Midsommar

Somliga av ungdomarna som minglar i den starka eftermiddagssolen på baksidan av villan har blomsterkransar i håret.
- Vi tänkte dra vidare, säger Said, den ende jag känner här, ner till stranden. Han står tillsammans med sina två, nyfunna kamrater från klubblaget.
- Jag stannar, säger jag och tänker vilken tråkig jävel, alltid ska han hem just när det roliga börjar, det är fan bara fotboll fotboll fotboll med honom nuförtiden, och aldrig dricker den jäveln något heller för sin förbannade religions skull.
Han försöker inte ens övertala mej, utan bara vänder om med sina två nya bästisar och försvinner iväg genom buskarna till busshållplatsen, som ligger alldeles över vägen.
Värdinnan påkallar allas vår uppmärksamhet, och ber oss alla att samlas i vardagsrummet. Hon låter ovanligt sträv på rösten, för att vara värdinna.
- Någon har stulit pengar från min plånbok, säger hon, efter att alla har satt sej ner, den låg framme på mitt skrivbord i bara några minuter, när jag var på toaletten. Ingen kommer att gå härifrån förrän jag får mina pengar.
Musik från det omkringliggande grannskapet gör stämningen än mer tryckt. Den starka solen på baksidan kommer vardagsrummet att kännas mer än vanligt lugubert. Luften har gått i stå, och dåsiga flugor vinglar omkring i den.
- Är alla här, säger någon efter ännu en stunds otroligt tråkig tystnad, under vilken jag flera gånger övervägt att fly fältet.
- Det var tre stycken som gick, säger en annan. En mörkhyad kille, och två blonda.
- Det var Jonas och Markus, säger värdinnan, det är nära vänner till mej.
- Men den andre då? Han där araben.
- Han kom med honom, säger Michelle, eftermiddagens första flirt och pekar på mej, där jag praktiskt taget sitter med flickvännen till en kille som aldrig kom med bussen som han skulle och hade lovat eftersom han inte kan linjerna inte för att han spolat ner pengarna inte för att han dumpat sin flickvän på självaste misommar för en coolare fest och dansar små grodorna med nån hora som hon aldrig skulle förlåta i såna fall i knät.
Värdinnan ser på mej som om hon aldrig sett mej förr.
- Nej, säger jag och liksom drar på det för att finna dom rätta orden, han heter Said. Han spelar fotboll. --- Vi kallar honom off-side-Said. Jag ler. För att han…
Då vänder hon sej om mot personen som sitter precis bakom henne, böjer sej ner och börjar rota genom fickorna. Gäst efter gäst får utstå samma visitering.
Men när hon väl rafsat genom fickorna på flickvännen till killen som aldrig kom med bussen, så ögnar hon bara genom min person, och fortsätter till nästa.
Det är ett slag i ansiktet, och jag är nästan i färd med att avkräva henne en grundlig muddring, när flickvännen till killen som aldrig kom med bussen kanske det var tidtabellen kanske det var extraterritoriella drar mej i armen, och leder mej allt längre in i huset.
Under sjok av tungt tvättmedel börjar vi den mödosamma akten med att ta av varandra kläderna, men mina händer trasslar strax in sej i snörningen till en obegriplig blus och kyssarna smakar sköljmedel. Tvättrummets linoleumgolv skaver mina armbågar.
Plötsligt faller det emellertid en väldig skugga över oss, och långt innan jag tagit mej upp på mina knän så dras jag ut ur tvättrummet och längs med hallen, förbi flera rum, tills jag tillåts nog med utrymme för att komma upp på fötter.
Då träffar mej det första slaget, en hand med en vass ring rispar upp huden under mitt högra öga. Chocken snarare än smärtan kommer mej att vingla till. Över axeln hinner jag uppfatta silhuetterna av flera personer tillströmma.
Inte förrän jag når gräsmattan får en av personerna tag i mej på nytt, och en ny sving slungas mot mitt huvud, men den här gången parerar jag och har så pass mycket sinnesnärvaro att jag lyckas utdela ett eget slag, som missar vilt.
På den andra sidan buskarna står det en buss parkerad med motorn igång, jag genar genom buskarna och över vägen, och när jag rundar bussens bakre del, så vågar jag för första gången se mej om över axeln, och andas ut.
Busschauffören sitter med en kvällstidning uppslagen över ratten, han har hängt av sej sin jacka och öppnat upp det lilla sidofönstret. Skymningen uppenbarar sej i backspegeln.
- Kan du snälla köra nu, säger jag efter att ha betalat min biljett.
Han bara tittar på mej, som om jag sagt något obegripligt och vänder blad. Dom övre, vänstra hörnen på kvällstidningen fladdrar lätt i den knappt märkbara brisen.
Jag rör mej fort genom bussen, hela tiden ser jag ut genom sidofönstren för att se om jag kan få syn på dom, och längs med bussens högra sida har festens flesta deltagare redan börjat samlas. Det finns ingenstans att gömma sej.
Det sista solen har att ge vår del av världen är alltid det vassaste, men också det mest glittrande ljuset, och det står mej rätt i ögonen.
Så stänger han av motorn, bussen stannar av på stället som när den sista luften släpps ut ur ett par döende lungor.
Jag kan inte sitta still, jag sitter framåtlutad med båda händerna på ryggstödet till det främre sätet och fötterna rör sej oupphörligt.
Värdinnan och vad jag misstänker är den person som utdelade det sårande slaget, uppenbarar sej plötsligt längst fram i bussen. Dom står ett litet tag och pratar med busschauffören. Innan dom alldeles som två vanliga resenärer börjar göra sej sin väg bak i bussen.
Jag sitter tre säten från det bakersta sätet, och tanken på att flytta ännu längre bak, eller, för den delen, fly ut genom sidodörren, slår jag bort som flugor.
- De va han som tog dina pengar, säger tjejen med ringen. Hennes näsa bär spåren efter en fraktur. Vi ska ha tibaks dom pengarna, fattar du!
Jag tittar rakt fram.
- Var det du som tog mina pengar, säger värdinnan och sätter sej upp på knäna i sätet framför mej, och lutar sej ner över mej, så jag kan lukta hennes fräna, svettblandade parfym. Halsbandet i skimrande vitt silver dinglar framför mina ögon.
Tjejen med ringen slår mej med handflatan i bakhuvudet. Det ställer frisyren alldeles på ända, för ett ögonblick kan jag inte tänka på någonting annat. Men den högra handen ligger alltjämt stel och svettig över det ljusblå byxbenet.
- Du ska ge fan i våra brudar, fattar du de!
- Visste du inte att hon hade pojkvän, frågar värdinnan.
- De e en polare ti oss! Tjejen gör sej stor, och häver sej fram över mej.
Jag tittar fortfarande rakt fram, och hela tiden väntar jag spänt på att få höra dom mullrande motorerna, och strax smyger sej en liten, elakartad tanke på, om att flickorna kanske rent av kommit överens med chauffören om att få göra upp med mej.
- Fan, slå honom, säger tjejen.
Jag sväljer.
Så ger värdinnan mej en trevande lavett över vänstra kinden.
- En gång till!
Men så sätter äntligen bussen igång med härligt brummande, varma motorer, och tjejen hinner göra ännu ett utfall innan hon försvinner nerför den smalnande gången med värdinnan, och sammansmälter med klungan som avklingat allteftersom.
När bussen gör den snäva svängen i rondellen, som också utgör den här busslinjens ändhållplats, och villans alla fönster passerar revy, glimmande i den vasst glittrande skymningen, så hickar det till i halsen på mej och vyn skyms.

Författare:

Publicerat

Dela: