Min babyelefant - ångesten.

Mobilen vibrerar för fjärde gången intill mig i soffan. Jag fortsätter stirra på tv-skärmen som har slocknat vid detta laget. Jag försöker fokusera på dammpartiklarna som framträder tydligt på den svarta skärmen. Försöker urskilja varenda dammpartikel för att få tankarna på andra spår. Att han inte bara kan förstå. Men han kan aldrig förstå. Mobilen vibrerar igen och i ett ögonblick av vrede slungar jag iväg den tvärs över rummet. Jag bryr mig inte om att kolla om den höll. Vem bryr sig. Vreden lägger sig och den ursprungliga känslan tar vid igen. Jag kommer på mig själv med att ha tappat koncentrationen och fokuserar återigen på den mörka skärmen. Dammpartiklarna och andningen. In och ut, in och ut. Mina tankar på andningen störs av en gäll signal. Jag inser att mobilen höll och det är den som nu ringer. Innan jag hinner inse vad jag har gjort så har jag stapplat mig fram och tryckt på den gröna lilla cirkeln. Det är han. Rösten slår mot mig som en ilsken våg slår mot bryggan i en storm, som vinden piskar träden eller som en kollison mellan en bil som färdas i 130km och en betongvägg. Han frågar snabbt varför jag inte svarar på meddelandena. Jag uppfattar inte frågan för att allt som snurrar i mitt huvud är “försök låta normal. Försök, Anna.” Han frågar igen och jag mumlar något om att batteriet var dött och jag hittade inte laddaren. Han ifrågasätter hur jag då kan svara i telefonen nu. Mina ben har börjat ge vika och jag sjunker ihop på golvet. Sjunker ihop av utmattning. Utmattning från detta eviga skådespeleri, dessa lögner och från verkligheten. Jag hör vad han säger men har slut på ord. Någonstans i bakgrunden hör jag honom fråga mig hur jag mår. Men att urskilja verklighet från önsketänkande har blivit svårare och svårare. Jag inser att det inte går att rädda detta. Jag kan inte rädda detta. Jag tappar telefonen och känner känslan trappas upp inne i bröstet. Jag inser att jag kanske raserade mitt skådespeleri, min roll som den gamla Anna just här och nu, och att det är nu jag avslöjas. Jag hör mig själv börja kippa efter andan och tittar ner på mina händer. Dem har börjat skaka okontrollerat. Precis enligt facit. Jag inser att jag nu har sjunkit ihop och ligger på golvet med telefonen vid mig. Jag kommer på mig själv med att kampen efter syre blir svårare och svårare. Babyelefanten som ständigt sitter på mitt bröst växer och gör kampen efter luft svår. Tanken om hur länge en människa kan överleva utan syre slår mig. Inte länge, inser jag och elefanten på bröstet växer. Det är nu jag dör. Det är nu livet tar slut för Anna, 22. Skakningarna har nu spritt sig i hela kroppen och jag undrar hur jag kan skaka så mycket med elefanten på bröstet. Jag och elefanten har haft en lång relation, och plötsligt verkar det som att elefanten har blivit synlig. Jag registrerar en mörk skugga i ögonvrån men tyngden och skakningarna gör att min hjärna inte kan fokusera på något annat. Rösten inuti huvudet som säger åt mig att jag kommer dö har tappat styrka. Jag inbillar mig att det är för att tanken inte längre är lika skrämmande. För att döden kan väl inte vara värre än detta? Snart inser jag att rösten är svagare för att en annan röst har tagit över. En röst som skriker mitt namn. Jag inser att jag har knipit ihop ögonen krampaktigt och öppnar nu dem. Världen återkommer i mitt synfält med en vit explosion. Än kan ögonen inte fokusera på något. Allt fokus går till elefanten på mitt bröst. Jag känner en hand gripa tag om min haka och mitt huvud vrids mot sidan. Jag intalar mig själv att syrebristen orsakar hallucinationer, för där är han. Fina, fina Jakob. Jakob som har förälskat sig i en tjej som han inte vet något om. Som har spelat en roll sedan långt tillbaka, en tjej som inte har några bekymmer i hela världen. Tror han. Elefanten tappade nyss 50 kg i vikt. Jag undrar om det beror på att syrebristen nu har påverkat hjärnan och att jag börjar försvinna. Eller om det beror på något annat. Jakobs ansikte finns återigen i mitt synfält. Nu kan jag även urskilja hans konturer. Hans ögon som är brunare än kakao. Hans mun som utgör det finaste leendet jag vet. Jag ser nu att det inte ens finns en antydan till det finaste leendet jag vet. Jag hör han skrika mitt namn igen och elefanten fortsätter att tappa i vikt. Han drar upp mig i sittande position och för varje gång han säger mitt namn så känner jag hur kroppen slappnar av mer och mer, och snart är det bara lilla babyelefanten kvar. Han frågar vad som hände. Jag säger inget för jag vet inte hur man ska börja förklara. Hur förklarar man att världen ser en som en utåtriktad, glad och livfull tjej, men att verkligheten är den motsatta? Hur förklarar man att man har ett monster inom sig som livnär sig på lycka och suger ut allt det roliga i livet? Hur förklarar man att allt man älskar har tappat betydelse, att inte ens ens närmsta vänner och familj kan få en att känna äkta lycka, hur förklarar man att man har slut på energi och att man inte vet hur man fortsätter leva? Hur förklarar man att man inte kan berätta detta för någon, för att man inte vill göra några oroliga? Hur förklarar man att man älskar killen som sitter framför en, men att det ändå inte överväger allt det andra? Hur börjar man förklara det? Jag inser inte att mina tårar har börjat rinna förrän han torkar bort en med sin hand. Och jag inser inte att allt jag nyss tänkte faktiskt kom ut ur min mun, förrän jag ser hans tårar. Vi sitter där tillsammans i någon minut och våra ögon tävlar om vem som kan få flest tårar att rulla ner för våra kinder. Efter den långa minuten omfamnar han mig. Jag inser att babyelefanten är borta. Jag inser att detta är vändpunkten. Jag inser att det inte längre är en hemlighet, och jag inser att detta är vägen mot bättring. Jag inser att berätta om min ångest gör ångesten mindre ångestfylld och jag inser att jag kommer överleva detta. En dag i taget.

Skriven av: Okänd