Mellan två män står en kvinna del tre

DEL TRE


KAPITEL ETT

Det var en solig dag som kvinnan begravdes. Gumman och flickan var med för att stödja pojken.
Hans fosterfar blev åtalad och fälld för dråp och pojken skulle skickas till nya fosterföräldrar. Pojken hoppades att de bodde så pass nära att han kunde hälsa på sina nya vänner. För han ville inte missta dem nu, då han precis fått riktiga vänner, varav en var lika gammal som han själv.
Pojken behövde inte oroa sig. Myndigheterna lyckades få fatt i hans biologiska pappa, som hade förändrats betydligt sedan han för åtta år sedan nekat till vårdnaden om pojken.
Han var gift och bodde i ett litet hus med sin fru och hade lyckats få en bra utbildning och ett högt betalt jobb. Enda felet var att han och hans fru inte tycktes kunna få några barn. De hade gått till en läkare, men denne hade inte lyckats hitta något fel, varken på mannen eller kvinnan.

Det första pojken får veta om sin far är att han heter Göran, men att han bör kalla honom pappa, så det gör pojken. Pappa är snäll tycker pojken. Han låter sin son få bo hos gumman ett tag och bara hälsa på. Detta för att pojken värkar lite osäker då det gäller att flytta till honom. Pappa tror att pojken behöver lära känna honom på håll först. Dessutom behöver han vara hos någon han känner ett tag med tanke på allt hemskt han gått igenom.

– När ska jag flytta till pappa? undrar pojken en dag, någon månad efter hans mamma dött.
– Det kan du göra så fort du känner dig redo. säger gumman.
– Men om jag känner mig redo nu då?
– Då får du flytta nu, men det är mycket som ska göras först. Dina saker ska packas och flyttas till din pappa.
– Jag går och packar direkt då. Säger pojken.
Gumman ler, men hon är inte glad. Hon kommer att sakna pojken. Visst kommer hon få träffa honom, för han ska ju inte flytta långt, men hon vet att hon inte kommer att betyda lika mycket för honom efteråt. Då kommer han ju få en egen familj, som säkert gör att han kommer ur sin drömvärld.

Pojken däremot är glad. Han inser inte att han kanske kommer förlora gumman som vän. Han tänker bara på hur underbart det ska bli att få en familj, som han tillhör på riktigt.
Skulle nu gumman ha sagt något om sin oro skulle inte pojken trott på det ändå. Han skulle ha lugnat henne och lovat att hälsa på så mycket han kunde och att de skulle fortsätta göra sina utflykter i parken.

Pojken bor så äntligen hos sin riktiga pappa och hans fru, som är lätt att kalla mamma enligt pojken, eftersom hon är så snäll. Precis som en mamma ska vara.
De bor inte så långt ifrån flickan och gumman och han kan ha dem som vänner så länge han orkar, som han själv anser är en ganska bra sak. För skulle han få andra vänner skulle han ju kunna sluta vara vän med flickan och gumman om han bara hade dem så länge han orkade. Dessutom kan det ju hända att han blir kär i flickan, för det har han sett på tv. I så fall är det bra om de inte är vänner på ett tag, för det kan ju leda till att de blir ovänner efter bara en kort tid av förälskelse. Det har han också sett på tv.
Men han vet inte hur det ska bli mellan han och gumman om de slutar vara vänner för ett tag. Han är rädd för att gumman, som är gammal ska hinna dö innan han blir vän med henne igen. Därför vågar han inte ta den risken. I stället tvingar han sig att vara vän med henne. Men då det är ett tvång försvinner vänskapen mer och mer. Gumman märker detta, men det gör inte pojken. Gumman är ledsen, men det är inte pojken, han är arg och känner sig tvingad att tillbringa tid med gumman fast han inte vill. Det hela slutar med att han blir arg och skriker på gumman, som blir ledsen. Men hon visar inte det, utan ser arg ut och säger, med förebrående ton:
– Du är inte tvungen att vara min vän. Du behöver bara säga till så slipper du komma hit fler gånger.
Pojken är tyst, sedan säger han:
– Det kanske är bäst så.
Efter de orden går han. Han är nu tretton år och behöver få bli fri från det som skyddar, men också hämmar honom. Detta vet han inte själv, och gumman som vet, vill inte tro på det längre.
Hon ångrar att hon gett honom chansen att gå ifrån henne, då hon inte vet om han nånsin kommer tillbaka. ”Kanske någon gång, men då kanske jag är död.” Tänker hon då han slår igen dörren efter sig.

Den lilla flickan ser inte heller av pojken så mycket längre, och det tycker hon är synd, för han var en snäll vän, som brydde sig om henne och som kunde dela många hemligheter med henne. Hon gråter ibland, men inte så mycket nu då hon hellre skriker för att bli av med sin ångest över att ha mist sin vän. För mist honom har hon. De få gånger de träffas är pojken tyst och vill inte alls prata som de brukade förut. Han behandlar henne som om hon vore något farligt. ”Det är precis som om han skäms för mig.” tänker flickan.
Själv börjar hon titta på honom på ett annat sätt, speciellt då han nonchalerar henne.
Något börjar växa inom henne, men hon vet inte vad det är. Till slut går hon till gumman med sitt problem.
Gumman suckar tungt då hon berättar att hon känner sig så konstig i pojkens närvaro. Att hon får hjärtklappning och att hon är nervös.
– Du är kär, min lilla flicka. Säger gumman. Men akta dig så han inte gör dig illa.
– Han skulle aldrig slå mig. säger flickan lite argt och förebrående.
– Nej, inte slå, men såra dig.
– Det har han redan gjort.
– Jaså dig med.
De sitter tysta en stund var och en tänkande på sitt onda som pojken orsakat.

Sådant är livet. Man föds, lär sig de nödvändiga sakerna här i livet, sedan saker som är olika viktiga för människor. Vissa saker kanske inte ens är nödvändiga för somliga, medan de är livsviktiga för andra.
Pojken tycker det är viktigt att bryta sig loss från den omgivning som skyddar, men håller honom fången, så han inte kan utvecklas till en egen stark individ. Han vill lära sig vad han tycker, inte bara då i någon enstaka fråga, utan i alla.
Flickan vill också bryta sig loss från det som hämmar henne från att bli en egen person, med egna tankar och åsikter, men det viktigaste är att ha någon att lita på, som är i hennes egen ålder, vilka enligt henne själv är de enda som kan förstå. Vuxna gör det inte. Den enda i hennes liv hon litar på är pojken. Gumman går också bra att prata med, men det var ju så länge sedan hon var i hennes ålder att hon glömt av hur det känns. Lyssnar gör gumman jättebra.


KAPITEL TVÅ

Pojken får chans att lära sig vad han vill och vad han tycker. Det får flickan också.
Då de fyller tjugo och fortfarande inte är riktiga vänner än, anordnar gumman en fest till dem båda. Denna fest leder till att de äntligen kan bli vänner igen.

Festen är då pojken fyller år, eftersom han fyller först på året. Gumman har ordnat så att det bara blir pojken, flickan och hon på festen. Hon vill försöka en sista gång att få tillbaka sina vänner.
Festen börjar bra, men efter en liten stund undrar flickan och pojken om det inte ska komma några fler. Nu måste gumman tala om sanningen att de är de enda hon bjudit.
Pojken och flickan sitter tysta en stund över det plötsliga beskedet. Detta hade de inte kunnat ana. De ser mycket fundersamma ut och gumman är rädd att de ska gå.
Efter en lång stund klarar inte gumman hålla sig längre. Nervositeten gör att hon börjar skratta åt deras fundersamma miner.
– Vad är det? Undrar pojken.
Gumman försöker hejda sitt skratt, men lyckas inte.
– Varför skrattar du så? Undrar flickan, som faktiskt börjar bli lite orolig för gumman.
Nu lyckas gumman lugna sig så pass att hon kan säga något.
– Ni ser så fundersamma ut, och jag var rädd för att ni inte ville stanna, efter att jag sagt att ingen skulle komma. Hon slutar skratta helt efter dessa ord och säger allvarligt:
– Ni vill väl stanna i alla fall?
Pojken och flickan ser på varandra och nu är det deras tur att skratta.
Då de lugnat sig efter flera minuter säger de i kör:
– Det är klart vi vill!
Gumman ler. Nu är hon lycklig. Tillsammans får de en trevlig kväll och efteråt skjutsar pojken flickan hem. Inte för att hon har speciellt långt att gå, men det är inte därför han gör det. Han har under kvällen sett något han inte trodde fanns hos flickan som han vuxit upp tillsammans med.
De sitter en stund i bilen utanför flickans hem och pratar innan hon går in. Då kör pojken hem till sig och sina väntande föräldrar.

Det är nog då pojken bestämmer sig för att det är dags att ytterligare bryta sig loss från sina föräldrar. Att flytta hemifrån anser han vara nästa steg.
En månad senare har han skaffat en egen lägenhet och eftersom han fått ett bra jobb efter skolans slut klarar han sig fint.

Flickan har bott själv ett helt år då pojken flyttar hemifrån. Så hon har redan klarat av brytningen med sina föräldrar och har nu inlett en annan relation med dem. De är inte längre mamma och pappa för henne, utan två vuxna medmänniskor och nära vänner.
I början var hon knappast aldrig hos dem för att inte falla tillbaka i det vanliga, där de är föräldrar som skyddar och hjälper. Men efter ett tag kunde hon hälsa på mycket utan att känna att hon kom för att få hjälp.

Gumman, som bott själv många år, skulle bra gärna vilja bo tillsammans med någon igen.
Sin man, som hon var gift med i 22 år dog plötsligt då hon var 47 år men efter tre år hittade hon ju pojken, som hon dock förlorade igen efter tre år. I hela sju år såg hon bara till honom någon enstaka gång.
Nu är de vänner igen, men gumman som är sextio saknar en livskamrat. Någon att prata med om kvällarna och som kan lyssna och göra henne lycklig igen.
Hon svarar på många annonser, men ingen passar. Antingen bor de för långt bort eller så är de för olika henne.
Men en solig dag i maj får hon ett brev från en okänd gubbe. Han skriver att han har sett hennes annons där hon söker en vän. Gumman blir först förvånad, för hon har inte skrivit någon annons. Men så förstår hon. Det är pojken och flickan som har insett hur mycket hon saknar en vän och skrivit en annons åt henne. Vilket inte är konstigt alls, så som hon har pratat om hur roligt det vore att träffa någon.
Gubben som skriver bor inte så långt ifrån hennes och vill gärna träffa henne, men vill först brevväxla ett tag.
Gumman blir glad över det för det betyder att två saker redan stämmer överens med hennes eget tycke. Han bor nära och han vill lära känna henne innan de träffas.
Hon svarar hjärtligt på hans brev och beskriver sig själv så gott det går.
I nästa brev hon får från gubben skriver han om sig själv och de har många saker gemensamt.
Gumman är lycklig de närmaste månaderna och lyckligare blir hon den dagen de träffas.
Så fort hon ser honom förstår hon att de kommer att trivas bra ihop.
Senare berättar gubben att han tänkt samma sak.
Något är bekant med gubben tycker gumman. Det är precis som om hon sett honom innan.
Då han presenterar sig med hela sitt namn:
Olof Göransson vet hon att han liknar gubben, hon kände då hon var en liten flicka.
Hon tror att de kanske rentav är släkt, men det dröjer länge innan hon vågar fråga.
Då hon gör det berättar han att gubben hon känt som liten flicka varit hans morfar.

EPILOG

Det är en ljum midsommarafton då flickan och pojken gifter sig.
Flickan och pojken är lyckliga.
Det är gumman och gubben också. De gifter sig samma dag och i samma kyrka som flickan och pojken och alla tycker det är det vackraste dubbelbröllop som någonsin funnits.
Men gumman, som är en vis liten gumma, vet att det inte är sant för ett bröllop som strålar av lycka, som deras är det som varar längst och det har inget att göra med att det är vackert, snarare att det är ljuvligt. Som ljuv musik
Livet börjar och slutar på samma plats. Man växer när man från barnsben blir äldre, men krymper då man är gammal och blir äldre. Kanske det någonstans är tvärtom, men där vill gumman inte leva.
Hon vill att barn ska bli stora och starka och att gamla ska bli, inte klena, men mindre. Det betyder inte att de blir mindre värda, tvärtom. De blir mer värda, för det som är litet och värdefullt är man mer rädd om, eftersom man så lätt tappar bort det.
De gamla är värda all sin respekt.
Det tycker både flickan och pojken och alla deras barn och barnbarn.
Pojken och flickan tycker om de gamla. Inte för att deras föräldrar lärt dem det, utan för att de förstått det.
Framtidens barnen tycker också om sina gamla, för det har deras föräldrar lärt dem.

Författare:

Publicerat

Dela: