Måste jag förlåta honom?

Måste jag förlåta honom?

Flera ilskna telefonsignaler letar sig obarmhärtigt in i min dröm.
Motvilligt sträcker jag ut handen och famlar efter telefonen.
- Hej! det är Micke. Ligger du och sover? Jag har precis kommit hem från puben. Det var så hilma kul! Jag är aspackad.
- Jaha, svarade jag.
-Jag träffade en gammal tjejkompis föresten. Vi blev nostalgiska. Jag följde henne hem sen. Himla trevlig tjej!
Men vad hade du gjort sa du?
-Inget speciellt, pluggar lite och så.
Det är ju faktisk onsdag i dag och jag har lektioner i morgon.
-Ja visst ja. Men du får ha det så bra, vi ska ha lite efterfest nu. puss och Kram.
-Hej då.
Jag ligger i sängen och förbannar Micke. Jag struntar väl i om de på puben. I alla fall just nu, klockan tre på natten en vanlig onsdag. Till sist somnar jag i alla fall om.


Nästa dag blir som vanligt. Skola på förmiddagen och en fika på stan med en kompis på eftermiddagen. Jag känner mig glad. Har jag inte det mesta som av allt man kan önska sig egentligen?
Det har gått bra på alla tentor hela terminen. Jag är kär i min pojkvän, som visserligen bor ca 20 mil från min studentort, men ändå. Och jag har fått många nya, roliga kompisar. Vad livet är härligt ändå!


På kvällen ringer Micke. Vi pratar om allt möjligt, bl a om hans pubbesök. Han låter som om han verkligen längtar efetr mig. Rösten är alldelens tjock av ömhet. Vi beslutar att han ska komma upp till mig till helgen. Jag längar redan och det gör han också säger han.
Jag frågar i förbigående vad det var för nån tjej han snackade om i går.
-Äsch, det var inget speciell, svarade han snabbt.
Vi pratade vidare om ditt och datt och till slut lägger vi på.
Men det är något som inte känns riktigt bra. Jag kan inte sätta fingret på det coh vifta bort det så gott jag kan.
På lördag ska han komma. Vad kul det ska bli att se honom igen. Nästa morgon har jag sovmorgon eller jag kan sova till nio, men det får väl klassas som sovmorgon, i alla fall just nu. En stund efter jag hade vaknat ringer Micke.
-Hej utropar jag sömnigt och glatt.
Vad kul att du ringer.
-Jaha hur ät läget?
-Bra! jag har precis vaknat och ligger och drar mig i sängen, så det kan nog inte bli så mycket bättre. Hur är det själv?
-Jag måste berätta en sak. I onsdags. På puben, du vet den där tjejen jag pratade om. Vi höll på attt dummade oss lite på dansgolvet.
Det blir alldeles tyst i luren. Mitt hjärta står stilla, jag fattar ingenting. Känner ingenting heller.


Jag var tvungen att berätta det. Jag kan inte ljuga för dig, Sandra. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag ångrar mig. Jag ångrar mig verkligen.
Jag var jätte full på onsdagen på puben och dum vi låg med varandar du måsta förlåta mig snälla.
-Sandra, säg någonting!
-Vad tycker du att jag ska sägä då, svarade jag till slut. Min röst är hård och spänd. Men nu är tårarna inte långt borta.
-Jag vet inte vad jag ska säga , men .... Jag har ångrat mig så mycket i hella mitt liv. Du, förlåt mig.


När vi lagt på luren ligger jag kvar i sängen. Först känner jag mig alldeles paralyserad, sen blir jag arg och besviken. Men det övetskuggandeär ändå sorgen. Jag känner mig sviken , så sviken av honom. Jag, som för bara några timmar sen såg hela livet genom ett lyckligt rosenrött skimmer.....

Skriven av: Ida Larson