Publicerat
Kategori: Novell

Min bästa väns begravning

Min bästa väns begravning


Jag står framför ett hål.
Ett stort, djupt, rektangulärt förbannat hål. Det känns som om det vore alldeles för djupt, alldeles för mörkt och alldeles, alldeles för stort. Den vita kistan ser så bortkommen och ensam ut där nere. Så som personen i den antagligen alltid kände sig men egentligen aldrig var.

Det var ungefär två månader sen jag märkte det första gången. Det var en helt vanlig fysiklektion, en helt vanlig fredagseftermiddag och en alldeles för vanlig genomgång om elektronik framme vid tavlan.
Som alltid hade jag låtit mina tankar flyga fritt. De flög ut genom klassrumsfönstret och vidare över den asfalterade skolgården, långt upp över stadens få träd och många industriskorstenar. Jag hade kommit långt ovanför molnen innan jag blev avbruten. Men mina tankar blev för en gångs skull inte avbrutna av en ilsken lärare utan för att jag hörde gråt..
Snyftningar ifrån bänken jämte min, ifrån Lisas plats. Min glada bästis satt och grät. Detta hade jag inte sett sedan vi var små och hon trillade av cykeln. Jag förstod ingenting och innan jag hade fått ett vettigt ord ur henne flydde hon ut ur klassrummet.
Jag följde efter medan den idiotiska läraren bara stod framför tavlan och gapade. Lisa försvann in på tjejtoaletten men när jag ropade på henne genom dörren fick jag inget svar. Jag frågade vad det var med henne men hon skrek bara att hon ville vara ifred.
Bara en sådan sak, Lisa skrek åt mig! Vi som aldrig varit osams på riktigt och alltid hållit ihop. Nu satt hon inne på en toalett och skrek med gråt i rösten att hon ville vara ifred.
- Låt mig vara! Jag kommer snart tillbaka till lektionen om det är det du oroar dig för! Jag vill bara vara ifred ett tag!
Jo, visst var det sant att jag brukade tjata om hennes betyg och närvaro vid lektionerna ibland men det brydde jag mig väll inte om nu! Jag satte mig på golvet utanför toaletten för att vänta in henne.
Efter tio minuter kom klasskompisarna vällande ut ur klassrumsdörren, fredagens sista lektion var officiellt avslutad och helgen hade börjat.
- Nu brukar vi gå i armkrok och fnittra åt helgens härlighet men istället sitter vi på varsin sida av en dörr och jag hör att du gråter. Vad är fel? viskade jag till min älskade Lisa.
Hon svarade inte men efter en stund kommer hon ut med alldeles röda ögon och låtsades som ingenting. Hon skämtade och skrattade. Fast jag såg att skrattet inte nådde hennes ögon, där har tårarna dröjts sig kvar. Jag försökte att fråga henne vad det var som var fel men hon bara avbröt mig och pratade om lördagens fest istället.
Under helgen var Lisa som vanligt igen. Vi var på en jätterolig fest och jag tror att Lisa hade roligast av alla. Några veckor framåt betedde hon sig precis som vanligt och tillslut hade jag glömt alltsammans.

Nu i efterhand ångrar jag att jag tog så lätt på det. Jag tror att jag bortförklarade det med att hon hade mens eller varit ledsen över någon kille eller något liknande. Men problemen visade sig ligga mycket djupare än så och jag ångrar så att jag inte förstod någonting.

En dryg månad efter incidenten på fysiklektionen hade vi gymnastik i skolan. När vi duschade efter lektionen bad Lisa mig att hämta schampot hon hade glömt ute i omklädningsrummet.
- Den ligger i den röda necessären. hörde jag henne ropa på väg ut ur duschrummet.
Mycket riktigt låg schampoflaskan i necessären, men det var det som låg under flaskan som intresserade mig.
Varför i all världen hade Lisa, som inte ens rakade benen, ett rakblad i sin necessär?? Hon som hatade allt som är vasst och knappt kunde röra en kniv när vi skulle tälja barkbåtar som små. Jag tog upp bladet och lät det smeka min fingerspets. Det färgades omedelbart rött av mitt blod och min paralyserade stelhet bröts. Jag skyndade mig att torka av rakbladet på en flik av handduken jag hade virad om mig och lade tillbaka det i necessären igen. Jag sög på mitt finger samtidigt som jag gick tillbaka till duschrummet med schampot. Lisa tackade och undrade vad jag hade gjort med fingret.
- Nää, inget, jag klantade bara till det lite så jag skar mig på en papperskant. svarade jag henne.
Jag undrar vad jag hade sagt om någon hade frågat vad för papper jag skar mig på. Det var det första bästa jag kom på bara.
Resten av den dagen var Lisa och jag ganska stela mot varandra. Hon anade antagligen att jag hade sätt det vassa silverblänkande bladet på min jakt på schampoo och hon undrade säkert hur mycket jag visste.

Ska jag svara ärligt visste jag ingenting. Jag var lite konfunderad ett tag men kom fram till att hennes pappas rakgrejer antagligen kommit med i Lisas väska när hon packade den men jag visste ingenting! Jag visste ingenting…

Veckan därpå var Lisa hemma från skolan. När jag ringde till henne svarade hennes mamma som sa att Lisa tyvärr inte orkade prata med mig just nu. Hon var visst förkyld eller vad det var. I vilket fall som helst så upprepades detta en hel vecka och slutligen så beslöt jag mig för att åka hem till Lisa, vad hennes mamma än tyckte!
Jag åkte buss direkt ifrån skolan hem till henne. Jag satt hela bussturen och fantiserade om alla de hemska sjukdomar hon kunde ha. Hon kanske har cancer, det kan man ju dö av! Eller aids, eller hjärnhinneinflammation… Alla de biologilektionerna som jag trodde jag drömde mig bort under kom tillbaka under den där bussturen och när jag väl kom fram till Lisas dörr hade jag skrämt upp mig så totalt att jag trodde att hon redan var död.
Men jag tror ändå att många av de mardrömsscenarios jag spelade upp var sådana som hon klarat sig igenom bättre än den sjukdomen som jag inte skänkte en tanke. Hennes sjukdom.
När jag knackade på dörren kom hennes pappa och öppnade, vänliga Bosse som alltid var så glad såg faktiskt lite orolig ut när jag frågade efter Lisa.
- Hur är det med henne?
- Ja du, jag vet faktiskt inte. Hon är inte förkyld eller så men hon mår dåligt. Det är kanske bäst att du får träffa henne själv. svarade han mig.
Han följde mig upp till den blåa dörren med ”Knacka först”- skylten. Jag följde för en gångs skull skyltens direktiv och knackade på min bästis dörr.
- Ja? hörde jag Lisa sucka från andra sidan dörren så jag öppnade den.
Där låg mina allra bästa vän nedbäddad i sängen, hon såg väldigt liten ut, det är det jag minns bäst, vad hon liksom krympte ihop för var dag jag såg henne den där sistan veckan. Dessutom var hon blek och såg ut att ha gråtit, det var som bäckfåror på hennes kinder.
Jag frågade hur hon mådde och sa att alla klasskompisar hälsade. Hon fnös till och sa att det gjorde dom inte alls det, det var väll ingen som brydde sig om henne. Jag förstod inte vad hon menade men jag sa ändå att det är det väll visst det, jag brydde ju mig!
- Jag känner mig totalt värdelös!! suckade hon underifrån täcket.
Precis när jag skulle svara så fortsatte hon.
- Jag vet att jag inte är det och att jag är bra på att måla och att sy och att bla, bla, bla, bla. Jag vet det där, jag kan mammas fina tal utantill, men att veta och att känna har aldrig varit samma sak eller hur??
Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på det hon sa, det enda sättet jag kunde komma på att uttrycka vad jag kände på var att ge henne en kram. Och det gjorde jag. Jag kröp ner under hennes täcke och lade mina armar runt henne. Hon kramade mig lite motvilligt tillbaka och så låg vi ett tag.
Det rann en hel del tårar under den stunden, från vem dom kom kan jag inte svara på men det var det ögonblicket jag förstod att hon var sjuk på riktigt och att det inte skulle gå över. Tillslut märkte jag att hon hade somnat i mina armar och när jag kröp ur sängen visste jag på något sätt att det var sista gången jag såg henne. Jag anade det och kände att jag var totalt utelämnad, jag kunde inte hjälpa den jag älskar.
Bara några dagar efter min sista stund med Lisa hade hon rotat fram rakbladen från necesären och använt dom på sig själv.


Det är mitt fel att jag och så många andra står runt det här hålet idag. Jag skulle ha gjort något när jag hittade rakbladen. Jag skulle ha gjort något långt innan det när hon grät på lektionen. Men det gjorde jag inte. På grund av att jag inte gjorde någonting står det en grupp människor runt ett hål och gråter. Jag har vita rosor i famnen och när jag slänger ner dom i den alldeles för djupa gropen är allt jag kan komma på att säga.
- Förlåt mig, älskade du…

























Skriven av: Nina

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren