Midsommarnattens bedrägliga ljus

Midsommarnattens bedrägliga ljus
av Flera författare


MIDSOMMARNATTENS BEDRÄGLIGA LJUS

Det skimrade om granarnas ljusgröna skott, när de gick stigen runt holmen i
den blekblå juninatten. Vem hon var visste han knappt; de hade dansat några
gånger på logarna i bygden, och så hade hon hastigt och lustigt följt med
honom och spelmanskompisarna på den här midsommarfesten, ute på den lilla
holmen.

Två majstångsresningar hade de spelat på. Fullt med midsommarglada
människor, festklädda och bekransade, och plötsligt hade hon bara stått vid
den andra majstången, när spelningen var över. Tiden medgav inte något
längre pratande, kompisarna drog i honom, men han hade känt att han ville
mer än bara hälsa artigt på henne. Lösningen blev att be henne följa med.

Nu hade det knappast väckt något större uppseende. De var många, visade det
sig, när bilkaravanen rullade iväg, över tjugo stycken, och det var både
kärnan i gänget och en del obekanta ansikten. Och de hade gott om tid på
sig att bekanta sig med varandra efter vägen, både under överfarterna med
de gula vägverksfärjorna och sedan, när de väntade på att få ro över de
sista hundra metrarna till holmen.

Men han hade bara haft ögon för den här flickan. Hon satt på toften mitt
emot, när han rodde över i båten, och log på ett sätt, som gjorde honom
varm i hela kroppen. Och skojfrisk var hon, skämtade med de andra grovt men
inte plumpt, när de satt bänkade vid långbordet med det hopknutna.

Fiolerna hade naturligtvis kommit fram, när de hade ätit, och han hade
nästan bara dansat med henne. Polska kunde hon inte, så det fick bli hambo,
men vad gjorde det? Timmarna rullade undan, och i den ljusa natten drog de
sig så småningom undan för sig själva, ut på en promenad runt ön.

Dunklet mellan granarna var förtrollande, men än mer förtrollande var det,
när de kom ut i en glänta, och den nyss uppstigna solens strålar smekte
hennes röda hår. De andra festade fortfarande om som bäst i stugan, men här
på holmens östsida var det bara de två.

Hennes hand kändes varm, full av liv, där han gick och höll den i sin. Med
sin andra hand höll hon upp den långa bomullskjolen, så att den inte skulle
släpa i backen. Kjolens tyg hade ett mångfärgat tryck, något slags
folkloristiskt mönster, och upptill bar hon en blus sydd som en skjorta
till en bygdedräkt, med vida ärmar och knytband vid handlederna.

Det gick lätt att tala med henne. Långsamt lirkade hon upp hans blygsels
lås, ett efter ett, och han kom på sig själv med att anförtro henne
hemligheter, som han trott att han aldrig skulle kunna yppa. Och de heta
orden, som alltid känts tillgjorda när de dykt upp i drängkammarvisorna,
flöt över hans läppar utan att det kändes det minsta anstötligt.

Hon doftade liv, ungdom, sinnlighet, åtrå. I morgonljuset kysste han henne.
Blodet sköt upp i honom, när hon långsamt besvarade hans kyss.

I stugans kök söps det och skrålades fortfarande. Uppe på övervåningen
hittade de ett skrymsle, en alkov med förhänge, där de försiktigt började
upptäcka varandras kroppar. Föga anade han, när han trängde in i henne, att
ingen människa någonsin skulle komma att skada honom så illa som hon.

Gustaf Berglund [email protected]

Skriven av: Flera författare