Martins sten

det här det första i jag skriver i den här omfattningen, och som det kommer märkas är jag en nybörjare som inte kan så mycket om att skriva, eller grammatik och sånt bortse gärna från detta haha, men det spelar ingen roll. kritik i alla former är välkommen. tack / 18 åring

en ovanligt solig sommar dag i en liten stad på planeten jorden i regionen beta-5590-sol-1-3445. hittade en man vid namn Martin en liten kantig hård gul sten, glatt ovetande om att just denna sten var en meteorit från en annan galax som skulle ta honom på det största äventyret i hans obetydliga lilla människo liv ,plockade han upp den lilla kantiga hårda gula stenen granskade den i hans högen perfekta kanter och avvikelser och sedan la han den lilla kantiga hårda gula stenen i fickan och gick hem till sin lilla en och en halva på fyrtioandra våningen i multikomplext med tvåhundratusen super billiga lägenheter som låg i utkanten av metropolen som staden Stockholm hade blivit
fem hundra miljarder ljus år därifrån satt två varelser på vad folk på jorden skulle kalla för ''soffa'' och tittade på ''teve'' när deras favorit program om hur man utvinner klassisk fem dimensionell humor från ett svart hål då avbröts av en viktig nyhets sändning där en svettig fem armad reporter med en bunt ''papper'' gjorde sig redo att tala om för befolkningen på planeten undi vad dom hemska nyheterna som tittarna kunde ana genom att läsa den rullande texten i vänstra sidan av bilden var ''extra sändning övriga program avbrutna, planetär nyhetssändning med hemska nyheter'' den svettiga reportern harklade sig och öppnade en av sina fem munnar och sa följande ''för tre miljoner år sedan skapade dem fem ljushuvudena våran planet med hjälp av dom sju oändlighets stenarna dessa stenar ger dess användare oändligt många möjligheter om man bara kan förställa sig det .och det dom fem ljushuvudena kunde föreställa sig var en planet och det var det dem skapade, nu tre miljoner år senare, finns bara en av dessa stenar kvar, var resten har tagit vägen kan bara den som kan föreställa sig vart dom har tagit vägen veta .men nu har våran sista sten också försvunnit, våra experter tror att det beror på att någon någonstans har föreställt sig tillräckligt hårt att den vill ha en sådan sten, och stenen har därför gett sig av till denna föreställare, det är nu mycket viktigt att alla behåller sitt lugn, dom ledande jobbar mycket hårt för att lösa detta under tiden ber vi alla att inte göra något dumt eller att före ställa sig något dom inte kan föreställa sig för om någon av stenarna inte finns på våran planet så kan man inte föreställa sig saker man inte kan föreställa sig och att göra detta när en av stenarna inte är närvarande på våran planet kan det få katastrofala följder, tack för visad hänsyn slut på extra sändning. dom två varelserna tittade på varandra med tomma blickar medans den svettiga reportern tonade bort och deras favorit program tona tillbaka, 5 sekunder senare bröt totalt kaos ut på alla gator i alla städer på hela planeten ut samtidigt för att föreställa sig saker som man inte kan föreställa sig är nämligen invånarna på planeten Undi's absolut största glädje. dom två varelserna som råkade hete Tim och Jim blev förstås också mycket upprörda, men Tim och Jim var inte lika vild sinnade som den stora majoriteten på planeten och stormade därför inte ut på gatorna för att ha sönder allt som kom i deras väg och började istället därför genast diskutera om en lösning på detta fasansfulla problem, efter endast fem minuter av diskussion och planering kom dom fram till, trotts sin utbildning på planetens ledande ''universitet'' inom galaktisk diplomati och trakassering, att den ända vettiga lösning på problemet var att spåra stenen och förgöra planeten och alla dess invånare och ta tillbaka stenen från dennes förövare. så fort dom två varelserna hade bestämts sig för att det var denna lösning som var den bästa marscherade dom stolt till stadshuset där dom skulle framföra iden till dom ledande, med buller och brak dundrade Tim och Jim in i den stora salen, med stolta och bestämda steg gick dom fram till kölapps automaten och tog en nummer lapp, två fyra tre ett ett stod printat i grönt bläck på en triangel formad lapp, fortfarande väldigt stolta satte dom sig ner och väntade på sin tur för att får träffa dom ledande, sjutton jord timmar senare var äntligen deras tur att få ta upp sitt förslag till dom ledande, nu med stoltare steg än någonsin klev Tim och Jim in till dom ledande, med dokument och pärmar i högsta hugg, dom var så redo som dom kunde bli deras ide skulle bli den slutliga dom var övertygade. fem sekunder in i deras tal om varför dom skulle hitta stenen och förgöra planeten som tagit den från dom så höjde en av dom ledande sin klubba och slog den hårt ner i bordet och utbrast, ni två.. ni två är nu mera ansvariga för hela planetens militära och diplomatiska.. inte för att vi tror att det kommer bli mycket av det diplomatiska.. ärenden. Tim och Jim var i chock, dom var förstås övertygade om att dom ledande skulle anamma deras förslag men inte trodde dom att deras övertygande bara skulle behöva fem sekunder för att få med dem ledande på deras sida, chocken hade lagt sig, dom var nu överlyckliga. en dörr öppnades i väggen bakom där dem ledande satt, tre män i gröna kostymer och blänkande medaljer kom ut ur dörren, dem gick fram till Tim och Jim, dem tre männen gick ner på knä framför Jim och Tim. Tim lutad sig in mot Jim och viskade, att detta va dom tre överstarna inom den militära sektorn. en av dom tre männen tog till talan, vi är här för att föra er till våran högst hemliga militär anläggning på planeten. så vi ber er nu att följa med oss. så Tim, Jim och dom tre männen gick tillbaka in genom dörren. på andra sidan av dörren bakom dem ledande möttes Tim och Jim av ingenting, ja när dörren bakom dem stängdes så var det helt kolsvart. Tim och Jim tittade på varandra eller dom hoppades att det var på varandra dem tittade, dom såg ju inget. men så helt plötsligt hördes något, ett lågt pip, sedan tändes vad som måste ha varit en miljarder lampor. så långt Tim och Jim kunde se sträckte sig en hangar, full från golv till tak med hyllor, hyllor som också var propp fulla med lådor pärmar mappar och papper. en utav de tre överstarna drog i en liten brandgul spak som satt fast monterad på väggen bredvid dörren där fans oxå säkert fyrahundra andra spakar men försten drog i den brandgula spaken med omättlig säkerhet och samma sekund som han drog i spaken blev det gigantiska rummet lika litet som en valnöt men innan sekunden var slut var rummet lika gigantiskt igen. tom och Jim stirrade på varandra i förvåning, men dom avbröts av att en de tre överstarna slog dom båda i bakhuvudet samtidigt, seså se inte så dystra ut ,sa översten som slog dom, vi har ju bara ner materialiserats och sedan materialiserats på en av våra månar, inte så långt , inte ens för en nybörjare sa den andra översten och små log, för övrigt var detta den sista gången någon skulle le mot Tim och Jim....




Martin närmade sig tornet, det stora tornet,tornet han växt upp i. det sträckte sig mot himmelen som en syndare på ålderns höst som söker förlåtelse hos sin älska gud. väl framme vid porten fick Martin en tanke i huvudet, att hissen var trasig och att han skulle behöva gå hela vägen upp till sin lägen på fyrtioandra våningen, detta var ju förstås något Martin inte ville göra, trotts det fick han inte bort tanken. han fiskade upp sina lilla nyckel knipa ur fickan och höll den lilla nyckel brickan i plast mot kod dosan för att öppna dörren, väl inne i foajén upptäckte Martin till sin förvåning och förskräckelse att hissen faktiskt var trasig. han gick fram till den väldigt sällan använda trappan, gjorde en konst paus utan anledning och började sedan gå uppåt. trettio minuter och fem vilopauser senare var Martin framme vid sista trappan, här stannade han lite längre an vid dem andra pauserna för att hör bodde hans granne polare Gomrad, av någon personlig anledning som han själv inte förstod sig på ville han inte knacka på och säga hej, men Gomrad kanske skulle utan anledning bara öppna sin dörr och titta ut, och just när han täkte den tanken så hörde han hur låset i Gomrads dörr klickade till och dörren flög upp, meeeen Martin vad kul att se dig sa nästan skrek Gomrad. Martin blev helt till sig av förvåning och fick bara ut ett litet ynka hej. du, jag har lite bråttom men vi ses imorgon, okej? sa Gomrad samtidigt som han drämde igen dörren så det ekade i halva trapphuset. ee jaha ee ooo okej gör vi? tänkte Martin som nu var mycket förvirrad, ses? imorgon? det var mycket ovanligt näst intill otänkbart att man sågs utan att göra upp planer innan, och några planer hade dom ju inte gjort upp. men snart hade Martin skakat av sig händelsen och var på väg upp för den sista trappan. Martin sparkade av sig sina skor i hallen, som nu va blöta av svett av den långa klättring upp till sin våning, han gick in i sitt stökiga men älskade vardagsrum, han satt sig för att titta på teve, teven redan på, och på skärmen visade sig en konstig figur med fem armar och fem munnar, men det är ju hela fyra veckor kvar till halloween tänkte Martin, men la inte mycket mer tanke kraft på det och tittade vidare, han gillade ju faktiskt skumma och korkade teve program. när han upptäckte att han inte förstod ett ända ord av vad figuren sa bytte han kanal och tänkta att teven råkat komma in på spanska teve vågor eller något liknande. vad han sedan märkte var att nästa kanal visade samma sak blev han lite fundersam, Martin var inte den smartaste personen på planeten jorden eller han var faktiskt den dummaste över hela den redan så primitiva rasen ''människor'' som fans men totalt ovetande om denna fakta tittade han vidare utan att förstå ett enda ord och utan att plocka upp faktum att bokstäverna som rullade förbi i vänster sida av bilden inte var några bokstäver som någon civilisation på jorden någonsin har eller kommer använda sig av. hursomhelst tittade han vidare. han satt på sin spruckna bruna läder soffa framför sin super tunna led tv i ungefär två minuter innan mannen med fem armar och fem munnar byttes ut mot en bild på en liten kantig gul sten som enligt Martin var underligt lik den som låg i hans ficka, då fick han för sig att ta upp sin egen lilla kantiga gula sten ur fickan och undersöka den ytligare en gång och kanske jämföra den med den lilla kantiga gula sten som visades på hans teve, till sin förvåning låg i hans ficka ingen liten kantig gul sten utan en liten kantig lysande gul sten vilket gjorde honom rädd, eftersom han bara hade ett fåtal känslor att välja mellan blev rädsla den mest passande för den nuvarande situationen, men den faran varade inte länge för nu slog Martins överlevnads instinkter i hans hjärnan. som var en mycket stor del av hans hjärna eftersom han hamnat efter i evolutionen. hursomhelst så gjorde denna instinkt att han omedelbart skulle kasta sten så långt från honom som möjligt, och det gjorde han ut genom fönstret ut på hans på grund av storlek diskutabla ''uteplats'' och i uteplatsens två kvadratmeters väldigt höga gräs som Martin inte klippte på grund av, ''för lite utrymme för en gräsklippare mannen!'' där landade stenen och försvann ur Martins syn fält och gjorde honom nu en aningen lugnare men det skulle häller inte vara länge för nu kom stenen självmant flygande men inte tillbaka in utan rakt upp ur det meter höga gräset nu mer lysande en någonsin nu började den åka mot Martin det var i detta ögonblick inte bara hans vanliga del av hjärnan gav upp utan nu var hela hans hjärna helt avstängd. med en liten kantig lysande gul sten kom flygande rakt mot honom gjorde Martin inte ens en liknelse till en rörelse i någon form av försvar mot den lilla kantiga lysande gula sten som nu bara var ungefär två centimeter från hans ansikte. nu i höjd med mans läppar hängde den bara där i för vad en åskådare av det märkliga händelseförlopp skulle tolka som fem till sju sekunder, men i Martins huvud kändes det mer som två och en halv månad. men då helt plötsligt gjorde stenen dom två centimeterna till en och tillslut till noll nu tryckt mot hans läppar började den tränga sig in i hans mun här slutade den tvärt flyga och landade på hans tunga där den började lösas upp, Martin tänkte för sig själv att det var ju faktiskt väldigt märkligt att en sten kunde lösas upp av vanligt människo saliv. väl upplöst var den lilla kantiga, vad Martin inte märkt förens den legat på hans tunga, väldigt söta gula sten, nu ett litet gult sten moln som steg mot hans hjärna där den där den väl framme tog fast form igen, till den lilla kantiga väldigt söta gula sten som Martin kände igen, om Martin fortfarande inte hade haft sin ögon lock stängda skulle han märka att hans tidigare dunkla vardags rum nu var upplyst som dom Underbara Städerna i Amerika var på den femtonde april varje år då dom firar sin frigörelse från Tonald dump den tunnhåriga president som för hundrafyrtio år sedan blev vald till deras president och så fort han blivit det startade krig med Mexiko och efter det hade han satt USA på en metaforisk pulka i en väldigt brant nedförsbacke. och nu hade han faktiskt öppnat ögonen igen och om han FAKTISKT hade märkt ljuset hade han nu förstått att det var något väldigt underligt med den här stenen och inte bara skrivit av det som en av dom där kinesiska hyper intelligenta godisbitarna han hade sätt reklam för förra veckan. men det var exakt vad han gjorde han trodde att det var en godisbit, om han bara visste vilka konsekvenser detta skulle innebära. så Martin satte sig på soffan igen och tänkte att han skulle titta på lite Seinfeld och i samma sekund som den tanken hade slagit till ro i hans lilla del av hjärnan som fortfarande ägnade sig åt att tänka så dök seinfeld upp på teve skärmen, till Martins glädje vart det exakt det avsnittet han hoppades på att det skulle vara, en våg av glädje sköljde över honom när han lutade sig till baka med ett gnissel i den spruckna läder soffan och tog en klunk ur den iskalla ölen som nu som från ingenstans befann sig i hans hand, det var precis så här Martin hade föreställt sig sin kväll, när han valsade hem efter dagens arbete på fabriken där han jobbade med att tillverka super intelligenta robotar, han förtog naturligtvis inte ett skvatt om vad han gjorde på sitt jobb, han satt ju faktiskt bara framför ett kontrollbord och tryckte på dom knapparna som lös upp, hursomhelst var det hans jobb och det var detta han hade gått hem ifrån denna dag precis som alla tidigare dagar dom senaste sju åren. då slog det honom det hade gnagt långt bak i hans huvud ända sedan han kom hem, ytligare en sån där kvar glömd primal instinkt som legat på standby dom senaste timmarna, antagligen på grund av all tumult, men nu var den mer påtryckande än någonsin, Martin var hungrig han var faktiskt utsvulten, då kom han och tänka på hans mammas gamla kyckling curry gryta, det var det godaste han visste om i hela universum, antagligen för att han inte hade varit på så många ställen i universum, faktiskt bara en plats och det var på jorden. men precis som Seinfeld och den iskalla ölen så stod nu som ur tomma intet en rykande färska kyckling curry gryta på hans vardagsrum bord som för det mesta bara kunde kallas för Martins fotpall. det var nu Martin borde ha förstått vad det var som förse gick, men hans stora blåa sked var redan i full gång med att skyffla in mat i hans hårt arbetande mun och att tänka på var eller hur det från tomma intet nu stod ett skål med hans mammas utsökta kyckling curry gryta var han alldeles för upptagen för att tänka på. efter fyrtiofem minuters flitigt skyfflande med den blåa skeden tuppade Martin av på sin spruckna läder soffa, och föll i djup sömn full av drömmar i olika former. Martin stod vid en avgrund och titta ner, långt där nere såg han, sig, själv, tittandes upp tillbaka på honom, men det var något konstigt med den Martin som stod nere i avgrunden, han hade lysande gula ögon stora som små te fat, Martin blev illa till mods inför denna syn, han visste inte vad han skulle göra, han hade aldrig känts sig så här liten, så obetydlig. som att han stod vid kanten av universum och såg ut över dom oändliga vidderna och insåg att han bara är ett litet sand korn i livets ofantliga öken. Martin märkte hur han ofrivilligt började gå ut över kanten till avgrunden, han tog ett sista steg ut och föll, föll ner mot sitt andra jag, Martin föll i en fasansfull fart men tycktes inte komma närmare botten och sig själv. han såg att den andra Martin nu stirrade honom rakt i ögonen, och började le mot honom, i samma stund stod dom båda nu på en bergs topp mittemot varandra. trots att inga ord yttrades förstod dem varandra, Martin fick känslan av att han hade universum vid sina fötter, han kände sig stark, oövervinnlig. den andra Martins ögon började lysa allt starkare dom svaldes av ljuset. Martin vaknade med ett ryck och det dog några sekunder innan hans ögon vänjde sig vid ljuset i lägenheten, när dem väl hade gjort det märkte han att lägenheten var väldigt olik hans egen, men det var hans lägenhet, men allt innehåll i den hade han aldrig sätt förut, eller jo det hade han, i en av hans drömmar som han nyligen hade vaknat från, Martin drömde ofta om hur han skulle vilja att sin lägenhet ska se ut, efter som det var där han spenderade majoriteten av sin dyrbara tid så var hans lägenhet honom mycket kär, och dyrbar var hans tid. Martins sista tid på jorden var nog det ända dyrbara han hade just nu om man bortser från den lilla kantiga hårda lysande gula sten som låg på hans hjärnhinna och gav honom möjligheten att få vad som helst om han bara kunde föreställa sig det....

Författare:

Publicerat

Dela: