Med fantasin som reskamrat

Med fantasin som reskamrat

Sätten att bevara reseminnen varierar. APS-kameran kan laddas med ny film och förväntansfullt packas ner i resväskan, eller videokameran förses med nytt band. Mer eller mindre avancerade manicker är av tradition ett måste. Men det finns ytterligare ett verktyg, som gång på gång går segrande ur striden, nämligen fantasin.

Det går inte att förneka. Fantasin är en ovärderlig men tyvärr ofta underskattad reskamrat. Den följer med utan extra kostnad och stjäl inget bagageutrymme. Inte heller klagar den över sand mellan tårna eller bristfällig service på hotellet. Den bara finns där, ständigt beredd att berika tillvaron. För den som är öppen för dess överflöd kan följden bli de mest fantastiska upplevelser, även under helt vardagliga resor. En bro kan mycket väl en klar oktobermorgon förvandlas till värdens tak och få en att hisna av svindel. Säg den arbetsdag som blir sig lik efter det.

Just hösten verkar ha en nästan magisk inverkan på fantasin. Naturen gör sig redo att återgå till viloläge, men exploderar först i en kaskad av färger. Doften av mylla och vissnande löv får tankarna att klarna och renar dem från onödigt brus. Sedan kommer regn och snålblåst och vi kurar gärna hemma med något varmt på fötterna. Hösten hjälper oss med andra ord att vända uppmärksamheten inåt. Det är egentligen först nu man ska resa iväg och skaffa sig den sortens reseminnen som lever kvar även utan fotoalbum.

Spännande utbud

Vissa resmål lämpar sig bättre än andra för mörka och regntunga höstdagar. Länder som Island och Färöarna, med sitt bistra klimat och sina mytomspunna landskap är som skapta för fantasieggande upplevelser. Men även storstäder har ett spännande utbud vad gäller inre äventyr, inte minst deras parker. En som i synnerhet vinner på att besökas så här års är Vigelandsparken i Oslo.

Gustav Vigeland (1869-1943) var en av sin tids mest betydande skulptörer. På 20-talet fick han en ateljé, lön och bostad av Oslo stad. I gengäld ställde han ut sina verk på den mark som staden erbjöd honom. Resultatet blev en park, där man utan kostnad kan beskåda hans skulpturer. Vigeland hade som ambition att skildra livet i all dess skeenden, former och uttryck. Han har också som den store konstnär han var lyckats besjäla sina verk och fått dem att framstå som näst intill levande. Efter att ha vandrat runt i parken en dimhöljd allhelgonakväll kan man inte annat än att buga sig i respekt och vördnad.

Det första som slår en är detaljrikedomen. Varenda liten detalj har mejslats ut med kirurgisk precision. Men allra mest fascinerande är att var och en av skulpturerna verkar ha en egen historia att berätta, någon känsla att förmedla. En liten pojke i brons sänder ut en stum men omisskännlig vädjan. Med all den viljestyrka ett trotsigt barn kan uppbåda vrålar han ut sin ilska, förbittrad över att inte få sin vilja fram. Han verkar nästan söka en bundsförvant i betraktaren, som bad han om hjälp att återfå sin rättmätiga plats i tillvaron. Hur kan man återge så explosiva känslor genom ett dött material? Eller har materialet i sig en själ, som villigt låter sig formas av en skicklig hantverkare? Michelangelo lär en gång ha sagt att motivet redan existerar, han skalar bara bort det som döljer. Kanske är det så.

Tankarna kommer av sig när en mamma med två små barn, en pojke och en flicka, fångar min uppmärksamhet. Den lilla flickan ser på sin bror med en min som säger ”Stick, det här är min mamma!”. Ett avlägset barndomsminne av en jämngammal flicka, som lika hänsynslöst brukade mota bort sin yngre bror väcker oväntade skuldkänslor. I ett försök att blidka dem smeker jag försiktigt över pojkens marmorkind. Jag kan nästan svära på att han slappnar av och låter undslippa en tacksam suck.

Att närgånget bevittna en kärleksakt låter sig inte heller göras, inte utan att man skamset rodnar över intrånget. Efter en förlägen reträtt smyger sig istället en vacker mörkhyad yngling in i synfältet. Kroppen är spänstig och stark, och man kan ana blodet pulsera i hans ådror. Vi blir stående öga mot öga, han tyst och begrundande, jag något avvaktande och spänd, med en ilning löpande längs ryggraden. Det känns som om han när som helst ska lyfta armen till hälsning och brista ut i ett rungande skratt.

En bitter eftersmak

Parkens mest spektakulära verk är en gigantisk monolit, som tornar upp sig mot himlen. Den kan aktivera fantasin även hos den mest förhärdade cyniker. Det berättas att denna sju meter höga marmorpelare forslades obearbetad till parken, där Vigeland sedan skapade sitt mästerverk. Lik i alla åldrar – män, kvinnor och barn – ligger staplade huller om buller om varandra och bildar en grotesk öppen massgrav. Vissa uttrycker dödsångest, andra verkar vara tryggt förvissade om att vara på väg till en bättre värld. Att på detta makabra sätt tvingas skåda sitt ofrånkomliga öde i vitögat får en att tappa andan. Bilder av krig, förödelse och mänskligt lidande lösgör sig ur historien och ger konstupplevelsen en bitter eftersmak. Samtidigt finns det en mäktig transformerande kraft i denna dödens pelare, som manar fram existentiella funderingar och ifrågasätter trygga och invanda sätt att betrakta livet.

Det är minst sagt omtumlande perspektiv denna park har som gengåva till sina besökare. Särskilt då om de besöker den under höstmörkrets märkliga inflytande. Reseminnen av denna dignitet kan aldrig fångas med hjälp av en kameralins, de måste upplevas. På med en värmande jacka och oömma skor alltså och res iväg utan en massa påkostad teknisk utrustning. Ge istället fantasin en ärlig chans.

Skriven av: Arja Åkerberg