmer han sig i så fall?
Han går fram och tillbaka mellan alla fönstren i de fyra rummen och köket. Han tittar nervöst ut men ser inte så bra, det är mörkt, klockan är snart midnatt. Han får ingen ro. Han känner sig fortfarande iakttagen, men ingen kan ta sig in utan att det hörs. Han går ut i köket och sätter sig vid köksbordet. Dricker ännu en kopp kaffe. Hela huset är upplyst, även de rum de normalt inte vistas i så ofta. Valter är rädd.
Om bara Gunnel kunde komma snart, tänker han. Det är kanske några ungar som busar, de är ju så kvicka. De kan ju ha gömt sig bakom husknuten, jag tittade aldrig där.
Han skrattar lite för sig själv. Tänk att han blev så rädd. Det är ju bara barn och nu har det inte ringt på dörren på nästan en timma. Han känner sig lättat och på bättre humör.
Han hör att dörren öppnas och någon kommer in i hallen.
- Gunnel, skönt att du kommer, det är några ungjävlar som ringer på dörren i ett kör.
Han får inget svar.
- Gunnel?! Säger han en gång till och reser sig ur stolen och går ut i hallen. Det är tomt, men ytterdörren står vidöppen. Han går ut på trappen för att lyssna. Inget ljud. Det är vindstilla. Han går ner för trappan och stannar. Det hörs fortfarande ingenting. Gunnel syns inte till. Han går runt huset sakta och lyssnar. Det enda som hörs är hans andetag och steg i det fuktiga gräset. Hans hjärta slår hårt i bröstet på honom.
Han känner sig iakttagen igen. Han skyndar sig mot framsidan och går upp för trappan. Innan han hunnit upp för det sista trappsteget slår dörren igen med en hård smäll. Han trycker ner handtaget. Det är låst. Nycklarna hänger naturligtvis i nyckelskåpet. Han ringer på dörren. Ingen öppnar. Han sätter sig i en solstol framför köksfönstret. Han känner rädsla och tomhet.
Ingen människa är så ensam som jag. Tänker han. Dörren flyger upp med en sådan fart att den lossnar från gångjärnen. Valter skriker och försöker fly men han trasslar in sig i solstolen och kommer inte loss. Någon tar tag i honom och kastar upp honom i luften. Han landar på mage och stukar vänster handled. Han vrider sig i smärta, det gjorde ont att landa så hårt på grusgången.
- Jävlar! Säger han, vad fan var det där? Och var i helvete är Gunnel?
Han tittar på klockan som snart visar två.
- Fan vad tiden går, säger han. Han ställer sig upp. Han haltar mot ingången, stannar och tittar på den sönderslagna dörren. Vad fan hände? Tänker han. Gunnel var är du? Tänk om hon har träffat en annan? Svartsjukan sätter in. Undra vad det kan vara för en i så fall? Han går in och sjunker ner i fåtöljen för att pusta ut. Jävla Gunnel, hur kan hon bara träffa en annan? Har hon tröttnat på mig? Hoppas hon kommer snart. Han känner sig trött och håller på att somna, när han plötsligt hör röster. Han tittar sig omkring. Genom dörröppningen kommer människor på led, säkert flera hundra. Barn, medelålders och gamla. De tittar på honom, en del hälsar glatt. Ett par av barnen har ballonger i olika färger. Andra äter glass. Det tjoas och skrattas. Valter tittar storögt på sällskapet som går rakt genom vardagsrummet och ut genom väggen på andra sidan.
Nej, tänker han, här stannar jag inte en sekund till. Han kastar sig ur fåtöljen och rusar mot dörren. Där tar det tvärstopp. Någon lyfter upp honom och kastar iväg honom med sådan kraft att han flyger ett tiotal meter från huset. Han skadar sig illa. En explosion hörs. Han tittar upp och får se huset stå i brand. Han börjar gråta.
- Nej, inte vårt hus som vi själva byggt, det får inte vara sant.
Det brinner häftigt.
Våra minnen och allt det vi har tillsammans. Nej….. Gunnel kom hem… snälla… jag orkar inte mer. Han svimmar. Det tar inte lång stund förrän huset brunnit ner.

Han vaknar upp på sjukhuset. Gunnel sitter på en stol bredvid sängen. Han tittar på henne och ler.
- Hej Gunnel, vad glad jag är att se dig. Du anar inte vad som hände igår.
- Förlåt att jag kom så sent, men bilen började gå så konstigt, hur jag än gasade kom jag
inte upp i mer är 25 kilometer i timmen. Det tog två timmar för mig att komma hem. När jag kommer hem får jag se, hon blir avbruten av Valter.
- Du behöver inte säga något mer, det är för sorgligt. Alla våra minnen är borta.
- Vad menar du?
- Ja, huset har ju brunnit ner!
- Nu yrar du allt, när jag hittade dig utanför, ringde jag ambulansen. Jag följde med
till sjukhuset. Du blev röntgad. Jag åkte hem och sov i min säng hela natten, det var ingen idé för mig att stanna kvar här, det tog så lång tid på röntgen och läkaren tyckte att jag lika gärna kunde åka hem, du var fortfarande avsvimmad. Nu är jag här och huset står kvar så du måste ha drömt.
- Jag drömmer inte, jag vet vad som hände.
- Vad hände då? Valter berättar allt han varit med om. Gunnel lyssnar och ser förvånad ut.
- Nu vet du vad jag råkat ut för.
- Det stämmer inte, jag hittade dig precis utanför huset, stegen låg över dig. Du har nog varit uppe på taket. Vi har ju haft så dålig TV-bild och du skulle nog justera antennen.
- Jag såg inte på TV igår. Jag skulle läsa en bok när det ringde på dörren, sen var den kvällen förstörd. Hur jag hamnat framför huset med en stege, vet jag inte. Jag såg ju att huset brann, tror du att jag ljuger?
- Men snälla Valter, huset står kvar och det finns inte minsta spår efter någon brand.
- Vi pratar inte mer om det nu. Vi tar det när jag kommer hem, det här rummet har öron, Valter pekar med huvudet mot sin rumskamrat. Hur var det på festen? Fortsätter han sedan.
- Det var inte så roligt, de flesta var fulla och stökiga, men maten var god.
- Vad fick ni?
- Oxfilé, klyft potatis, en god sås och sallad. Till efterrätt fick vi glass med fruktsallad.
- Du drack väl inget starkt?
- Nej. Vet du vad jag drack?
- Nej?
- Påskmust. Jag tog med ett par flaskor till dig.
- Tack! Har du hört något från Berit?
- Ja, hon ringde i morse. Jag talade om vad som hänt och jag skulle hälsa till dig, från henne och Inger. De har det jätteskönt på Mallorca sa hon.
- När kommer de hem?
- Om en vecka. Har du ont?
- Nej, det är inte så farligt.
- Du hade tur i oturen att du bara skadade knät och handleden. Det kunde ha gått väldigt illa.
- Ibland har man tur. Han börjar skratta.
- Vad är det?
- Jo, när dörren hade gått i lås, vet du vad jag gjorde då?
- Nej?
- Jag ringde på. Det är väl för komiskt? Han skrattar häftigt. Vilken tur att ingen öppnade.
De skrattar båda två.

Dagarna går och Valter blir allt bättre. Det som hände i huset är nu bara ett svagt minne. Valter känner sig lycklig. I morgon får han åka hem. Snart är det besökstid, då kommer Gunnel.
- Att jag kunde inbilla mig att Gunnel träffat en annan, säger han lågt för sig själv,
vad dumt. Han skrattar gott.
Gunnel kommer strax efter halv tre. Hon är blek och ser panikslagen ut.
- Vad är det? Frågar Valter. Har det hänt något? Är du sjuk?
- Valter. Kan vi inte sälja huset? Säger hon lugnt och vädjande.
- Vad är det som har hänt?
- Det finns något otäckt i huset. Det spökar! Igår när jag kom hem satte jag på TV:n för att se nyheterna. Det kommer in massor av människor i rummet och försvinner ut genom väggen. De var flera hundra. Jag blir rädd och ska gå ut, när jag möter en man som säger:
- Eld i berget. Eld i berget. Eld i berget. Han är svartmuskig och har långt helskägg. Han såg ut som min mammas morfar. Jag springer ner för trappan och då exploderar huset. Jag flyger flera meter framåt, och har tur som inte blir skadad. Hela huset brinner ner på ett par minuter. Jag tar mig till bilen, men den startar inte, jag blir apatisk och bara sitter med händerna på ratten. Jag somnar och vaknar av att jag har kramp i benet. Jag tar mig ur bilen för att sträcka på mig. Det är morgon. Jag mår jättedåligt och det blir inte bättre av att huset står helt och orört. Av det som hände kvällen innan syns inget. Vad är det som händer, Valter?
- Jag vet inte. Vi säljer huset och försöker få en lägenhet inne i stan, det har vi ju
pratat om förr. Det är nog dags nu. Vi kan väl ringa till Andersson & Berg de har fina lägenheter.
- Ja, det gör vi, innan det händer oss något otäckt. Du, kan vi inte gå ner till cafeterian? Jag har inte ätit sedan igår.
- Ja det kan vi göra, jag ska säga till syster att vi går ut en stund.
2

Det är kväll och utanför paret Erikssons hus står en bil parkerad, i den sitter två män.
- Är du säker på att det går att lura det här paret? Säger den ena mannen.
- Självklart. Jag känner dem, vi är släkt på något sätt, mamma och Gunnel är sysslingar, tror jag.
- Ja, men att lura dem att öppna ett fondsparande som är låst i tio år, där du och jag kan ta ut pengar när vi vill, det kan de väl ändå inte gå på?
- Jodå, lyssna nu. Valter köpte en bil av min pappa för många år sedan. Han gick omkring bland våra bilar, pappa älskar amerikanska bilar och kan inte tänka sig något annat. Vi är ganska lika min pappa och jag. I alla fall, Valter frågade om allt och han tjatade om vilket som var bäst automat eller manuellt växlad låda. Pappa blev irriterad och bad honom följa med till den gamla verkstadslokalen. ”Där finns en bil som passar dig som handsken,” sa pappa.
- Vad var det för bil?
- En Vauxhall Victor från 1966 tror jag. Bilen har stått orörd sedan 1968 då ägaren ville byta in den mot en Chevrolet, pappa hatar engelska bilar. Han blåste den gubben också, han fick ingenting för skitbilen, Pappa höjde priset på Chevan i smyg och sänkte priset för inbytet. Han körde in biljäveln i lokalen och där stod den tills Valter kom och blev överförtjust. Han köpte bilen direkt, utan att prova den. Det fanns inget luft i däcken och den var täckt med ett jättetjockt dammlager. ”Vi ska fixa i ordning bilen åt dig och levererar den hem till dig i morgon,” sa pappa. Valter blev glad och hälsade pappa välkommen. De körde hem bilen på transportkärra, den startade inte. Vet du vad han gav för den?
- Nej?
- 22 000 kronor. Är det inte sanslöst? De fick skjuta in bilen i garaget. Jävlar vad
vi skrattade.
- Hur mycket var bilen värd, egentligen?
- Högst en tusenlapp skulle jag tro.
- Kom han tillbaks med bilen?
- Nej, och det är det som är så roligt. Han har fortfarande kvar bilen i garaget. Han vågade väl inte lämna in den till någon verkstad, som karl vill man inte verka okunnig när det gäller bilar. Stoltheten tog väl överhand, antar jag.
- Vad sa hans fru då?
- Äh, hon är lika dum hon. Du vet när man kunde börja tanka med kontokort i automaterna, så hade de skaffat ett sånt. Gunnel har en egen bil, en Fiat Mirafiori. Min brorsa stannade för att tanka på OK-macken. Gunnel höll på att tanka. När hon var klar stack hon in kortet i automaten för att få ett kvitto. Hon stod länge och tittade, sen tar hon ut bensinmunstycket och tankar igen. Hon får i någon liter. Efter det sätter hon i kortet för att få kvitto, men hon bara står där och glor. Hon tar ut munstycket igen och försöker tanka, men tanken är full. I med kortet igen. Min bror börjar nu bli jävligt irriterad på käringen och går ur bilen och frågar om hon har problem. Då säger hon, han skrattar. ”Det står att jag ska sticka in kortet men jag ska inte ha något mer.” Brorsan börjar gapskratta. Då fattar hon väl att det ska vara så. Hon försvinner i ett rökmoln med den där fula bilen. Är de ett lätt byte, eller vaddå?
- Ja det var som fan. Ska vi gå in?
- Ja, det gör vi.
De stiger ur bilen och går mot huset. Det är ett fräscht hus det här. Det skulle man ha. Tvåbilsgarage under huset, det är perfekt för mig. Jag behöver aldrig gå ut när jag ska meka med bilarna.
- Fråga om du får köpa huset då.
- De säljer inte, men med din hjälp kan jag lura av dem huset billigt.
- Hur ska det gå till?
- Jag fick just en bättre idé, fondsparandet kanske inte var så bra, om man tänker efter…vi kan väl säga att vi kommer från hälsovårdsmyndigheterna. Vi…….vi säger…. att huset är mögelskadat. Det går de på…..vi erbjuder oss att köpa huset för…..10 000 kronor. De har i alla fall inte råd att sanera huset. Men det har jag.
- Tror du att de går på det?
- Ja, det kan du ge dig fan på!
- Vad säger deras barn tror du?
- Äh, de har bara en dotter, Berit. Hon är lika blåst hon. Men jag kan lova dig en sak………
hon kan sina saker.
- Hur vet du det?
- Hon sprang som fan efter mig. Jag var inte intresserad, men hon var alldeles tokig. Jag fick aldrig vara i fred för henne. Men hon var ett jävla bra ligg i alla fall. Jag tröttnade och bad henne fara och flyga. Hon skulle ta livet av sig sa hon. Ja gör det sa jag. Han skrattar.
- Det verkar vara en knepig familj.
- Ja, verkligen.
De går fram till dörren och ringer på. Ingen öppnar. De sparkar på dörren. Ingen öppnar. De går ner för trappan och runt huset. De tittar in i alla fönster. Ingen syns till.
- Vad ska vi göra nu då?
- Jag tänker………..om vi skulle lämna ett meddelande i brevlådan och skriva att vi har kollat upp huset och att det är mögelskadat. Vi erbjuder dem då 10 000 kronor för huset eller också får de betala 50-75 000 kronor för att sanera. De får mitt mobilnummer så vi kan diskutera hur de vill ha det. Det nappar de på. Tur att jag alltid har papper och penna med mig, va? Han sätter sig i bilen. Nu ska här skrivas. Hur många g är det i mögel?
- Två. Jag går en sväng, måste ut i skogen ett ärende.
Han kommer tillbaka efter fem minuter, sätter sig i bilen där Lars Hansson nyligen avslutat sitt skrivande.
- Du, säger han, känner de inte igen dig?
- Så där ja, nu var det klart. Han stiger ur bilen och lägger meddelandet i brevlådan, kommer tillbaka och sätter sig i bilen.
- Jo, visst känner de igen mig, men de har ingen koll på vad jag sysslar med. Du vet, ena dagen bilhandlare nästa huskontrollant. Vi har ingen större kontakt med dem sen morsan stack, och det är lika bra det.
- Vad ska vi göra nu då?
- Kan vi inte åka till pizzerian? Jag behöver fundera lite.
- Okej! De åker iväg med en rivstart.

3

Det är förmiddag och Valter sitter på doktorns expedition. Han ska bli utskriven.
- Här får du ett recept på värktabletter, du får ta högst tre om dagen. Du får komma tillbaka om tre månader. Vi skickar en kallelse. Har du några frågor?
- Nej, inga jag kan komma på just nu.
- Är det något så kan du ringa till mottagningen och lämna ett meddelande så ringer
jag upp.
- Ja det ska jag göra om det blir något, men jag känner mig riktigt bra.
- Ja, men då så. Kom ihåg att vara försiktig med stegar och höga höjder.
- Ja, det ska jag vara. Tack så mycket. Hej då!
- Hej, hej.
Valter går ut från doktorsexpeditionen. Gunnel sitter på en stol utanför.
- Hur gick det? Frågar hon.
- Jag fick värktabletter, och en ny tid om tre månader.
- Ska vi åka hem och ordna med lägenhet?
- Ja, det ska bli skönt att komma därifrån.
- Jag har haft det så lugnt och skönt i Berits lägenhet. Jag har inte vågat åka hem, ensam.
- Jag förstår det, men vi kan inte vara i hennes lägenhet inatt, hon kommer hem idag. Vi får stå ut tills vi får en lägenhet. I värsta fall får vi väl bo på hotell. De går ut från sjukhuset, sätter sig i bilen och åker hem.

4

- Vad skönt att vara hemma igen, säger Inger Larsson.
- Ja, men det var bra skönt på Mallorca, säger Berit Eriksson. Inte tänka på någon
annan än sig själv, det var underbart. Jobbigt bara med alla killar som for runt som hankatter. Vad tror de att vi är för några?! De är för sjutton som Lassenasse allihop.
- Menar du Lars Hansson? Världens snabbaste älskare.
- Världens snabbaste älskare? Var har du hört det?
- Katrin och han skulle göra det på Ingelas fest förra året, Katrin var lite full och hon blir ju så kärleksfull då som du vet. Lars såg väl sin chans och försökte förföra henne, hon gick med honom in i sovrummet. När hon klädde av sig blev Lars som tokig och hann inte ens få av sig byxorna innan det var klart. Han sprang därifrån i galopp och syntes inte till på flera veckor.
- Hur vet du allt?
- Katrin berättade det. Han är svennis - alla gånger - det är väl ingen som vill ha den där lilla fetknoppen över sig.
De skrattar.
- Han sprang och fjantade sig för mig med, när jag satt i kassan på Ica. Han försökte göra sig lustig över allt och alla. Jag blev så trött på honom och bad honom att gå därifrån om han inte skulle handla något. Då blev han sur och muttrade något om en biljävel. Jag tror att det var den bilen som pappa köpte han menade, men jag är inte säker.
- Lars och hans pappa är säkert världens dummaste människor, de tror att de är så smarta men blir alltid lurade. Jag förstår att Lars mamma stack. De där männen bara ljuger och hittar på. Det går inte att lita på dem.
- Ja, stackars Agneta, att hon stod ut så länge som 18 år innan hon gav sig iväg. Jag behöver bara titta på Lars och hans bror Erik och får lusten att flytta utomlands direkt.
- Ja, fy. Nej, här kan vi inte stå. Ska vi dela på en taxi eller ta bussen?
- Vi tar taxi. Jag ringer och beställer.

Taxin kommer. Inger och Berit sätter sig i bilen.
- När jag kommer hem ska jag ringa mamma och pappa, säger Berit, de funderar på att skaffa lägenhet.
- Ska de skaffa lägenhet? De bor ju så fint i huset. Bättre än så kan man knappast bo.
- Det har hänt något, sa mamma, men hon ville inte berätta vad.
- Hur är det med Valter? Har du hört något?
- Pappa är bättre och ska få komma hem idag.
- Vad skönt.
De är framme vid Storgatan där de bor grannar. De plockar ur sina väskor, betalar taxin, pratar en stund.
- Jag ska åka till mamma och pappa i kväll, följer du med?
- Jag följer med, det var länge sedan jag träffade dem.
- Jag kommer över till dig sen.
- Bra. Hej då.
- Hej då. De går hem till sitt.


5

- Hur går det?
- Det gör ont i knät, den här jävla trappan tar död på mig.
Gunnel hjälper Valter upp för de tre sista trappstegen.
- Vill du lägga dig?
- Nej, jag sätter mig i fåtöljen.
- Jag går och sätter på lite kaffe och hämtar posten.
Valter pustar, det gör ont i knät, han tar upp en liten burk med värktabletter. Han tar upp en tablett och sväljer den utan vatten.
Gunnel kommer in.
- Titta vad jag hittade i brevlådan. Hon ger Valter en lapp. Han läser. Rynkar ögonbrynen. Läser lappen från alla håll. Han ser förvånad ut.
- Vad fan står det?
- Jag ska läsa det åt dig. Så här står det:















- Han avslutar med mobilnumret, säger Gunnel, ska vi disskutterra mé han. De skrattar.
- Säg inte att det är Olles grabb?!
- Det tror jag att det är. Han får gärna flytta hit. Vad säger du, Valler, ska vi ringa?
- Kan vi verkligen göra det? Vi vet ju vad som sker i huset. Tänk om det händer något?
- Hur många gånger har inte vi fått skit bakom ryggen av de där pojkarna och Olle? Hur var det inte med bilen de trodde att de lurat på dig? Hela min arbetsplats skrattade åt dig och mig. Jag har aldrig känt mig så förnedrad.
- Jag tjänade 27 000 kronor på den. Det var väl ingen dålig affär? Vad begär du av mig? Jag såg att bilen var ett praktexemplar, tror du att jag var så dum att jag talade om det för den grisen. Nej du, de får gärna kalla mig dum, det skiter jag i men när det gäller bilar är det ingen som slår mig på fingrarna.
- Ja, jag vet. Men………jag tycker bara inte om deras sätt. Men nu ska de få igen. 10 000 kronor ska han få ge och han får ta huset redan idag. Därmed basta!
- Ring du, det kan vara värt ett försök.
Gunnel går ut i köket för att ringa.
- Hansson. Ja hej Gunnel, jaså säger du det. Ja ni gör rätt. Och Priset? Ni accepterar. Vad roligt. Kan jag komma i kväll? Inte det. Imorgon eftermiddag vid tre tiden. Det går bra. Vi ses då, ja, hej, hej. Han ringer av. Ja, jävlar de nappade. Måste ringa Björn och berätta. Han slår numret. - Hej, det är Lars. Vet du en sak? Jag har blivit husägare. Javisst. Ja. Nej, jag vet inte. Gunnel ringde nyss. Jag ska dit i morgon eftermiddag. Följer du med? Okej! Vi säger så, jag hämtar upp dig utanför kiosken vid kvart i tre. Vi hörs. Hej.

- Fick du tag i pojkjäveln?
- Ja. Han kommer i morgon. Jag vill att vi ordnar med lägenhet innan han kommer hit.
Jag passade på att ringa till Andersson & Berg. De har flera lägenheter i stan. De vill träffa oss i morgon klockan tio, på deras kontor. Vad skönt det ska bli att komma härifrån.
- Jag går in och lägger mig en stund.
- Gör det du, det kan du behöva. Jag lagar i ordning lite mat. Går det bra med korv stroganoff?
- Ja, absolut. Han går in i sovrummet och kryper ner under täcket, det tar inte många minuter innan han somnar.
Gunnel skär upp falukorv i strimlor, hon lägger dem tillsammans med hackad lök i en het gryta. Telefonen ringer. Hon går för att svara. Det är Berit. De pratar en liten stund men Gunnel måste ta hand om korven, så att den inte bränner fast, de avslutar samtalet. Gunnel återvänder till spisen. Väl framme, ser hon att grytan med innehåll är borta.
- Nej! Inte nu igen. Hon blir rädd, går in till sovrummet där Valter ligger. Hon ruskar honom.
Han tittar yrvaket upp.
- Mm….. säger han.
- Det har börjat igen. Säger hon.
Han kastar sig ur sängen och håller nästan på att tappa balansen. Gunnel får tag i honom innan han faller.
- Vad är det den här gången? Frågar han upprört.
- Grytan med maten är borta, jag pratade med Berit, hon sa att hon kommer hit sen. När jag kom tillbaka var maten borta.
- Här kan vi inte stanna i natt.
- Ska vi prata med Berit om vi får vara hos henne bara i natt?
- Vi bör nog göra det. Vi bör nog också börja packa ner grejor inför flytten. Jag vill härifrån så fort det bara går.
- Kom så går vi ut i köket och tar något att äta. Jag är hungrig.
- Ja, det är faktiskt jag med.
När de kommer in i köket står köksbordet dukat. Tallrikar, glas, bestick, grytor och dryck står fint upplagt.
- Vad fan är det här? Frågar Valter.
- Jag förstår inte…………maten var ju borta………..hur……………
- Vi äter nu. Sen packar vi.
- Jag vet inte om jag har någon matlust längre, men ät du………….
- Jag äter inte om inte du gör det.
- Jag äter väl lite då. Törs vi?
- Det är klart att vi gör.
De sätter sig till bords. Maten smakar bra, de äter med god aptit.
Efter avslutad måltid tittar de på varandra.
- Den som lagat den här maten var inte dålig. Säger Valter.
- Jag har inget emot att få lite hjälp i köket, men inte av spöken.
Det dundrar till i städskåpet. Dörren öppnas och en man i snickarkläder kommer ut. Han tittar på dem.
- God afton………god afton………mmmmmmmmm.
Han går in i skafferiet och försvinner.
- Vem fan var det?
- Jag vet inte………
- Nu går vi.
De reser sig, går ut i hallen och tar på sig skorna. Gunnel trycker ner handtaget, men det är låst. De tar sig inte ut hur de än försöker.
- Jag hämtar yxan, säger Valter. Han tar ett par steg. Huset skakar. Möbler och alla lösa delar börjar flyga omkring. Valter och Gunnel lägger sig på golvet. Det är som en orkan. Fönsterrutor går sönder, det känns som hela huset är på väg att gå mitt itu, det skakar häftigt. Valter och Gunnel är skräckslagna. De håller i varandra. De tror att de ska dö. Gunnel ber till Gud. Kläder flaxar över dem som sinnessjuka, aggressiva fåglar. Ljud, prat och vansinnesskrik omringar dem från golv, tak och väggar. Helt plötsligt är det över. De reser sig upp. Överallt ligger sönderslagna möbler, tavlor, porslin och fönsterrutor. TV:n och videon är också demolerade. Ingenting i huset är helt.
- Det här är inte klokt. Säger Valter och skakar på huvudet. Hans röst är blandad med skräck och ilska.
- Nej, vad otäckt. Dörren till toaletten öppnas. En tjock man kommer ut, hållande sig för magen, i klädd endast vita långkalsonger. Han mumlar.
- Det var det värsta jag varit med om…..oj…….oj………oj…..
Han släpper sig så det skakar i huset, försvinner sedan ut genom dörren.
- Uschianimej! Säger Valter och går in i vardagsrummet med haltande men bestämda steg.
Han kommer snabbt tillbaka halvspringande.
- Nu…du………..kommer din morfar, säger han och ställer sig bakom Gunnel. Den man som Gunnel tyckte såg bekant ut dyker upp.
- Eld i berget…….ta mej tusan………..
Valter och Gunnel rusar mot ytterdörren som nu är olåst, de kastar sig ut för trappan. Ner mot parkeringen och sätter sig i bilen och åker ut på vägen där de stannar. De tittar mot huset. Inget händer. De sitter länge i bilen. De är tysta. En halvtimme har gått och huset står fortfarande kvar.
- Vågar vi gå in? Frågar Gunnel.
- Aldrig att du får in mig i det där huset igen.
- Hur ska vi då kunna få ut våra saker?
- Är de inte sönderslagna - så ska pojkjäveln som vill köpa huset - få hjälpa till. Han kan gott göra ett hederligt arbete för en gång skull, fetknoppen, eller vad säger du?
- Ja, du kan inte bära något med ditt onda knä.
- Tack gode Gud för mitt onda knä, det kom lägligt. Det värker något förbannat nu, efter vårt galopperande. Tror aldrig jag sprungit så fort i hela mitt 68-åriga liv.
Gunnel skrattar så tårarna rinner.
- Det var det roligaste jag sett på länge…………du kunde fått OS-medalj……..
Valter tycker inte att det är så roligt, han blänger lite på Gunnel.
- Hmmm……….där kommer en bil. Kan det vara……hm?
- Berit.
- Ja, just det……kan det vara hon?!
- Det är Berit. Den där bilen kan man inte missta sig på.
- Ja, nu ser jag. Skönt att hon kommer. Ska vi tala om vad som händer här?
- Det kanske är lika bra. Hon kommer i all fall att fråga varför vi ska flytta.
- De går ur bilen och möter Berit och Inger.
- Hej, säger allihop.
- Har ni haft det bra på Mallorca?
- Det har varit underbart, säger Inger.
- Ja, helt fantastiskt, säger Berit, hur har ni det då?
- Det har hänt en hel del här. Vi kan väl sätta oss i vår bil, säger Gunnel.
- Ska vi inte gå in? Frågar Berit.
- Nej, det ska vi inte. Säger Valter, och vi ska berätta varför. Sätt er i bilen.
De berättar om allt som hänt, eller nästan allt, en del saker vill de inte beskriva i detalj.
- Det är klart att ni får vara hos mig i natt, och jag följer med i morgon när ni ska titta på lägenhet. Sen får vi inte glömma att Lassenasse kommer i morgon eftermiddag. Det ska verkligen bli roligt att få träffa den store älskaren.
- Va?! Säger Valter och Gunnel.
Inger och Berit skrattar.
- Ska vi fråga Katrin om hon vill bli med? Säger Inger. Berit skrattar.
- Ja varför inte. Nej, nu åker vi hem till mig. Ska ni ha med er något?
- Jag skyndar mig in och hämtar det nödvändigaste. Säger Gunnel. Hon kommer tillbaka efter några minuter. De åker iväg i Berits bil.

Det är det den 27 april. Det har varit varmt i tre veckor, som mest 25 grader. Om det håller i sig kommer det att bli en varm sommar. De tre senaste åren har halva april till och med halva juni varit de varmaste månaderna. Därefter har det bara regnat och blåst. Förra året hyrde Gunnel och Valter stuga på Öland i två veckor, som alltid. Dessa två juliveckor var de värsta på många år. Stormbyar och ösregn nästan hela tiden, vädret blev bättre när de var på väg hem. Både Gunnel och Valter älskar Öland. De har semestrat där nästan varje semester sedan 1975 utom 1981 - då de byggde om huset - och 1990 då de semestrade i Strömstad.
Berit har bara varit med några gånger, hon har inte haft lust att tillbringa sin lediga tid med sina föräldrar. De har mest tjatat på henne och bestämt vilka hon skulle umgås med. Berit som är ganska rivig och har en stark vilja, fick till slut Valter och Gunnel att inse att hon klarar sig utan, som hon sa – barnvakt och skyddstillsyn. När hon var 15 år fick hon bestämma själv hur hon ville fira semestern. Inte en enda gång sedan dess har hon följt med till Öland. Valter och Gunnel har inte brytt sig om att fråga. ”Det går inte att resonera med flickeländet,” brukar Valter säga. Rädd att hamna i strid med hennes häftiga humör.
Berit hade det lätt för sig i skolan och gick ut med höga betyg. Efter gymnasie och högskola, där hon gick ekonomisk linje, fick hon arbete på Ica som kassörska. Hon var skoltrött och ville ha ett riktigt arbete. Nu har hon varit arbetslös ett par månader sen butiken var tvungen att slå igen på grund av olönsamhet. Hon tycker att det är riktigt skönt att vara arbetslös och få rå sig själv. Hon har ingen pojkvän, sen hon var tillsammans med en kille på högskolan, men det tog slut ganska fort. Killar är bara ute efter en sak – att erövra. Sådana killar ger hon inte mycket för. Hon vill leva ett stillsamt liv med någon som älskar henne för den hon är och som hon kan älska tillbaka. Idag ska hon göra ett erkännande, det är dags nu, hon har hållit på det för länge.

Det är kväll. Valter Gunnel Berit och Inger sitter i köket i Berits tvårumslägenhet. De har nyligen avslutat en liten måltid, bestående av grillat kött, potatissallad och grönsaker. Gunnel och Berit plockar av bordet. Valter och Inger småpratar lite om Mallorca och Öland.
- Jag var med mina föräldrar till Öland några gånger när jag var liten och det var jättetråkigt, säger Inger, solen och vindarnas ö, pyttsan, blåstens och regnets ö passar bättre.
Berit ler i smyg.
- Jag tycker att det är trevligt på Öland. Säger Gunnel.
- Det tycker jag med, säger Valter, det är en underbar ö med trevliga människor. Ni får gärna ha era åsikter om Öland, det bryr jag mig inte om, men tråkigt det har man inte.

Valter pensionerad skolvaktmästare och lärarnas skräck. Ingen lärare vågade sätta sig upp mot honom. Var det någon som kom in på hans kontor och klagade över att han ”snubblat” på ett kolapapper som låg på skolgården, skällde Valter ut läraren efter noter. Ingen lärare sa något om småsaker till Valter efter det. De resonerade som så ”han kan ju sitt jobb, bäst att låta det vara som det är.”
När han gick i pension jublade lärarna, det var en befrielse för dem, ingen mer som man måste välja sina ord för. Den nya vaktmästaren verkade riktigt sympatisk. Han syntes inte till så ofta men han fick allt uträttat. Lärarna kunde lämna lappar på hans kontor om arbeten som måste utföras. Dagen efter var allt gjort. Städat och rent var det alltid efter honom. Han var effektiv. På gränsen till pedantisk. Lärarna älskar sin nya vaktmästare. Han säger inte mycket, är lite underlig, konstigt klädd och så. Men han är duktig och gör ett bra jobb.

Berit går in i vardagsrummet med en bricka med kaffebröd. Efter kommer Inger med koppar, fat och tvkanna. De fikar, pratar och skrattar och har det riktigt trevligt.
- Mamma, pappa. Jag har något att berätta, säger Berit.
- Jaha?!
- Det är så att….. jag ska förlova mig.
- Vad trevligt. Säger Gunnel. Du har inte berättat att du har träffat någon. Har hon berättat det för dig, Valter?
- Nej.
- Inger och jag älskar varandra. Vi ska förlova oss.
Gunnel och Valter är tysta. Gunnel gapar. De är chockade. Ännu mer tystnad. Valter tar en kaka till. Han stirrar rakt fram och tänker ”min dotter är lesbisk.” Han fantiserar och ser dem framför sig. Han skakar hårt med huvudet för att få bort det han tänkte på. Han tittar på Inger och rodnar lite. Inger är faktiskt snygg och trevlig. En goding är vad hon är. Men vad har vi gjort för fel? Vad vi för hårda mot henne när hon ville vara ute i tonåren? Eller är det något annat?
Berit och Inger, tänker Gunnel, jag får inga barnbarn. Vad gjorde vi för fel? Vi skulle nog ha låtit henne få som hon ville när hon var i tonåren. Det är nog mitt fel. Nej, det är Valters fel, som nästan aldrig kunde bestämma hur vi skulle fostra henne.
- Har ni tänkt igenom det här ordentligt? Säger Gunnel. Det kanske är ett misstag?
- Det är inget misstag, mamma. Vi älskar varandra och det får ni faktiskt finna er i.
Valter reser sig upp ur soffan med kaffekoppen i högsta hugg. Han rodnar fortfarande.
- Jag måste säga det, han harklar sig, ett tag blev jag rädd att du skulle förlova dig med Lars Hansson. Det är en förbannad tur att jag trodde fel.
Han går fram till Berit och kramar om henne hårt.
- Grattis min lilla dotter, säger han.
Han går sedan fram till Inger. Nu ska jag göra något som varje man drömmer om när de får se dig. Han kramar henne hårt och kysser henne på munnen.
- Grattis, säger han, du vackra skönhet.
Inger rodnar.
- Så du säger, säger hon.
- Visst är hon vacker. Säger Berit.
- Ja, säger Gunnel som nu har vaknat till men ännu inte accepterat tanken på att hennes dotter vill ha en annan kvinna. Hon är vacker, men det är du också Berit. Ni är det vackraste par jag någonsin sett. Jag hoppas ni blir lyckliga. Alla gråter. Gunnel gråter mest. Hon vill ju så gärna ha ett barnbarn. Berit och Inger känner sig lättade över att de äntligen vågat tala om att de älskar varandra och det gick mycket lättare än de vågat hoppas på. Antagligen beror det på det som händer i Valters och Gunnels liv just nu.

Det är natt. Gunnel och Valter ligger på en madrass i Berits vardagsrum. Inger gick hem till sig vid 22-tiden. Berit sover gott i sin säng, hon ler lyckligt. Gunnel och Valter sover oroligt, de drömmer om spöken. De drömmer om Berit och Inger.

Natten är kall. I ett hus någonstans ute i skogen är det liv och rörelse, saker flyttar på sig, människor går ut och in genom väggarna. Hela huset skimrar i regnbågens alla färger. I det huset ska Lars Hansson bo.
Lars Hansson som inte är rädd för något. Allt har en naturlig förklaring, det har hans pappa sagt. Pappa har alltid rätt.
Han ligger och tänker i sin säng i pappas hus. I morgon ska han bli husägare. Äntligen ska han få något eget. Då ska han minsann charma den där Berit som försöker spela oåtkomlig. Han vet hur en kvinna ska tas. Han har sett massor av romantiska filmer och läst otaliga böcker om kärlek. Det han inte vet om kärlek är inte värt att veta. Berit ska få en riktig karl. Han ska nog visa henne vad han går för. Nu är det hans tur att spela oåtkomlig. Ingen kvinna kan motstå en karl som är hemlig och verkar ointresserad. Sånt väcker en kvinnas nyfikenhet. Han vet.

Han fick jobb på pappas bilfirma efter grundskolan. Först som hjälpreda och senare som mekaniker. Han fick en Pontiac Trans Am –76 som var krockskadad, av sin far när han fyllde 16 som han gjorde i ordning till toppskick. Han älskade att meka och fick rykte om sig som en mycket kompetent bilmekaniker. Han fick erbjudanden om arbete på de mest kvalificerade bilverkstäder i hela länet. Hans pappa satte sig alltid på tvären.
”Det här är ett familjeföretag. Du ska ta över efter mig.” Alltid behandlad som ett litet barn. Aldrig få göra som han vill. Alltid vara pappa till lags.
I morgon är jag husägare och gubben kan inte stoppa mig. Nu får det vara slut på att aldrig våga säga ifrån. Jag struntar i bilar och att alltid få meka. Fy fan, vad jag är trött på bilar. Jag vill göra annat nu. Hade jag bara fått mer hjälp i skolan och hade mamma och pappa hjälpt mig med läxorna, så hade livet varit annorlunda nu. Jag ville gå gymnasiet, men betygen var för dåliga. Jag har alltid drömt om att bli snickare. Jag ska nog ta tjänstledigt från jobbet och börja studera. Jag ska lära mig läsa, skriva och stava ordentligt, sen ska jag in på någon snickarlinje. Det måste väl finnas?! Finns det inget jobb när jag är utbildat går jag på någon annan linje, det finns många att välja på. Nu jävlar ska jag börja leva…………..

6

Det har blivit fredag eftermiddag. Valter och Gunnel har tittat på lägenhet. De bestämde sig för en trea med stort kök och de får flytta in på en gång om de vill. De åkte tillbaka till huset för att packa. Inne i huset är allt helt och rent, efter det som hände igår syns inget. Berit åkte tillbaka till sitt. ”Hon kommer tillbaks senare,” sa hon.
De har redan ordnat med flytthjälp. Imorgon klockan åtta kommer flyttbilen. De känner sig på gott humör. De tycker att det ska bli skönt att få flytta från detta besatta hus, som de själva byggde för över 30 år sedan. De undrar varifrån spökena kommer. Ingen har dött i huset och det är inte byggt på någon gammal gravplats. Det finns många frågor. Svaren är få.

Klockan kvart över tre ringer det på dörren. Valter går för att öppna. Utanför står Lars Hansson rödkindad och svett.
- Hej. Säger han flåsande.
- Hej du. Kom in.
- Tack. Han går in, tar av sig skorna och fortsätter in i vardagsrummet, där Gunnel, Berit, Inger och Katrin sitter.
- Hej, säger de.
- Hej. Säger han. Jag cyklar, det är därför jag är så svett.
- Är bilen trasig? Frågar Gunnel.
- Nej då. Jag har bestämt mig för att börja ett nytt liv. Det här huset kommer att ge mig det jag har saknat under alla år.
- Vad säger Olle?
- Vi hade en lång diskussion i morse. Jag har sagt upp mig från jobbet. Jag tänker börja studera. Pappa var förbannad på mig, men det är mitt liv, accepterar han inte det, så struntar jag fullständigt i honom. Den satans bilskojaren. Jag skäms verkligen för bilen han lurade på er.
- Det behöver du inte göra. Den affären gav oss 27 000 kronor extra när Valter sålde den. Din pappa skulle nog gå igenom bilarna ordentligt innan han försöker lura folk. Det var…..vad kallade du bilen Valter?
- Praktexemplar.
- Just det ett praktexemplar.
- Ja men då så…………är väl alla nöjda?!
- Sätt dig Lars så gör vi husaffär, säger Gunnel.
Husköpet var snabbt avklarat. De fikar och pratar och har trevligt. Det visar sig att den här nye Lars faktiskt är riktigt trevlig. Fylld med humor och värme.
- Nej, säger han, jag måste åka hem och ordna med lite saker innan jag flyttar in på måndag. Han reser sig ur soffan, tackar för sig och cyklar hemåt.
- Det var som fan. Säger Valter. Det trodde jag inte om honom.
Det stora diskussionsämnet under kvällen är Lars och hans nya sätt. Alla är förvånade.
Tänk vad något nytt kan förändra en människas personlighet. Och den där Björn är nog fundersam över varför Lars inte dök upp vid kiosken. Undra hur länge han väntade, innan han gick hem?
Berit och hennes vänner gick hem vid 22-tiden. Berit och Inger är glada och skrattar nästan hela tiden. Katrin ser tankfull ut.
- Vad är det? Frågar Inger.
- Inget. Jag är bara trött, det har varit en jobbig vecka på skolan. Ungarna är inte kloka ibland. De svär och slåss. Följer ni med hem till mig?
- Ja, det kan vi väl………
De följs åt till Katrins lägenhet. Hon har inte berättat att hon träffat en man som hon vill känna bättre. Hon vill hålla det hemligt ett tag till. Bäst att gå försiktigt fram, han kan ju bli rädd……….

Det har varit lugnt i huset hela natten. Gunnel och Valter har sovit gott.
Gunnel vaknar klockan sex när klockan ringer. Valter sover fortfarande. Hon går upp och gör i ordning frukost. hon väcker Valter när hon kommer in med frukostbrickan. De äter frukost i lugn och ro i sängen. Om en dryg timma kommer flyttbilen.
- Jag har lite dåligt samvete, börjar Valter.
- Varför då? Undrar Gunnel.
- Det här med huset………..var det så lyckat….att sälja när vi vet vad som försiggår här?
- Han fick det så billigt…..har han något att klaga på så får han väl sälja. Förresten så verkar det ha slutat spöka. När allt kommer omkring………..kanske vi har inbillat oss alltihop.
- Ja, man vet ju aldrig……….


7

Det har gått tre veckor och Gunnel och Valter trivs bra i sin nya lägenhet. De njuter av lugnet.
Berit och Inger ska förlova sig på midsommarafton. Det ska bli ett stort kalas. 25 stycken är bjudna, än så länge.
Lars trivs och mår gott i sitt hus. I höst ska han börja studera, han fick alla papper idag att han är antagen en plats på Komvux. Han ska läsa in grundskolan. Han är lycklig. Livet håller på att vända för honom. Han har träffat en tjej. Hon är underbar och den vackraste av dem alla.
Det har varit lite konstiga ljud i huset. Saker har försvunnit för att sedan dyka upp på en annan plats. Någon har pratat och skramlat i skåpen, men det är säkert sättningar i huset. Man inbillar sig så mycket när man bor ensam ute i skogen. Man tror man ser och hör saker som inte finns.
Hans pappa gav sig till slut och accepterade att Lars slutade jobbet och flyttade till huset.
Han är ju trots allt vuxen.

Det är kväll, Lars är på väg in i sovrummet, han är trött, det har varit en jobbig dag. Han lägger sig i sängen. Tänker på sin älskade. Han ler. En kall hand tar i hans ben, han blir rädd och kastar sig ur sängen. Klär sig snabbt. Springer mot ytterdörren. Han får inte upp den. Huset börjar skaka. Saker flyger omkring. Människor börjar vandra genom väggar, de har något skräckslaget i blicken. Lars skriker.
- Det får inte vara sant! Det här händer inte! Han kissar ner sig.
En figur går mot honom. Den ser skrämmande ut, svart och stor, med enorma händer. Ögonen lyser starkt röda.
- Vad vill du? Skriker Lars. Vem är du?
Figuren lyfter upp honom på raka armar.
Lars skriker av skräck och rädsla.
Mitt lilla plommon, jag älskar dig. Är det sista han tänker på innan figuren släpper ner honom över sina knän och bryter ryggraden av honom.
Huset exploderar och brinner snabbt ner till grunden.

- Tänk. När man äntligen hittar den rätta mannen. Han som har det där lilla extra så går han och dör. Det är så orättvist, vi har känt honom så länge, och nu när man äntligen får chansen att lära känna hans riktiga jag, så slutar det så här. Vi var ett par. Jag älskade honom. På de här veckorna gav han mig mer än någon någonsin gjort på flera år.
- Ja. Katrin, livet är orättvist. Berit kramar om henne.
De har varit på begravning och är på väg hem. Inger Gunnel och Valter säger ingenting, de tittar ner i asfalten. De gråter alla tre.

Valter vaknar på nätterna och skriker i ångest.
- Det var inte mitt fel. Jag dödade honom inte. Han ville ha huset och då får han väl skylla sig själv…
Gunnel försöker trösta honom.
- Det är inte ditt fel. Det är inte mitt fel. Vi kunde väl inte veta att det skulle sluta så här.
- Jag orkar inte leva med det här………det är otäckt………





8

Det har gått fyra år sedan Lars dog. Han ramlade visst ner från taket, när han skulle justera TV-antennen, sägs det. Händelsen har inte lämnat någon oberörd. Kommunen bestämde att huset skulle jämnas med marken sedan det ryktades om att konstiga saker händer där på nätterna. Oförklarliga saker. Folk har sett hur huset brunnit ner för att sedan byggas upp igen. De har sett människor vandrat i hundratal genom väggarna.
- Hysteriska människor, har kommungubbarna sagt. Men bäst att ta det säkra före det osäkra, man vet ju aldrig……..

Skolan söker sin vaktmästare som försvann i samma veva som spökhuset jämnades med marken, men det är väl bara en tillfällighet…………………

Idag är det julafton. Gunnel Berit och Inger har kommit till sjukhemmet för att hälsa på Valter.
- Hur är det med honom? Frågar Gunnel.
- Det är som vanligt. Säger en sköterska. Han säger ingenting annat än det vanliga – Det var inte mitt fel.
- Han har inte sagt något annat på över tre år. Det är så jobbigt. Varför kan det inte bara ta slut?
- Jag förstår att det är jobbigt för er. Han är ju frisk i övrigt. En dag kanske han vaknar till. Ni får leva på hoppet.
- Det gör vi. Säger Gunnel, Berit och Inger nickar instämmande. De går in till honom. Han sitter i en fåtölj. Hans blick är tom, munnen är halvöppen. Han verkar inte medveten om någonting. Men inne i huvudet pågår febril aktivitet.
Vem var den unge mannen som var här i natt? Han såg bekant ut. Det var något fel på hans rygg. Han gick väldigt illa……………det var en trevlig ung man………han kommer tillbaka sa han…det ser jag fram emot…han skulle ha någon med sig nästa gång han kommer……han skrattade när han sa det…………en mycket trevlig ung man det där…………

SLUT

Skriven av: Mats Henriksson