Med såna vänner...

Gjorde mig av med en vän till i förmiddags.
Hon lät sårad där i andra änden av telefonen.
- Men jag vill ju ha dig som vän...
Jaha, varför det, kunde jag ha svarat. Men iddes inte.
- Du kan inte bara ringa och säga att du inte vill ha kontakt mer...
Hon bubblade på. Jag brydde mig inte. För det var veckor sedan hon ringde sist, och då ville hon som vanligt bara prata om sig själv. Hur jobbigt det var på nya jobbet, och att huvudet kändes konstigt. Skulle hon fortsätta med de antidepressiva eller sluta?
Men jag har slutat att hjälpa henne. Att råda, stödja och ställa upp. Att alltid stå till tjänst med ett lyssnade öra. För när jag äntligen tänkte efter så insåg jag att det var länge sedan hon var en vän till mig. Det var alltid jag som var vännen. Kanske har hon aldrig varit någon. Jag minns inte många uppmuntrande saker hon sagt mig, däremot en hel del elakheter.
- Du, jag bryr mig inte längre, avbröt jag. Du kan grubbla ihjäl dig och ägna alla dina dagar till att uppfinna nya problem. Men så fan om jag tänker vara sopnedkast för all din negativitet mer.
- Men jag mår ju inte bra!
- Nehej! Och det gör jag då?
Det blev tyst ett tag. Sen satte den gnälliga rösten igång igen.
- Men du verkar ju alltid så stark...
I förhållande till henne var jag stark. Men det betydde inte att även jag kunde behöva stöd ibland. Någon som faktiskt lyssnade. Bara för att jag håller mig upp hur en livet ser ut ska jag inte vara den allena givande.
Det hade gått så långt att jag hade börjat förakta henne. Hon var vidrig med sina neuroser och självupptagenhet. Jag skulle vilja döda henne. Ta bort henne från jordens yta, pulverisera henne så att inte ens minnet återstod.
- Du, jag har fått nog. Det ger mig ingenting längre. Det var faktiskt åratal sedan jag hade något nöje av vår vänskap. Nu lägger jag på luren och du behöver inte besvära dig med att ringa, men det ska väl inte bli något problem, du hör ju ändå aldrig av dig.
- Men
Det klingade i luren när jag slängde ned den på telefonen. En varm känsla spred sig i kroppen. Det var lättnad.

Skriven av: Marlin