Min far

Han satt där på bänken, liksom många kvällar förut. Han tittade tomt på solnedgången. Öl flaskan han hade i handen var tom, också liksom många kvällar förut. Jag betraktade hans ansiktsdrag ,de någorlunda skarpa käkbenen, munnen som var ovalt formad, hans mustasch som var ganska lortig. Håret likaså. Där satt han , min egen pappa , Fredrik Johansson ,och väntade på bättre tider. Han måste ha märkt att jag tittade på honom för plötsligt vände han sig mot mig med en djup rynka mellan ögonbrynen.
-Vad är det? , har jag nått i ansiktet?
Jag vände bort blicken ner mot spaden igen och började gräva, samtidigt som jag skakade på huvudet. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Han var så naiv. Märkte han inte hur vi led av hans drickande? Hur mamma satt uppe och väntade när han var på krogen å söp sig full? Märkte han inte hur våldsam han blev? Alla dessa gånger han hade tryckt upp mig mot väggen eller dessa gånger hans hand gjort ett rött märke på min kind.

Jag ryckte till när jag hörde klirret från flaskan. Pappa var på väg in, han sa åt mig att komma in jag med, det började bli sent och solen var snart bakom horisonten.

Jag svarade med ett mumlande "Ja far" medans jag slängde iväg spaden och sedan gick jag in i stugan. Det var varmt och ganska trångt därinne. Mina 5 minsta småsyskon satt på golvet och tjafsade å skrek. Jonas min storebror sprang fram och tillbaka medans mor stog å lagade mat, samtidigt som far satte sig å läste tidningen.
Plötsligt började Lotta, den minsta ungen på 1 år ,gråta hysteriskt. Lukas hade tydligen dragit henne i håret, han var 3 . Mor suckade och utbrast :
-Aldrig ska en få lugn å ro! Det är din son också! Sa hon högt och förtvivlat till min far. Pappa ställde sig upp och lyfte upp Lotta.
-Lukas ställ dig upp, sa han strängt och viftade med armen. Lukas gjorde som Fredrik sa och därefter luggade han honom hårt så att Lukas också började gråta tyst. Jag trängde mig förbi köket som var helt osigt pga. gröten.

Allt var kaos, mor skrek åt mig att ta hand om maten sålänge men jag struntade i henne. Jag gick in i min och barnens sovkammare och stängde dörren, det var kaos där ute och jag hade inte en tanke på att gå ut dit. När Fredrik hade alkohol i kroppen var det bäst att passa sig, och det hade jag lärt mig minsann. Jag la mig på min bäddsoffa som jag och Jolin, som var 6 år sov på. Jag tittade upp i taket. Jag fyllde lungorna med luft och andades ut. Jag tänkte på dom gångerna när jag var liten och brukade springa runt på gården, och gömma mig i stallet. Men sakta började tankarna åka iväg mot alla dom gångerna jag gömt mig i stallet för att Fredrik var berusad. Hur jag kröp ihop i gullvivas spilta och drog fötterna under mig. Hur jag försökte att inte andas för att jag skulle vara så osynlig som möjligt. Hur den gamla hästen frustat och bussat på mig.

Plötsligt for dörren upp och Fredrik stog där.
-Så du tror att du bara kan ligga å lata dig medans vi ropar efter dig? Va?

Jag sa ingenting utan skulle gå ut i köket för att hjälpa till, men han stoppade mig.

-Hörde du inte vad jag sa?

-Jo , sa jag och försökte trycka mig förbi.

-Jag är trött på din attityd, sa han och knuffade tillbaka mig. Jag hamnade stående mitt på golvet. Jag backade medans han stängde dörren. Helvete jag var fast.

-Kom hit, sa han och pekade på golvet framför honom, hör du inte vad jag säger kom hit!

Det tog mindre än en halv sekund för mig att räkna ut, att om jag skulle springa förbi honom så måste jag vara snabbare än vinden. Och det var jag inte. Dörren öppnades igen och mamma stod där med jolin i famnen.

Då såg jag min chans, jag for förbi Fredrik och i all hast råkade jag välta ett fotografi som stod på skåpet bredvid honom. Det var en bild på alla oss i familjen. Jag hörde hur Fredrik kom efter. Ytterdörren åkte igen med en smäll. Ljudet av trä som träffar trä nådde mina öron. Jag sprang ut på gården och jag var påväg mot stallet när jag kände ett par armar hårt om min midja, Fredrik var snabb. Jag slängdes mot ladu väggen. Fredriks blick var kall. Åh vad hade jag gjort? Att jag aldrig kunde hålla käft och uppföra mig.
-Förlåt, sa jag med darrande röst.
Pappa fnös. Han började knäppa upp sitt bälte. Han hann ta ett stadigt grepp om min arm innan jag försökte fara förbi han igen. Han vräkte ner mig på marken och satte sig på knä, sedan slog han mig. Det gjorde ont och Jag grät och sa förlåt flera gånger. Han nöjde sig efter nån minut. Ja låg kvar och hulkade på marken. Det var inte helt mörkt ute än för det var sen sommar så när jag vände mig kunde jag se hur han torkade av händerna och gick mot stugan igen. Jag vände bort huvudet när han stannade, jag hörde hans mörka stämma säga:
-Du ska vara inne om 5 minuter max.
Jag suckade när dörren slog igen. Sakta reste jag mig upp. Jag skakade dels pga. Den Kalla luften dels pga. Det som hänt. Jag stapplade fram över gården, min bakdel värkte och jag jämrade mig och grät. Mor kom ut och tog emot mig. Jag föll tungt i hennes famn, hon strök mig på ryggen.
-Bara uppför dig så blir det bra.
-Jag hatar honom, snyftade jag.
-Såja såja, sa hon, nu går vi in och lägger oss.

När jag kom in låg alla barnen och sov förutom Jonas som satt och läste något medans Fredrik stod lutad mot spisen och tuggade på nån brödskiva.
Jag gav honom en blick fylld med Tårar, ånger, hat och rädsla.
Han gav mig en snabb sträng blick tillbaka. Jag la mig på bäddsoffan och lät sömnen ta över min kropp. Jag suckade, jag skulle inte kunna sitta på frukosten imorgon eller i kyrkan. Sakta stängde jag mina ögon, jag var i drömmarnas land.


Ps. Detta är absolut inte min känsla utan jag skriver bara utav fantasin och saker jag inspireras av.

Författare:

Publicerat

Dela: