Marklöpare, del 1


04:05

Vaken igen. Känner i samma stund som jag vaknar hur tröttheten inte finner någon ro i kroppen. Bakfull, eller kanske full, pissenödig och fortfarande kåt.
Gråten ligger där i halsgropen och bara väntar på att du också ska vakna.

Tog sista flaskan slut igår?
Vet inte längre var jag befinner mig i fyllan. Vad jag vet är att jag inte klarar av spriten. Kan känna hur kroppen vittrar sönder som frigolit efter några glas.
Ölen är bättre. Vinet är bäst. Kontrollerad fylla utan hämningar. Det är jag.
Spriten får mig att släppa allt, det är därför jag ligger här nu. Vill vara här, men jag skulle inte hamnat här om det inte vore för spriten. Feg men hänsynslös.



04:41

Du vaknar, sträcker på dig och småler utan att öppna ögonen. Lägger din hand på mitt bröst och kysser mig lätt på axeln. Den gesten måste väl ändå indikera att jag kan ligga kvar?
”Jag skickar inte ut dig förens det ljusnar”, säger du med en morgontrött men självsäker röst. Det irriterar mig.
”Vi låtsas fram tills dess eller?”, säger jag utan att få något faktiskt svar förutom ännu en kyss på axeln.

Nu måste jag här ifrån.



05:14

Tar mig ingenstans. Det är som att svetten har absorberat mig fast som ett kontaktlim i lakanet. Fingrarna vill krypa iväg, benen vill sträcka på sig och armarna vill lyfta upp mig. Inget händer.
Rummet som var svalt igår kväll är nu varmare än ett pannrum. Ändå är nacken djupfryst stel.
Jag kan inte röra mig. Rimliga sinnen kanske skulle känna någon slags panik. Men inte jag. Är jag helt likgiltig inför vad som händer?

Kan nu urskilja konturer utanför fönstret. Intalar mig själv att jag inte sett den avbrutna grenen tidigare inatt. Ljusnar det nu? När är det ljust nog ? Kommer jag då kunna resa mig upp gå?



06:24

Törst, förbannade törst. Svetten har avstannat och mina tidigare behov har lagt sig.
Märkligt, är jag nykter nu? Om jag då ligger kvar här tillräckligt länge, så kanske, men fullt möjligt att jag skrumpnar ihop och blåser ut genom den lätt öppna balkongdörren i rummet intill.
Kan inte minnas att det ligger andra där inne.
Kommer någon se mig i så fall? När jag, likt en marklöpare rullar med hjälp av draget i lägenheten, på parketten, över tröskeln och ut genom balkongen. Kommer jag att märkas?
Eller så lyckas jag försvinna ut i en annan verklighet. Där nykterhet är ett faktum och jag, likt marklöparen, förknippas med ett dåligt skämt.

Det är ljust nu. Men du vaknar inte.







Författare:

Publicerat

Dela: