Mardrömmen.

Sofi vaknade med ett ryck. Hon hade återigen drömt samma dröm som alltid började likadant. Det är mörkt, hon är säkert instängd. Och det luktar starkt av rök, hon hör samma röster som skriker om och igen: ”spring fort innan polisen kommer”! Och där brukar Sofi vakna, hon gick ner till köket och drack ett glas med vatten. Det hade nästan blivit som en rysare, man drömmer samma dröm om och om igen. Usch, hon ryste vid tanken Sofi sprang upp på sitt rum och i tankarna hörde hon samma sak- rösterna. Väl uppe i sitt kom Sofi på att tänka på en sak, ja egentligen hade hon tänkt det innan man var det som det verkligen var viktigt. Man måste väl ändå minna nåt från sin barndom, men det gjorde inte Sofi. Och med den tanken somnade hon. På morgonen vaknade hon av att mamma Anna kom och väckte henne Det var konstigt- inte för att hennes mamma kom och väckte henne- utan för att dom två inte var lika varandra på nåt vis fastän Anna var hennes egen mamma. Någon pappa hade Sofi inte sett heller. Anna hade sagt att han stuckit när Sofi var ett litet barn. Sofi visste inte ens hur han såg ut!
– Sofi, du har fått ett brev,! Ropade Anna inifrån köket. I köket låg det ett fin brunt kuvert och på det stod det mycket riktigt Sofis namn och adress, men ingen avsändare. Sofi öppnade brevet försiktigt och läste den snirkliga handstilen: ”Vi längtar så efter dej, förlåt, förlåt, förlåt.” Det stod inget mer. Sofi visade brevet för Anna, hon granskede brevet noga men sade sen att det nog bara var fel skickat. Men det var ju rätt adress och det stod hennes namn. Sofi såg sin mamma i ögonen och det kändes som om det var något hon dolde… Resten av dagen fortsatte bra men på kvällen ringde telefonen, Sofi svarade med sin vanliga visa:
– Sofi här, i andra änden av luren svarade en röst, nej vänta det var två en mans och en kvinnas. Dom sa inget men man hörde hur dom grät. Dom snyftade, tillslut fick dom fram ett ord: Förlåt! Sofi la på. Kunde det vara samma personer som hade skrivit brevet?

Författare:

Publicerat

Dela: