Mellan gott och ont, kapitel 5

Konstapeln gick sakta runt bordet där den lilla flickan låg. Han tänkte och tänkte, men kunde inte komma fram till något vettigt alls. Den lilla flickan hade tömts på blod, men det var nästan självklart. Så mycket blod det var överallt i flickans rum kan man räkna ut det själv. Nej, det var rättaresagt hur hon hade tömts på blod som förundrade honom. Genom två små hål i halsen.


Kom nu Aranth, du får rida lite fortare. ropade Maria med huvudet vänt bakåt.
Jag är inte så van att rida. Jag tycker nog mest om att gå faktiskt. svarade Aranth henne medans han guppade omkring på hästens rygg. Häsen hette Losefax och var ett stort engelskt fullblod, helt svart med en strimma längs nosen. Maria red på ett stort arabiskt fullblod som hette Silver Vind, helt i vitt med silverfärgad man och svans. Anna och Robert red tillsammans med Brutus, en jättestor nordsvensk, brun med svart man och svans.
Ja men om du går så kan ju vi rida i förväg så kommer du senare da. sa Robert som satt framför Anna på Brutus.
Nej, men det kan vi ju inte göra. Då blir han ju ensam. sa Anna och kollade på Robert med hundögon.
Lugna dig Anna, vi ska inte lämna honom ensam. sa Maria med lugn röst. Desutom är ju festen inte i några timmar utan i fyra dagar. Så även om vi blir tvugna att gå en bit så hinner vi nog dit.
Bra. sa Maria. Jag trodde vi skulle bli tvugna att lämna Aranth om vi inte ville missa.
Men tänk inte på mig. sa Aranth. Jag kommer när jag kommer, så ni behöver inte vara oroliga.
Strunt heller, vi väntar på dig. Det är ingen fara med det. sa Marie.
Just det. Vi kommer inte att lämna dig hära själv sötnos. Du kommer med oss. sa Anna.
Robert suckade och skakade på huvudet och stirrade ner i manken på Brutus som frustade och skakade på sitt huvud som om han höll med. Robert började tycka att tjejerna började bli riktigt jobbiga nu. Aranth hit, Arnath dit. Men nej, lilla Robert är bara ett bagage som inte man ska bry sig om. Bara driva med och slå på.
Robert satt i sina funderingar om hur han skulle få Anna och Maria att intressera sig för honom igen medan dom andra pratade och skrattade åt Aranths ridkonst.

"Hur är det med dig egentligen?", utbrast Anna helt plötsligt. "Du säger ju inte ett ord ju, börjar bli lite tråkigt att rida bakom dig och du inte ens säger något."
"Men jag hinner ju inte säga något innan ni börjar prata om något nytt. Ni tjatrar ju som en hel flock duvor."
"Men vad vill du prata om da?" frågade Aranth, "Säg vad du vill prata om så gör vi det."
"Ja, det är ju så att när man frågar någon om vad man vill prata om, så vet man inte det." sa Robert, "Så då är det bättre att vänta tills det kommer något som man vill prata om."
"Men du säger ju inget alls ju." utbrast Maria. "Du bara sitter där och stirrar ner i backen ju."
"Ja, jag sa just att ni tjatrar som en hel flock duvor, så jag hinner ju knappt öppna käften innan ni börjar prata."
"Vilekt fint samtalsämne vi har va." säger helt plötsligt Anna med glättig röst och kramar om Robert hårt.
"Anna, släpp taget du kväver mig." sa Robert med en halvkvävd röst, och alla började skratta histeriskt.
Aranth skrattade så mycket att han till slut föll av hästen. Vilket ledde till att alla skrattade ännu mera.

Författare:

Publicerat

Dela: