Medaljongen

Vi hade en slags medaljong i guld som hade gått i arv i släkten.
Ingen visste hur gammal den var eller vems den hade vart, men det syntes att den hade sina år på nacken. Den var repig och matt.
Min mormors mormors mormor hade i alla fall haft den en gång i tiden och nu var det snart min tur att ta över den.
Det hade talats mycket om denna medaljong. Hur den skulle vara förbannad, och att smyckets ägarinna spökade för den som hade den för tillfället och ville ha tillbaka sitt smycke.
Jag hade aldrig trott på sådant så jag var inte orolig.

Min 20 års dag kom då jag skulle få medaljongen av min mor.
Släktingar kom och gick hela dagen, men tillslut hade alla åkt och jag och min mor satt oss runt mitt köksbord. Hon satt tyst och allvarlig en stund innan hon öppnade munnen.
- Du ska inte bry dig om vad det sägs om smycket Louise, sa hon tyst. Följ bara ditt eget hjärta.
Hon tog mina händer och la ett litet smyckeskrin i den ena.
Jag började plötsligt darra och kunde känna en kall vind svepa förbi i köket.
Jag tänkte med en gång på de hemska berättelserna jag hört och tvekade. Men la sedan ner skrinet i min ficka på tröjan.
Mor kysste min panna och sedan sa vi god natt och hon åkte hem till sitt.

Det blev snart kväll och dags att sova för att orka med jobbet nästa dag.
Jag la skrinet med smycket varsamt i min byrålåda bland mina underkläder och gick till sängs.

Jag vaknade en liten stund senare av något svags ljud.
Jag var inte annars lättväckt och tyckte det var lite konstigt för jag kunde knappt höra nånting.
Men lyssnade jag riktigt noga kunde jag höra svaga snyftningar.
Jag steg upp och gick runt i huset, lyssnade utanför dörren men kunde inte höra vart det kom ifrån.
- Hallå? Är det någon här? ropade jag ut i natten.
Det var ingen som svara så jag gick in och lade mig igen. Jag visste inte vad jag skulle tro och hade lite svårt för att somna om igen men efter en stund sov jag som vanligt igen.

Nästa dag gick jag till jobbet som vanligt. Allt var som det brukar tills jag kom fram till mitt skrivbord.
Där satt en liten smutsig docka med vackert blommig klänning på mitt skrivbord. Hon stirrade rakt på mig med djupa mörka ögon. Först blev jag lite förskräckt, men sedan kom jag underfund med att det måste vara någon på jobbet som hade med sig sitt barn idag och så hade barnet väl lämnat sin docka här.
Men dockan såg så gammal ut. Sådana ville väl inte barnen ha nu för tiden, nu skulle det ju vara stora dockor med stors glänsigt hår och med smink upptill.

På matrasten frågade jag mina arbetskamrater vem dockan jag hittade var. Men ingen visste nånting.
– Säkert? Någons måste det ju vara. Är det ingen som har med sitt barn idag? Frågade jag förvirrat.
Men dem försäkrade mig om att så var det inte.
Underligt tänkte jag.
Innan jag åkte hem la jag ned dockan i min väska och körde hem.

På kvällen när det var dags att sova satt jag den lilla dockan på mitt skrivbord och gick och la mig som vanligt.

Jag vaknade likadant denna natt av ett svagt ljud. Lyssnade jag noga kunde jag även denna gång höra att det var snyftningar och gråt jag hörde.
Jag gick runt i huset och ut nu också. När jag kom ut och ropade tystnade snyftningarna. Jag då längre ut i mörkret.
- Hallå? Vem är det?
Jag gick en bit till på vägen och kunde fortfarande höra snyftningar.
Jag var som paralyserad och följde bara efter snyftningarna. Till slut kom jag fram till ett gammalt skjul och jag hade ingen aning om vart jag kommit.
Jag gick fram till fönstret och kollade in.





Där inne satt en söt liten flicka i gamla bruna kläder och lekte med sina småsyskon.
Jag såg inte riktigt vad dem lekte med, men jag trodde det var några stenar.
Varför leker dem med det? Och varför har dem så gamla kläder på sig?
När barnen skrattade och lekte som mest, smälldes dörren upp i en brakande smäll!
Barnen vände sig förskräck om och in kom en man in rusande. Han hade ett väldigt argt och hemskt ansikte.
Han slet tag i den lilla flickan och skrek åt henne. Hon började gråta och snyfta och vifta med armarna.
Han slet så förskräckligt i henne att jag var nära på att rusa in i skjulet och kasta mig på honom.
Men just då såg jag honom slita av något runt hennes hals.
Flickan skrek till och slängde sig efter mannen som puttade bort henne och vandrade ut ur skjulet.
Flickan slängde sig ner på marken och grät nått förskräckligt.
– Min medaljong! Min medaljong! Grät hon.

Poff! Så var allting svart.

Jag vaknade i min säng nästa morgon.
Vad hade hänt? Vart var flickan?
Jag trodde att det var en dröm, men det hade varit så starkt. Det kunde inte bara varit en dröm?
Jag gick till skjulet jag var vid igår. Men där inne var helt svart och såg ut att ha varit tomt i säkert 100 år.

På kvällen när jag skulle gå och lägga mig la jag ner medaljongen i ett vitt kuvert, skrev en liten rad:
Här flicka lilla. Är detta kanske din?
Sedan la jag kuvertet på trappan utanför huset.
Jag natten sov jag oroligt och drömde om den lilla flickan.
När jag vaknade gick jag upp som vanligt och gick för att kolla om kuvertet var kvar.
Det var det inte.
Skit också! Någon har varit och tagit det, tänkte jag och ångrade mig genast. Klart att inte flickan hade vart och hämtat den.
Jag gick in igen för att äta frukost. På vägen till köket gick jag förbi mitt skrivbord där dockan jag hittat satt.
Runt halsen såg jag något jag inte sett förut. Vad var det? Jag gick närmare och tittade ordentligt.
Där satt en liten kedja med en medaljong på runt hennes hals. Men var inte det..? Jo! Det var en exakt likadan medaljong som jag hade haft!
Men stämde det här verkligen? Hade flickan verkligen…?

Skriven av: Charlotte Nilsson