Medvetandets Alkemi

mitt liv är en flamma
på ett alldeles för långsamt
brinnande ljus
men efter åratal
som denna helvetiska låga
flyr jag plötsligt
mitt eget jag
och kastar ilsket iväg
stearinljuset
som snart ska sätta
hela denna sjuka värld
i milshöga eldar

jag börjar nu se livet
som en teaterpjäs
där alla människor
är simpla marionetter
utan några fria tankar
eller medvetna handlingar
jag var själv likadan
innan jag för första gången
i människans historia
lyckades låsa upp
det existentiella fängelse
som människans väsen
är uppbyggt av
och numera sitter jag
på tomma läktare
runtomkring pjäsen
och buar åt allt som händer
på den stora scenen
samtidigt
som jag med hatiska blickar
noggrant dömer
de marionetter
som en gång i tiden
sålde min stora kärlek
som hora på okänt torg
och sedan spottade
på min då alltför sårbara själ
men egentligen
borde jag förlåta människan
för allt hon gjort
och befria henne
från slaveriets bojor

under min tid som marionett
styrdes jag av en sadistisk
manusförfattare
och en gravt sinnessjuk regissör
som utan att tveka
stal mina hjärtsjungande skratt
och med sylvassa nålar
penetrerade människorna
omkring mig
men när jag från läktaren
skådar det ofattbara lidande
som regissören och författaren
frambringar
hos människorna i pjäsen
börjar jag reflektera över
om det är jag
som har en förvrängd livssyn
kanske är världen inte så hemsk
som jag uppfattar den
i ett försök att ta reda på sanningen
öppnar jag porten
till en av pjäserna
i den gigantiska teatern
och kliver försiktigt in

framför mitt sorgsna ansikte
står den blodiga scenen
öde och tom
och skelettlika kroppar
kryper allt närmre
torterade själar klänger över mig
i enorma horder
och viskar i mitt öra
att jag ska sända dem
till dödsriket
därinne skådar jag
även människor
fyllda med så mycket glädje
att orättvisan
måste rysa av stolthet
i förtvivlan
öppnar jag port efter port
och till min fasa
möter jag varje gång
samma hemska syn

med dessa tankar om teatern
surrande i mitt huvud
greppar jag ljuset
som jag så ilsket kastade iväg
och startar en eldsvåda
som snart kommer att sluka teatern
och allt vad den står för
i lågorna förvandlar jag mig själv
till en väldig kaotisk varelse
som till hälften
är mitt vanliga jag
och till hälften en mekanisk robot
ett naturens missfoster
som efter teaterns
totala ödeläggelse
blandar ihop livets beståndsdelar
och mänsklighetens alla uppfinningar
till en grumlig röra
som jag glupskt sväljer ner
i min konstlade magsäck
och som där genast fräts sönder

jag är
ett brinnande helvete
som mekaniskt
skrattar åt solen
skaparen av liv och död
men ibland
förekommer det ändå
det enda
som fortfarande gör mig
till jag
vilket i sig
är ett underverk
nämligen tiggandet
efter resterna
av kärlekens skatter
som berövades mig
och kastades ut
över himlavalvet
för att i evigheten
påminna
om det lyckliga livet
som gått förlorat
men det fanns en tid
då bultande hjärtan
var livsnödvändigt
och insprängt
i kroppens alla celler
ack, så fel
en besegrad romantiker
kan minnas

"jag är så stolt
över vad jag har gjort
och över den jag har blivit"
skriker jag ut
i universum
där andra livsformer
skrattar åt min existens
som nu är långt bortom
allt sunt förnuft
och under
min stilla betraktelse
kommer världen att falla
gå under
och åter falla
i det bittra slutet
ska all min rostiga existens
vara den sorgliga romans
som jag i tystnad
delar med stjärnorna
och i förtvivlan
packar jag nu resväskan
och springer
mot mitt barndomshem
som jag har förträngt
att roboten och jag
en gång utplånade
men runtomkring mig
börjar plötsligt
några citronfjärilar att flyga
vilket får mig
att glömma bort barndomens hus
och istället tänka -
"att vara en insekt
utan någon själ
kanske är svaret
på alla mina bekymmer"

men när jag till slut
vågar inse sanningen
att mitt medvetande ska brinna
i all evighet
så förstår jag
att det är alldeles försent
för någon slags räddning
och som en idiot
rullar jag omkring i elden
allt för att öka
mitt helvetiska lidande
att försöka älska lidandet
precis som lidandet
älskar mig
då det inte längre finns
något annat val
den totala extasen
ett annat slags paradis
"en gyllene tidsålder består
alla Gudar tillbe mig"
upprepar jag
storartat för mig själv
i total galenskap

Författare:

Publicerat

Dela: