Publicerat
Kategori: Novell

Maskinmannen



MASKINMANNEN


De hade dansat hela kvällen. Han var lång och ståtlig och hette Joakim, hon var liten, tuff och blond, en Lena.
Joakim kände Hans, som kände Karin, som kände Lisa, som kände Evas kompis Regina, som kände Lena. De hade träffats - allihop faktiskt - på Åsas inflyttningsfest, och Joakim och Lena hade råkat hamna bredvid varandra, senare i varandras armar och nu var de på väg hem till Joakim för att hamna i säng med varandra.
- Vad har du för intressen? Själv är jag rätt så tekniskt intresserad, sa Joakim och började prata om sig själv.
Lena lyssnade. Hon kände att han var nervös, att han pratade på bara för att slippa den pinsamma tystnaden innan de kommit i säng.
Hon var pirrig och kåt, det var en sensommarkväll det här, och hon höll hans arm när de gick hemåt genom staden.
Livet. Kan vara vackert ibland.
De kom hem till Joakim. Han bodde på fjärde våningen i ett fint gammalt hyreshus. Det fanns ingen hiss.
- Vill du ha lite te? sa Joakim när de kommit upp för trapporna och han hade låst upp ytterdörren.
- Ja tack.
De gick in i lägenheten, som var stor och mörk. Joakim fumlade länge med något innan en kall lampa tändes.
Maskiner. Hela lägenheten tycktes vara full av maskiner och teknik.
- Jaha. Här bor jag, sa Joakim och riktade en blick fylld av stolthet mot en obestämbar punkt strax under taket.
Från taket hängde kedjor och sladdar, golvet var täckt av sladdar och damm. Inifrån lägenheten hördes försiktiga pysande och slamrande mekaniska ljud.
Lena var en liten och nätt tjej, allting på henne var ganska litet och hon kände sig väldigt liten just nu.
Precis när ett visst obehag börjat få fäste i henne klev Joakim fram och gav henne en kram.
Det kändes bra.
De kysstes.
- Kom, vi går in i köket, viskade Joakim - inte för att någon tjuvlyssnade, utan för att visa att han verkligen pratade med bara henne. Lena tog hans hand och följde tätt efter honom och de gick inåt i lägenheten.
- Jösses, vad maskiner du har överallt, sa Lena.
- Ja, det har blivit en del genom åren.
- Då måste du vara rätt så gammal då?
Joakim såg lätt generad ut.
Fel, tänkte Lena. Där sa jag fel grej.
- Du har så många, jag menar -
- Ah, jag förstår, sa Joakim och sken upp.
De kom in i köket. Här trängdes diverse köksmaskiner med gamla radioapparater, en TV, några stolar och ett bord.
- Jag bygger en del maskiner själv förstår du, sa Joakim och verkade ivrig igen.
- Kolla in den här till exempel.
De stod framför något som såg ut som en större mikrovågsugn. Det fanns flera luckor och öppningar i den, den var svart och röda och gröna sladdar sköt ut här och var ur den och letade sig bortåt, försvann någonstans.
- Nu kan vi göra te, sa Joakim och stack in sin vänstra hand i ett av hålen på maskinen.
Han tryckte på en röd knapp. Det började surra om tingesten. Lena log och såg upp på Joakim. Han såg tillbaka på henne och returnerade ett entusiastiskt leende.
- Här, sätt in handen här, sa han och visade ett hål, stort nog att ta emot en hand.
- Varför då? undrade Lena.
- Jo, gör så så får du se, uppmanade Joakim.
Han uppmuntrade henne på nytt till att sticka in sin vänstra hand - tog tag i den för att liksom visa vägen - i den nu skakande och högt surrande maskinen och Lena gjorde det.
Hon kände av vetskapen före smärtan, och den var inte trevlig den heller.
Hennes mun formade ett A, men inget ljud kom fram. Hon drog snabbt ut sin hand.
Blodet sprutade fram och det var svårt att se hur mycket som var kvar.
Tummen fanns där. I alla fall.
- Ah, gode Gud, oh, store Gud.
Lena stirrade på sin vänstra hand. Alla fingrar var borta, så var halva handen.
- Oh, herredjävlar, pep Joakim. Jag hämtar ett bandage.
Lena backade, som om hon ville skapa avstånd mellan sig och sin stympade hand. Hon stirrade förskräckt på den.
Joakim kom tillbaka med bandaget.
- Fy fan, vad äckligt, sa Lena och tårarna började rinna nerför hennes ansikte.
- Nej då, kom hit bara, sa Joakim lugnande och slog in vad som var kvar av Lenas vänstra hand i ett stort bandage.
- Jag behöver komma till ett sjukhus, sa Lena. Hon kände sig svettig, febrig och nervös.
- Det gör ont va? Jag ska fixa några värktabletter, sa Joakim.
- Men jag måste till ett sjukhus!
- Nej, vänta här.
Joakim hämtade några piller och ett glas vatten.
- Här, ta det här.
Han lät lugn nu. Trygg och försäkrande. Lena svalde tabletterna. Bandaget var rött av blod.
- Nu behöver du vila. Kom.
Joakim ledde in henne i ett sovrum - fyllt med maskiner av allehanda slag förstås.

Lena vaknade en gång mitt i natten av att någon låg på henne och knullade henne. Det måste ha varit Joakim, men det kunde ha varit någon annan. Lena lät honom fortsätta. Det gick snart för honom ändå.
Lena somnade om.

När hon vaknade igen var allting ljud. Från hundratals väckarklockor brölade signaler, musik och hysteriska radioröster fram. Det måste få ett slut. Hon såg sig kring med sömndruckna ögon. Joakim låg bredvid, med ryggen mot henne. Obegripligt nog tycktes han fortfarande sova. Oväsendet tilltog i styrka.
- Vakna.
Hon la sin högra hand på hans arm.
- Vakna!
Hon skakade hans arm.
Decibel, decibel.
Joakim ryckte till.
- Men det var ju inte det vi pratade om, kastade han fram, nyanländ från sin dröm.
Hon kröp nära intill honom och vrålade rakt ner i hans öra.
- Hur stänger man av det här?
Han vred och vände på sig, sträckte på sig.
- Knappen.
Joakim sluddrade och pekade med en svajande hand mot något bakom Lenas rygg. Lena såg sig om.
Knappar. Överallt.
- Vilken?
Hon kröp iväg mot knapparna, besluten att prova sig fram. Joakim skrek ut instruktioner bakom henne, vilka hon knappt kunde höra i det soniska bombardemanget.
- Nej, inte den, den bredvid - neråt! Nej, uppåt nu, nej, jag sa uppåt -
PANG.
Lena stirrade på vad som var kvar av hennes högra hand.
- Aj, aj, Joakim kom krypande bakom henne, i riktning mot henne. Lakanen hade snärjt in sig i honom, blod och fingrar och köttslamsor färgade sängen röd.
- Där utlöste du en fälla, började Joakim förklara.
Oväsendet fortsatte.
Det sprutade blod ur Lena, hela höger hand var bara slamsor, som hängde från en stump.
Hon skakade i chock sitt huvud, men verkligheten förändrades inte.
Joakim hoppade hurtigt ur sängen, gick raskt fram och tryckte på knappen som stängde av alla väckarklockor.
Han pekade på knappen.
- Den här skulle du ha tryckt på. Det är väl hur tydligt som helst, det står ju faktiskt "off" här.
Han hade höjt rösten och lät lite irriterad. Lena glömde för ett ögonblick sin hand. Hon kände sig dum.
Joakim lämnade rummet, men kom snart tillbaka med bandage, tabletter och ett glas vatten.
- Jag måste härifrån, sa Lena inifrån sig själv. Jag måste till ett sjukhus.
- Nej då. Ta de här värktabletterna nu.
Joakim slog försiktigt in hennes arm i ett stort bandage. Lena såg förskrämt på honom. Tabletterna och vattenglaset var orörda på nattduksbordet invid sängen, i vilken Lena låg kvar.
- Min stackars lilla flicka, sa Joakim plötsligt. Stackars lilla barn, att ha en sådan otur.
Han lät gripande rörd av hennes tillstånd, nu kom det värme någonstans ifrån. När han var färdig med bandaget gav han henne en ömsint kram.
Det kändes bra.
Han viskade i hennes öra.
- Du är den vackraste flicka jag någonsin mött. Bli inte rädd för att jag säger så, snälla. Jag är så rädd för att skrämma bort dig, men jag tror att jag älskar dig.
Nu kändes allting konstigt för Lena, men Joakim verkade i alla fall vara ärlig. Han såg nu lätt skamsen ut, där han satt, på sängkanten bredvid henne.
Hon hade ont i sina händer. Det var nog synd om henne, men nu var han plötsligt så svag att hon var tvungen att vara stark.
- OK. Jag tar en värktablett, sedan åker vi till sjukhuset, sa hon.
- Absolut, gumman.

Lena badade i svett och vaknade mitt i en dröm av att någon tog henne bakifrån. Hon kunde inte röra sig, låg på magen och var fastbunden i en säng. Hon låtsades sova. Det gick för mannen inne i henne och han drog sig ur. Hon hörde Joakim säga:
- Nu är det din tur.
En annan man kom in i Lena.
Hon somnade om.

När hon vaknade igen verkade det vara tidigt på morgonen. Fåglar kvittrade utanför ett fönster, solen letade sig in där också. Maskinerna i sovrummet var barmhärtigt tysta.
Lena hade inga händer.
Hon klev ur sängen, drog lakanet till sig med sina stumpar. När hon fått av det från sängen lyckades hon svepa det runt sig, ett tillfälligt skydd för hennes nakna kropp.
Hon gick ut ur sovrummet. Tyst gick hon genom lägenheten. Hon hörde snart hur någon diskade - tallrikar, glas och bestick spelade sin melodi, ackompangerat av rinnande vatten.
Lena fann vägen till köket, beträdde den och var snart där. Joakim hade just blivit klar med disken.
- God morgon, du vackra gudinna, hälsade han henne från diskhon, med ett leende på läpparna och en wettex-duk i handen.
Hon svarade inte. Såg på honom. Med tomma ögon. Hon visste inte vad hon skulle tycka, känna, säga, tro.
- Förbannat vad du är sexig i den där dräkten, sa Joakim och fnittrade till lite löjligt.
Lena lät lakanet falla. Hon stod där naken framför honom. Hon var en vacker kvinna.
Hon höll upp sina stympade händer, med de genomblodiga bandagen, framför sitt ansikte och såg honom djupt i ögonen.
- Oh, fy fan, vad kåt jag blir, vrålade Joakim, slängde wettex-duken åt sidan, kastade sig framför Lena och började kyssa hennes mage, hans tunga i hennes navel.
Hon grät.
Han tog henne stående, bakifrån, hon lutade sig över köksbordet.

Senare skulle Lena klä på sig sina kläder. Kanske ville hon gå därifrån. Men hon behövde hjälp.
- Kom med mig här, sa Joakim och fattade hennes högra arm.
De gick ut i ett slags vardagsrum och där, på golvet, låg Lenas kläder i en hög.
Där bredvid stod en maskin. Den var ungefär en och en halv meter hög, såg ut som en gigantisk konservburk med fyra armar. På varje arm satt en stor gripklo.
- Nej, nej, nej. Inte en till av dina maskiner, sa Lena och försökte slita sig loss ur Joakims grepp.
- Men snälla. Den här har jag byggt åt dig i natt. För att hjälpa dig att klä på dig. Snälla, säg inte så där. Jag vill ju bara väl.
Han lät stött och sur, men klarnade snart upp.
- Låt mig demonstrera, sa han.
Han hämtade en fåtölj, satte den mellan maskinen och klädhögen, och satte sedan sig själv i möbeln.
Han tryckte på en knapp på maskinen. Den började med Lenas BH. Snabbt och effektivt spände den fast BH:n på Joakim, som koncentrerat följde maskinens alla rörelser - de fyra robotarmarna for frenetiskt fram och tillbaka mellan Joakim och klädhögen. Trosor, strumpor, blus, tröja, byxor - snart var Joakim klädd i Lenas kläder, under hade han sina egna.
- Titta, sa Joakim triumferande. Se så enkelt och smidigt det gick!
Han slog ut med armarna och liksom visade upp sig.
- Och så trycker du här när du vill klä av dig.
Joakim tryckte på en annan knapp och - Vips! - låg Lenas kläder i en hög på golvet igen.
Lena måste skratta. Sådant besvär han ändå gjorde sig. Och vad hade han tänkt på - "och så trycker du här när du vill klä av dig". Han planerade. Ville tydligen att hon skulle stanna. Han hade byggt den här maskinen bara för henne.
Hon var beredd att ge den en chans.
- OK. Jag ska väl ge den en chans, sa hon och log mot Joakim.
Han såg undergivet på henne från fåtöljen. Uppenbarligen älskade han henne, tänkte hon. Hur kunde han göra det, nu när hon var stympad?
Lena sänkte ner sin nakna kropp i fåtöljen. Joakim visade vilken knapp hon skulle trycka på - han tryckte till och med igång apparaten själv åt henne, det här var ju ändå första gången, förklarade han.
Och maskinen började klä på Lena. BH, trosor, strumpor.
Blus.
Och tröja.
Det var när maskinen kom till byxorna som det började gå fel.
Någonting exploderade inne i den, armarna började vifta vilt och gripklorna klippte besinninglöst i luften. Lena skrek.
Så, ännu en explosion och maskinens chassi spricker upp. En arm ramlar av, några kullager sprutar ut ur maskinens inre. Och ut far så en gigantisk roterande sågklinga.

Lena låg på sjukhussängen och stirrade ut genom fönstret. Det fanns inte så mycket annat hon kunde göra, utan händer och ben.
Där utanför sjöng fåglar, solen stod högt på himlen. Det var en vacker dag i augusti.
Hennes mamma och syster var ofta på besök. De tyckte synd om henne och grät. Hon sa åt dem att sluta tycka synd om henne, bad dem sluta gråta. De torkade alltid sina tårar just innan de gick.
Joakim kom varje dag. Han byggde små fiffiga maskiner åt henne, som kunde hjälpa henne med enklare bestyr, som att vattna hennes blommor, öppna hennes chokladaskar och så. Han gav henne en liten TV, till vilken han byggt en fjärrkontroll, som hon kunde manövrera med tänderna. Och han gav henne rosor, varje dag kom han med nya färska, röda rosor.
De skulle gifta sig och flytta ihop och skaffa barn. Det lovade Joakim. Så snart hon bara var stark nog att komma härifrån. Hon älskade honom och han älskade henne.
Livet kan vara så vackert ibland.
Lena drömde om framtiden, om Joakim, om proteser. Han kom varje dag, och pratade alltid om proteserna han höll på att bygga.
Men som aldrig blev klara.
Tiden gick och Lena började bli fet och ful av allt sängliggande. Hon fick liggsår och luktade illa, av var och lakan som alltmer sällan byttes. Personalen på sjukhuset, som till en början skött om henne så kärleksfullt, började tröttna på henne, kom inte alltid när hon ringde på dem med sin knapp.
Lena som en gång varit en så vacker ung kvinna åldrades nu fort, förföll till fulhet och fetma. Hennes kynne förändrades, borta var det glada, det flickaktigt nyfikna. Hon blev en fullvuxen gammal tant - gnällig och frånstötande.
Det gick längre och längre tid mellan Joakims besök.
Det här var en dag i början av mars. Hon hade inte sett honom på nästan en månad när han kom igen. Han hade med sig en chokladask som han ställde på hyllan bredvid hennes säng.
Själv gick han bort till fönstret, ställde sig med ryggen mot henne.
De var tysta länge.
- Jag tycker att vi har kommit ifrån varandra, sa Joakim till slut. Det känns som att jag inte kan hjälpa dig längre, du får nog försöka klara det här själv. Det händer så mycket i mitt liv nu, jag har liksom inte tid längre.
De var tysta några minuter. Joakim såg ut genom fönstret. Lena stirrade tomt framför sig. En maskin bredvid henne började öppna chokladasken. Ett blad föll från en vissen ros.
Joakim vände sig från fönstret och såg kort på Lena. Han slog snabbt ner blicken igen.
- Du klarar dig va´? sa han till slut.
- Jag klarar mig, svarade hon, och det blev ofrivilligt en viskning.
Han lämnade rummet och hon såg honom aldrig mer.
Lena tittade ut genom fönstret. Därutanför kvittrade fåglarna, våren var på väg. Bilar brummade i fjärran, från en avlägsen motorväg. Någonstans lekte några barn vid en lekplats. Några av dem grät och skrek, några av dem skrattade. Asfalten var hård och deras mammor var långt borta.

Skriven av: Jonas_Granberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren