Min historia...

Till dig som läser det här:

Först måste jag erkänna att hela den här boken är ond av mig att skriva. Eftersom den här boken endast berättar ur mitt perspektiv. Jag har antagit mycket om Ängeln i texten, när jag försökt tänka genom hennes perspektiv. Lovade henne en gång tidigare att jag inte skulle anta mer om henne. Dock så bryter jag emot det löftet nästan rakt igenom i den här boken.
Nu innan boken börjar vill jag också bara förklara vad jag menar med att jag är ett mörkrets barn. Jag vill inte vara ett mörkrets barn och önskar att jag inte vore det, men jag är det och kan inte göra någonting åt det. Jag är inte Satansdyrkare, men jag är påverkad utav Satan och de mörka krafterna. Jag kan göra folk illa åt fastän jag egentligen inte vill det ifall jag släpper dem för nära inpå mig som till exempel med Ängeln. Det är därför jag lever i sagovärlden så ofta jag kan, samt inte låter folk komma mig nära. Sen vill jag till sist bara uppmana dig att skippa ditt eventuella medlidande och att du inte tycker synd om mig. Är du en människa som bryr dig om andra människor och kan känna sorg och medlidande över hur andra har det ska du inte läsa den här boken. Jag ber dig då att sluta läsa nu.
Ont har jag gjort och ont förtjänar jag. En dag brinner jag i helvetets eldar. Så är det och bara att acceptera. Hade det nått gått att göra någonting åt det skulle jag redan ha gjort något åt det.

Del 1

Lycklig, trevlig och en kul typ är nog den bild de flesta jag kommit i kontakt med har fått utav mig. Jag kan vara jättetrevlig och folk som kommer i kontakt med mig tycker nog också om mig. De tror nog knappast att jag är något annat än lycklig och trevlig heller. Ifall de bara visste…
Jag är inte alls någon god människa med ett glatt hjärta. Utan jag är lika ond som mitt hjärta är svart. Kallar den glada trevliga bilden utav mig för Sagopojken. Den som jag visar upp för folk för en illusion utav mig även om det inte stämmer. Det stämmer inte för jag är ingen illusion när jag är ute bland folk. Jag är i högsta grad verklig även då. Skillnaden är att då tänker jag inte på det mörka utan lever i en sagovärld jag skapat i mitt huvud. En sagovärld där allt är lyckligt och bra. Jag vet att sagovärlden egentligen inte existerar någon annanstans än i mitt huvud, men tack vare sagovärlden jag hittat klarar jag av att vara lycklig mot omvärlden, i alla fall att lura omvärlden att jag är det.
Sagovärlden är nödvändig för mig. Den skyddar mig ifrån att hamna i problem, ger mig många ytliga vänner och ger mig en chans att få betyg av lärarna i skolan. Hade jag inte haft illusionen utan varit som jag kan vara hemma när jag faller ur sagovärlden skulle jag vara chanslös ute bland människor.
Vissa människor har splittrad personlighet. Du som läser det här kanske tror att även jag har splittrad personlighet, men det är inte så. Jag har inte splittrad personlighet jag uppträder bara på olika sätt. På ett sätt när jag är ensam, ett helt annat sätt när jag är med andra människor. När jag umgås med människor är jag mig själv, när jag är ensam är jag också mig själv, men jag är långt ifrån samma person och samtidigt samma person. Med andra människor lever jag i sagovärlden, när jag är ensam kan jag hata eller gråta, skära i mig med kniv eller annat som verkligen inte den sagopojke alla känner skulle göra.

*

Ett ondskans redskap är vad jag är, annat kan jag ej vara med tanke på det jag gjort mot mig själv och framför allt vad jag gjorde när jag träffade en ängel. En ängel som jag tillät komma närmare mig än någon annan person någonsin har kommit.
En gång träffade jag en ängel som fick mitt hjärta och jag fick hennes. När jag kände hennes kärlek och all god kraft som hon utstrålade fick det mig att inte längre behöva sagovärlden. Mötet med henne gjorde att sagovärlden blev verkligheten för mig. Jag gick som på moln och var lycklig även när jag var ensam. Jag visste att jag hade henne som mitt stöd och det behövde jag verkligen. Det var den bästa tiden i mitt liv, tiden med Ängeln. Ändå önskar jag att vi verkligen aldrig hade träffats för det var dömt att misslyckas. En ängel och ett mörkrets barn går inte ihop hur stark kärleken än är.
Denna ängels goda inflytande på mig var ingenting som mörkrets krafter gillade. Jag höll på att förändras och slita mig loss ifrån de mörka krafter som styrt mitt liv. Allt tack vare denna ängels goda kraft som strålade starkt över mig. Allt gick bra och jag var på väg att äntligen kasta oket ifrån mörkret trodde jag, men mörkrets krafter är starka. En natt tog mörkret åter över mig och i min sorg skar jag mig i armen, men än värre var att jag även skar i ansiktet denna gång. Dagen efter pratade jag med min ängel som åter igen gav mig kraft att stå utan mörkret. Allt verkade frid och fröjd och jag trodde att äntligen hade den ljusa kraften som Ängeln representerade räddat mig ifrån mörkret. Oj vad jag underskattade mörkrets kraft när jag trodde det var över.
Jag hade genom mitt handlande blivit ett mörkrets redskap och mörkrets kraft hade genom mig attackerat min ängel som blivit nedtyngd av den mörka kraften som finns inom mig. Samtidigt som hon gjorde mig allt starkare och hjälpte mig in i ljuset genom att jag fick komma i kontakt med hennes goda krafter drog jag henne allt närmare mörkret eftersom hon kom i kontakt med de mörka krafter som finns i mig. Såren jag gett mig själv från knivens blad var inget alvarligt för mig. Visst blodet hade flutit där jag skurit mig men det var inga farliga sår. Samtidigt är det de värsta såren jag någonsin fått. Något ärr i min kind finns inte idag. Såret finns det inga synliga spår utav idag, men ärret finns. Inte på kinden utan ärret finns i mitt hjärta.
När Ängeln såg mitt sår blev hon rädd att jag skulle ta mitt liv. Det jag gjort mig själv skadade inte mig men det skadade min ängel.
Det var nu de mörka krafterna från mig började attackera henne. Hon blev nedtyngd, oroad och ledsen över det jag gjort mig. Jag började skada henne genom att jag skadat mig, skadat den pojke som hon höll kär och älskade. Allt mer tyngde jag ner henne. För varje dag som gick fick jag bara henne att bli allt mer nedtryckt. Till slut var det riktig kris för henne hon blev allt olyckligare. Ju mer kontakt vi hade desto värre blev allt för henne. Glädjande nog var Ängeln tillräckligt stark att slita sig ifrån mig genom att sluta vara min flickvän.
När hon sa till mig att det var slut kom det som en chock. Jag trodde aldrig hon skulle göra slut men när beskedet kom kunde jag inte annat än acceptera det. Vad jag förstår var det inte det lättaste beslut hon fattat att lämna mig, men det var helt klart det rätta. När jag fick det var hon ledsen. Jag sa bara att det var okej och gick ner för att äta piller och dö. Idiot som jag är råkade jag försäga mig om vad jag gjort till henne. Det är bland det dummaste jag någonsin sagt. Hennes oro och sorg blev ännu större. Jag är rädd att hon kände skuldkänslor och att hon hade skyllt sig själv om jag hade dött. Vilket hade varit förskräckligt.

*

Jag visste inte om jag skulle dö eller inte men jag väntade och hoppades på det när jag låg i min säng. Dog gjorde jag aldrig men jag vet inte om jag var nära och göra det eller inte heller. När jag låg i min säng den kvällen kände jag en stark värk i bröstet. Jag kände hjärtat slå fort och varje hjärtslag värkte. Jag väntade och tänkte att snart slutar det slå och jag är död. Samtidigt tänkte jag hela tiden på min ängel och hur fin hon var. Sen blev allt svart.
Jag hade somnat, inte dött för nästa dag vaknade jag i min säng. Jag undrar fortfarande om det var på grund av pillrena och tvättmedlet jag ätit som jag var sjuk den kvällen eller om det bara var sorgen av att Ängeln lämnat mig som fick mig att må som jag gjorde. Det jag i alla fall vet är att även om jag är ett mörkrets barn måste även ljusa krafter ha något öga på mig eftersom jag inte är död ännu.
Jag vet inte om jag någonsin lovade henne att inte ta mitt liv eller ej, men jag tänker inte göra något mer försök. Även om det mest troliga är att hon aldrig skulle få reda på om jag gjort det eller inte så finns det en liten möjlighet att hon skulle få reda på det och det vill jag verkligen inte att hon ska få.

*

Efter att vårt förhållande var slut och efter självmordsförsöket var jag vek. Grät flera gånger varje dag och ångrade allt jag gjort. Var inte utanför huset den veckan alls, låg nästan bara i sängen de första två dagarna. Till slut fick jag kraft och resa mig upp. Den kraften jag fick kallas hat. ”Hate makes you stronger” är ett citat jag måste hålla med om. Hatade det mesta runtom mig. Försökte till och med att hata Ängeln men det var omöjligt för mig att hata henne. Hat och kärlek är de starkaste känslorna som finns och de ligger närmast varandra. Ändå är kärleken så mycket starkare än vad hatet är. Kärleken från Ängeln stärkte mig så mycket när vi var tillsammans. När hennes kärlek till mig tog slut blev jag svag. Tänker man på det viset är det kanske inte så konstigt ändå att jag sökte min kraft i hatet efteråt. Men att hata Ängeln är omöjligt. Glömma henne kommer jag aldrig. Tyvärr kommer jag inte heller at slutat älska henne. Kalla mig drömmare eller vad ni vill men jag tror i alla fall att evig kärlek kan vara möjlig om man hittat rätt människa. Jag har hittat den flickan som jag kommer älska in till slutet, det är jag säker på även om du som läser säkert tror att det kommer ta tid men att jag kommer sluta älska henne förr eller senare.

*

Jag var aldrig någon bra pojkvän. Jag kan se det nu efteråt. Hon stöttade mig så mycket. Varje samtal, varje meddelande jag fick från henne betydde så mycket för mig. Hon ställde verkligen upp för mig och var verkligen en underbar flickvän. Jag var ingen bra pojkvän. Jag var verkligen inte värld henne. När vi diskuterade något stödde jag nästan aldrig henne utan var nästan alltid på andra sidan. En gång när hon och jag satt på en bänk i ett centrum bad hon mig att sluta glo på henne. Jag slutade först inte glo på henne och fick flera tillsägelser om att sluta glo. Tillslut slutade jag att glo på henne, men började isstället att retades med henne genom att tittade på varenda flicka som gick förbi och kommenterade dem, vilket gjorde henne svartsjuk.
Gud vilken dålig pojkvän jag var. Jag stöttade henne inte. Istället retades jag med henne och var på andra sidan emot henne. Ängeln sa en gång till mig att hennes vänner hade sagt åt henne att hon inte skulle ha en pojkvän som gjorde henne ledsen utan en pojkvän som gjorde henne glad och lycklig. Jag var pojkvännen som gjorde henne ledsen. Det värsta var att när jag gjorde självmordsförsöket gjorde jag henne ledsen även när jag inte var hennes pojkvän. Att skylla på de mörka krafterna vore att göra det enkelt för mig och om jag hade trott på det skulle jag också göra det. Jag vet dock att det inte har med dem och göra att jag var en dålig pojkvän. Det har bara med mig själv att göra.
Jag vet vad jag var för pojkvän. Jag vet hur det gick när vi var tillsammans. Därför önskar jag inte att hon ska ge mig någon ny chans. Absolut inte, jag ångrar redan så mycket att jag överhuvudtaget fick kontakt med henne, att vi träffades och att vi blev tillsammans. Visst ångrar jag också oerhört mycket att jag lät henne göra slut direkt när hon sa det. Har många gånger tänkt att om jag istället för och ha sagt ”okej, du ska följa dina känslor” försökt prata mer med henne och gjort allt för att hon skulle ha stannat hos mig. Jag vet inte, men om jag hade gjort det kanske hon inte skulle ha lämnat mig och jag skulle ha sluppit gråta över henne nu. Det är omöjligt och säga vad som hade hänt om jag hade gjort det.
Vet att det finns flera par som har varit nära att bryta deras förhållanden men genom att den ena partnern försökt övertala den andra partnern att de inte ska göra slut räddat förhållanden som blivit riktigt bra. Skälet att jag inte tjatade på Ängeln var att jag inte ville säga emot henne mer utan respektera henne. Kände hon att hon inte hade mer kärlek kvar för mig är det fel att vara tillsammans med mig. Hur mycket jag än älskar henne betyder det faktiskt ingenting när hon inte känner något för mig och då är det inget annat att göra än att göra slut.
Dessutom visste jag vilken mörk människa jag var och jag håller med hennes vänner. Hon ska inte ha någon pojkvän som mig som gör henne olycklig utan en pojkvän som gör henne lycklig. Jag gjorde henne inte lycklig det enda jag gav henne var en börda, ingen lycka alls. Sen älskar jag henne mer än jag älskar mig och det är viktigare att hon är lycklig än att jag är det. Min ängel kommer alltid vara den jag älskar. Även om jag är helt medveten om att det absolut inte kommer att bli någonting emellan oss kommer jag bära med mig kärleken till henne likt den kärlek som munkar och nunnor bär för Gud.

*

Ängeln ville att vi skulle vara vänner efter vi gjort slut. Tyvärr kan jag inte uppfylla den önskan ifrån henne. När jag älskar henne och hade önskat att hon fortfarande var min flickvän är det omöjligt för mig att vara nära henne och vara hennes vän. Jag skulle bara bli ännu mer ledsen av att ha henne så nära mig.
Rädd för att om jag någonsin skulle se henne igen skulle jag bryta ihop och gråta. Jag vill inte att hon ska se det, vill inte hon ska veta vad jag känner för henne. Det är ingenting som det någonsin skulle bli något bra utav. Antar att om hon skulle läsa det här skulle hon inte hålla med om mycket av det jag skrivit om henne, men det här är i alla fall sanningen som jag ser den genom mina ögon. Rädd för att om hon skulle läsa det här skulle hon också antingen ge sig själv skuld för att jag är olycklig och känner så som jag gör för henne. Vilket vore väldigt hemskt ifall hon gjorde, för tiden jag hade med henne var den bästa i mitt liv. Det är ju inte hennes fel att den inte fortsatte, utan mitt fel. Dessutom var det dömt att misslyckas. En ängel och ett mörkrets barn är ingen fin kombination. De enda skälen att jag önskar att vi aldrig hade träffats är egentligen dels att jag inte vill att hon ska tänka på ifall hon gjort rätt eller fel när hon dumpade mig, för hon gjorde rätt och dels att jag inte vill att hon ska oroa sig för mig. Det blir ändå inte bättre av att någon oroar sig, tycker synd om eller är ledsen för någon annans skull.
Det är bara jag som har mig själv att skylla för allt. Jag kommer att leva vidare, dock inte på samma sätt som innan jag träffade henne. För mötet med en ängel har förändrat mitt liv. Det jag inte vill och verkligen inte hoppas är att mötet med ett mörkrets barn även har förändrat en ängels liv. För den skulden vore det tyngsta oket jag kan tänka mig för någon att bära på sina axlar. Att påverka en ängels liv som bara gjort gott emot mig till det sämre måste vare en dödssynd.

Del 2

Efter att mitt och Ängelns förhållande var slut och jag bestämt mig för att leva var jag vilsen. Kärleken hade förändrat mig. Även om det inte var kärlek jag kände direkt efter när jag blev klar att jag skulle leva utan hatets kraft var jag vilsen. Tack vare hatets kraft var jag återigen tillräckligt stark att resa mig och lämna hemmet.
Lämna hemmet var det samma som att åter kliva in i sagovärlden och visa mig för omvärlden med ett leende på läpparna. Jag klarade det ganska bra även om jag ibland tappade kontakten med sagovärlden. En dag tappade jag all kontakt med sagovärlden och kände de mörka krafternas inflytande komma över mig. Jag åkte direkt ifrån skolan. På bussen kände jag att min själ inte längre var kvar inuti min kropp.
När det händer brukar jag skära mig. Jag skär inte för att jag vill känna smärta, för jag känner inte någon smärta då jag skär. Den gången jag skar mig när jag var tillsammans med Ängeln reagerad hon starkt på att jag skadade mig själv. Jag ser det inte på samma sätt. Utan jag ser det som att jag hjälper mig själv, inte som att jag skadar mig själv.
Blodet är en symbol för livet. När jag ser den symbolen (blodet där jag skurit mig) kommer jag oftast tillbaks till min kropp. Jag vill inte bli helt förlorad till den mörka sidan därför har jag skurit mig för att genom blodet kalla tillbaks min själ till min kropp ifrån den mörka sidan.
Den här gången skar jag mig aldrig utan gick istället ner till sjön. Det här var på hösten och vid den tiden är det inga människor vid sjön. Just därför gick jag ner till den. Ett tag var jag nära att hoppa i och dränka mig själv. Fast det gjorde jag aldrig. Däremot doppades hela mitt huvud ner i det kalla vattnet, men av någon anledning drog jag upp det igen istället för att fortsätta neråt. Vet inte varför jag gjorde det men blev sittande på bryggan för mig själv efteråt och såg bara ut över vattnet.

*

Min ängel var precis vad jag hade velat ha. Förhållandet med henne var ett riktigt sagoförhållande för mig när hon var perfekt. Dock var förhållandet inte så perfekt som det var i mina ögon. Visst var hon perfekt för mig men skulle förhållandet ha varit som jag drömde så skulle även jag vara perfekt för henne. Det var jag inte, långt ifrån perfekt och det sprack.
När hon inte var min ängel längre utan bara var Ängeln kom en period då jag blev jag vilsen. Jag visste inte vad jag skulle göra med någonting. Det enda jag visste var att jag skulle leva vidare för det var ett måste. När jag var vilsen visste jag inte vad jag skulle göra eller vad jag verkligen ville.
Jag var osäker på mycket och visste inte vad jag var. Började till och med fundera över min sexuella läggning. Ängeln var flickan för mig det visste jag. Jag kan inte älska någon annan flicka som jag älskar henne det är jag helt säker på. Visst kan jag tända rent sexuellt på andra flickor, men jag kan inte älska någon annan flicka. Så att vara tillsammans med någon annan flicka är rent omöjligt om förhållandet skall bygga på kärlek och inte på sex när Ängeln finns i mitt hjärta.
Tvivlandet fick mig även att tänka på om jag kunde bli homosexuell. En sådan radikal förändring hade ändrat mycket. Kanske skulle det vara annorlunda om jag var med en kille istället för med en flicka. En kille skulle inte kunna påminna om Ängeln vilket skulle ha varit bra. Tänkte rätt mycket på det alternativet. Skulle det vara så att jag nu inte längre var heterosexuell utan för resten av mitt liv leva ett kärleksliv tillsammans med killar? Det var svårt att gå igenom det. Tankarna fanns ofta i mitt huvud skulle jag verkligen ta det radikala steget? Allt hade blivit så annorlunda om jag hade blivit bög.
Jag blev aldrig homosexuell det skulle aldrig gå för mig. Dels har jag alltid tyckt homosexuallitet varit fel. Dels var jag aldrig dragen till killar. Men framför allt vad hade det hjälpt genom att jag hade blivit homosexuell? Jag hade bara försökt fly och förneka den kärlek jag har för Ängeln i mitt hjärta. Det hade inte varit rätt. Jag ska inte fly eller förneka den mer. Kärleken till Ängeln finns i mitt hjärta och kommer att alltid att finnas där.
Ängeln och jag kommer aldrig någonsin bli något par igen det är inte ens särskilt troligt att vi någonsin kommer att träffas eller pratas vid igen. Jag vill inte heller att vi ska bli något par igen. Det jag vill och hoppas är att hon så snart som möjligt skall träffa en pojke som verkligen gör henne lycklig. Någon som hon kan dela sitt liv och sin glädje med. Inte att hon tar tillbaks mig eller skulle hitta någon som mig (även om jag tvivlar på att det finns någon annan som mig) som gör henne ont. Jag kommer att fortsätta älska henne på mitt sätt vilket av många säkert uppskattats som sjukt eller väldigt dumt. Fast jag skiter faktiskt i vad andra tycker om det.

*

När jag var övertygat om vad jag kände för henne. Att jag inte hatade henne utan visste hur mycket jag älskade henne. Då hade jag slutat tvivla. När Ängeln och jag var tillsammans gav hon mig kraft och jag var vaken och utan problem. Nu ger hon mig kraft igen. Hon ger mig inte längre stöd genom och visa sin kärlek till mig, någon kärlek till mig existerar heller inte. Däremot kan jag tänka klart tack vare min tro på henne. Visst händer det ofta att jag kan bryta ihop och gråta eftersom jag saknar henne och den kärlek hon gav mig.
Även om jag bryter ihop och gråter hjälper min kärlek och tro på henne mig. Kärleken jag känner till henne är så stark att den hjälper mig bekämpa de mörka krafter som har inflytande över mig. Hade jag varit lika stark som jag är nu kanske jag hade varit en bättre pojkvän för henne än vad jag var. Om så vore fallet ska jag inte uttala mig om för det var inte de mörka krafterna som gjorde mig till en dålig pojkvän utan det var jag själv som var den dåliga pojkvännen, inte de mörka krafterna.
Dessutom tror jag nog att du som läser det här inte tror ett dugg på att det existerar några mörka eller ljusa krafter, utan bara ser mig som en sinnessjuk människa. Jag vill inte propagera för att de existerar några mörka och ljusa krafter. Ni kan mycket väl ha rätt att det inte finns några mörka eller ljusa krafter utan att jag bara är sinnessjuk som tror det. Fast om jag är sinnessjuk och tror sådana krafter existerar kan de inte påverka mig att fatta beslut då? Jag menar om de är verkliga för mig kan de väl påverka mig eller? I mitt eventuellet sinnessjuka huvud ger Ängeln mig kraft nu och skyddar mig emot ont.
Det har gått två månader sen jag senast skar mig i min arm. Det var precis efter att Ängeln lämnat mig. När jag skar mig i den armen var det inte för att skydda mig ifrån några mörka krafter. Jag skar för att jag var ledsen. Såren blev djupare då än de någon gång blivit tidigare. Jag har ett väldigt bra läkekött och även ett starkt immunförsvar. I vanliga fall brukar mina sår läka ganska fort. Såret jag fick på kinden är borta nu. Jag skar mig i kinden 3-4 dagar innan jag skar av sorg. Såren jag fick när jag skar i sorg finns det fortfarande spår efter. När jag drar upp min ärm kan jag se de vita strecken ifrån kniven. Att se dem är inget jag är stolt över. När såren var färska och folk i skolan frågade var de kom ifrån fick de som svar ifrån den glada Sagopojken att han hade slagits med en tiger och så var de bortskämtat.
Ängeln betyder mycket för mig att jag har henne i mitt hjärta kan ha fått mig att sluta skära men jag kan inte säkert säga att jag har slutat. Dock tanken av att jag förlorade min ängel på grund av att jag skar mig är något som gör det svårt för mig att åter fatta kniven och skära upp min kropp. Flera gånger har jag haft eggen emot mig men inte dragit när Ängeln dyk upp i mitt huvud och jag börjat gråta istället för att skära. Tror inte hon kan tänka sig att hon skyddar mig emot mig själv och mörka krafter men ändå har min ängel också för mig blivit något utav en skyddsängel som räddat mig ifrån att jag skada mig själv. Kanske skulle hon bli glad över att höra att hon hjälper mig men jag kan inte säga det till henne. Hon får inte veta hur mycket hon betyder för mig. Jag kan bara se nackdelar om hon visste.
När ett förhållande är slut förväntas det att man går vidare med livet och glömmer eller kanske inte glömmer sitt ex men lämnar sitt ex bakom sig och hittar någon ny partner. Jag har inte lämnat henne bakom mig, jag söker inte en ny partner, jag har inte ens slutat älska henne vilket jag egentligen borde ha gjort för att visa henne tillräckligt med respekt och accepterat att hon och jag inte längre har något tillsammans. Jag önskar att jag bara hade kunnat släppa henne ifrån mitt hjärta men jag kan inte, tyvärr. Hade jag kunnat sluta att älska henne skulle jag gärna ha varit hennes vän idag. Men med den tro och kärleken jag har till henne är det omöjligt för mig att vara hennes vän, utan att hon skulle få reda på vad jag egentligen känner för henne vilket verkligen inte vore bra om hon fick. Tänk dig själv om du fick höra att ett ex till dig älskade dig lika starkt som när ni var tillsammans ja till och med nu ser dig som någon sorts gud som den tillber och har i sitt hjärta. Jag tror inte du skulle veta hur du skulle reagera på det. Ängeln och jag har knappt någon kontakt alls numera tänk dig om du var Ängeln och fick reda på hur jag ser på henne idag. Det skulle vara svårt att veta vilken betydelse du har för en människa du inte sett på länge, inte pratat med på länge, en människa du inte längre känner. För var dag som går borde ens kärlek avta mer och mer när man inte får någon kärlek tillbaks. För mig är kärleken till min ängel lika stor som den var när vi var tillsammans. Det vore bättre om det inte vore så.
Önskar att jag aldrig träffat Ängeln för att hade vi inte träffats hade jag aldrig kunnat påverka hennes liv. Har ingen aning hur mycket jag påverkat det hoppas det är lite. I nio dagar var vi tillsammans det var ingen lång tid. De nio dagarna var ändå tillräckligt lång tid för att påverka mitt liv något oerhört. Det kan aldrig igen bli som det var innan och det önskar jag inte heller. Hon har påverkat mitt liv mycket, nu känner jag inte lika starkt inflytande från mörka krafter över mig eftersom tron på min ängel skyddar mig ifrån dem.

*

Kärleken jag har till henne gör att jag inte behöver känna att jag måste leta en partner som många andra känner att de måste. Någon partner är inget jag vill ha jag vet redan vem min drömflicka är när jag vet det är letandet slut. Jag har haft min chans hos min drömflicka och jag tog den inte utan förlorade henne. Nu är jakten på partner slut eftersom ingen ändå kan ta min ängels plats. Hon har påverkat mig oerhört mycket men jag tror inte jag har påverkat henne lika mycket. Det jag däremot inte vet är om hon tänker på mig fortfarande någon gång då och då vilket inte vore helt omöjligt. När hon tänker på mig vet jag inte vad hon tänker men jag skulle inte tro att det är något hon blir glad av när hon tänker på mig därför önskar jag att vi aldrig hade träffats för vill inte hon ska tänka på mig och bli ledsen utav det.

Del 3

Jag är en lycklig pojke. Ja jag är en pojke, en liten pojke och inte någon man. 17 år gammal är jag men trots det är jag bara en pojke. Min mor sa till och med till mig en morgon då hon tydligen varit inne och tittat till mig på natten att jag såg ut som en liten pojke när jag sov. Jag ser mig själv som en sagofigur och leker jämt. Det vill säga jämt om jag orkar. Orkar jag inte gör jag något dumt som skadar mig och då är jag inte längre den lyckliga pojken. Så länge jag orkar är jag en lycklig pojke.
Barn som är ensamma och inte har någon att leka med hittar ofta på en egen värld där de leker. Vissa barn skaffar också låtsatsvänner. Alfons Åberg har sin Hemliga Mållgan han leker med. Alfons är 7 år gammal, jag känner mig lika gammal som honom ofta. Jag har så ofta varit ensam. Det har gjort att jag skaffat mig hela sagovärlden och att jag skaffat mina egna vänner som jag i min ensamhet pratar, leker och umgås med.
Till skillnad emot Alfons är det inte någon osynlig hemlig kompis som Hemliga Mållgan jag har. Nej mina bästa vänner är en badring och en reflex. Jag har till och med varit tillsammans med en lampa. Varför är jag då ensam? Antar att det är något jag har valt. Kanske inte valde från början att bli ensam och isolerad från människor men nu är det inte många människor jag känner igen mig själv i och som jag känner att jag vill vara med. Tycker generellt sett inte om människor utan vill helst vara för mig själv. Varför tycker jag då inte om människor?
Jo jag har blivit den jag är och nu måste jag känna igen något av mig själv hos en annan människa för att jag ska trivas och känna stor glädje av att vara med den. I Ängeln kände jag igen mig mycket i alla fall tyckte jag att jag kände igen mig även om det i verkligheten kanske inte alls är så att vi är särdeles lika men henne ville jag i alla fall vara med. Visst har jag vänner annars också i verkliga livet. Som jag skriver låter det ju som om jag verkligen inte hade några vänner alls utan bara satt på mitt rum och pratade med min badring. Vännerna jag har i verkliga livet tycker jag inte illa om och vi kan ha kul ihop men vi är inga närmare vänner egentligen. Vi träffas antingen för att vi går i samma skola eller för att vi håller på samma lag. Någon gång kan det hända att vi träffas för att kanske dricka öl och spela TV-spel eller något liknande men det är aldrig så att vi bara träffas för att vi trivs med varandra och bara umgås. Det är alltid något annat skäl att vi träffas men visst vi har kul och trevligt tillsammans men några närmare vänner är vi inte. Det är också så jag vill ha det. Släpper inte folk för nära inpå mig.
Egentligen känner inte mina vänner mig utan de känner bara Sagopojken inte den andra sidan av mig och absolut inte den mörka sidan av mig. Den kan de inte ens ana existerar det är jag faktiskt säker på. Jag trivs bättre med ensamheten. Trivs bättre med mina låtsats vänner om jag vill leka de förstår jag mig bättre på än vad jag förstår mig på människor dessutom förstår de mig.
Vill jag inte leka utan att jag är ledsen försöker jag fly in och söka tröst i mörkret. Nu menar jag inte några mörka krafter utan bara mörker. Kan sitta för mig själv inne i källaren med släkt lampa och min bärbara cd-spelare och lyssna på till exempel Boyzone och bara låta mina tårar trilla. Under min säng har jag också legat flera gånger när jag varit ledsen. Många hatar november för att november är mörkt och regnigt. Jag älskar november för att det är mörkt och regnigt. Ute i regn och mörker trivs jag. Lyckan finns i mitt ansikte ute i novembernatten. I mörkret känner jag mig trygg och regnet tycker jag är vackert.
I Backstreet boys låt ”As long as you love” sjunger de i början ”Although loneliness has always been a friend of mine” en fin text som man kan känna igen sig mycket i. Om medlemmarna i Backstreet boys och andra pojkband då är så ensamma kanske inte är sant. Utan många av deras texter är ju andra som har skrivit åt dem. Det tar ändå inte bort djupet och känslan som finns i sångerna. Tycker mycket om och lyssna på pojkband för kan ofta känna igen mig i texterna. Synd att man inte såg bra ut och var duktig på och dansa och sjunga, för hade jag varit det skulle jag också velat bli en medlem i ett pojkband. Fast när jag tänker efter så skulle jag nog inte vilja vara någon pojkbandsstjärna.
Grabbarna i pojkband har oerhört många flickor efter sig och i den situationen skulle verkligen inte jag vilja hamna. Efter att ha träffat Ängeln är jag inte längre intresserad av flickor, ingen kan ändå ta hennes plats i mitt hjärta. Det är på både gott och ont att det är så tycker jag. Skönt är det för mig på så vis att jag aldrig känner något behov att hitta en flicka att vara med. Om jag är på någon fest till exempel så är jag aldrig intresserad utav och stöta på någon flicka men det jobbiga är när det är flickor som är visar intresse för mig och jag verkligen inte vill något mer än att prata med dem. Vissa kan ta illa upp när jag nobbar dem. När de vet att jag inte har någon flickvän och de vet att jag inte är bög heller och då börjar de tro att det är något personligt emot dem eftersom jag inte vill vara med dem.
En gång var jag på en fest där träffade jag två trevliga flickor som jag pratade med under den kvällen. När de skulle gå så visste de att jag inte var intresserad utav någon av dem men de ville i alla fall ha varsin kram av mig och jag tänkte väl att det var okej. En kram brukar ju inte betyda något mer än vänskap. När de sen skulle krama mig kysste de mig istället för att krama mig. Det var inget jag var särskilt glad över sen den gången håller jag mig undan från kramar om det inte är flickor jag känt en längre tid. Hade jag varit tillsammans med Ängeln hade jag ju aldrig varit med någon annan flicka än henne. Nu är hennes kärlek till mig slut för längesen och därmed naturligtvis också vårat förhållande. Jag vet att jag inte skulle vara otrogen emot henne på något vis genom att vara med någon flicka nu. När vi slutade vara pojk- och flickvän försvann alla sådana gränser men när jag var tillsammans med henne var jag inte trogen henne för att hon var min flickvän utan för att hon var flickan i mitt hjärta. Det var det enda skälet att jag var tillsammans med henne och det var också skälet att jag var henne trogen. Flickan i mitt hjärta är hon fortfarande och jag följer mitt hjärta även om det betyder att man lever i celibat. Jag önskar ju att hon hittar en ny riktigt bra pojkvän att leva med antar att hon inte heller vill att jag ska känna som jag gör för henne utan att även jag ska lämna henne bakom mig och ta en ny flickvän. Även om det säkert är hennes vilja kan jag inte göra det.

Del 4

Osäker om den här boken någonsin kommer ut. Dels måste ju något bokförlag vilja trycka den och det är nog inte det lättaste att hitta. Dels är jag osäker om jag kommer att skriva tillräckligt långt för att det ska bli en bok. För jag kanske är död innan jag skrivit färdigt. Jag är en dålig människa som inte håller mitt ord. Tidigare har jag sagt att jag inte kommer att begå självmord och inte heller göra något nytt försök. Ändå höll jag på att kväva mig igår.
Orkade verkligen inte vara glad igår. Redan på morgonen kändes det konstigt. Eftersom det var simning på idrotten i skolan gick jag dit och försökte rensa huvudet genom att simma bort allt. Det lyckades väl sisådär. Jag klarade i alla fall att vara i sagovärlden utåt under resten av skoldagen. Framåt kvällen blev det värre. Tillslut försökte jag söka tröst i mörkret. Stängde dörren, drog för persiennerna, släckte lamporna och la mig under sängen. Låg där i mörkret och efter cirka 20 minuter testade jag en ny grej. Nämligen att låta järnbalken som håller upp sängen få vila emot min hals. Hela sängens tyngd vilade nu emot halsen och det började svartna för ögonen. Jag hostade och i en krampryckning skickade upp händerna som lyfte upp sängen från halsen. Slutade inte där utan släppte ner sängen igen över halsen. Hostade mer av att inte få luft, sängen lyftes upp igen av mina händer och så ner med den igen. Efter ett tag så var det inte längre svart för mina ögon utan jag såg flammor. Kan bara anta att det var Helvetets eldar som var inom räckhåll för mig nu. Ett sista hostande och lyftande av sängen kom efter det här. Då drog jag undan huvudet och la mig på sidan. Kände hur sängen nu tyngde ner min kropp istället för halsen och förstod inte hur jag klarat den tyngden emot halsen tidigare. Drog mig ut från sängen kort därefter. Snappade luft hela tiden och halsen kändes konstig. Drog mig in på toaletten och fram till spegeln försökte fästa blicken i mina egna ögon men det gick inte särskilt bra. Tillslut stod jag bara där och lutade mig framåt mot spegeln och såg in i mitt cyklopöga som jag såg i spegeln. Sen var det slut. Åtminstone för ett tag. Någon timme senare var jag åter inne i mitt mörka rum. Under sängen igen men denna gång höll jag upp balken med händerna cirka tio centimeter ovanför halsen. Tänkte att jag skulle ligga så tills jag somnade. Då skulle jag somna för sista gången. För när jag skulle somna skulle inte händerna hålla upp sängen längre utan den skulle falla ner över halsen och stoppa alla luftvägar och jag skulle dö. Mobilen plingade till och jag drog mig fram för att läsa mitt meddelande. Efter att ha läst meddelandet drog jag inte in under sängen igen. Utan jag ställde mig på knä på golvet, knäppte mina händer och bad till min skyddsängel om förlåtelse för det jag gjort. Trodde jag skulle gråta så körde ner mitt huvud i madrassen och väntade på tårarna, men de kom aldrig. Efter ett tag la jag mig i sängen, den här gången för att sova.
På morgonen efter eller nåja kanske inte morgonen utan halv ett när jag spärrade upp mina ögon dröjde det inte länge innan Ängeln dök upp i mitt huvud och tårarna trillade. Jag hade överlevt ännu en dag och fortfarande inte skurit mig. Frågan är bara om det inte bara är en tidsfråga innan jag skär mig igen och hur länge jag kommer att orka leva vidare. Självmord är fortfarande något som jag egentligen är emot, men det kanske ligger i mina gener att jag försöker med det. Min mormor hängde sig själv, blir jag nästa i vår familj som dör för sin egen hand? Hade jag varit britt hade jag gärna åkt till Ulster för att kämpa för Storbritannien och eventuellt dö en värdig död från någon kula eller bomb ifrån IRA. Dödsfruktan är inget jag har utan ser mer fram emot den dagen jag dör. Det enda jag skulle hoppas på är att det inte dröjer för länge tills jag dör och att det blir en värdig död och inte genom självmord. Dör jag inte en värdig död vet jag att helvetets eldar väntar. Det har jag sett med mina egna ögon. Dör jag i strid och med värdighet kan jag åtminstone hoppas att jag får komma till Valhall, hjältarnas borg. Ödet går inte att ändra när du är död din enda chans att påverka ditt öde är vad du gör av ditt liv medan du är vid liv.

Del 5

Boken fortsätter. Var inställd på att sluta skriva den här boken efter att en del hänt som fick mig att tappa lusten att skriva, men har bestämt mig jag måste skriva den här boken och ge ut den. Tycker själv att boken är kass och blir sämre och sämre eftersom jag bara upprepar samma saker hela tiden.
Skrev tidigare lite om vänner när det handlade om ensamhet. Så gott som varje vän jag har, träffar jag eftersom vi håller på samma lag och möts på matcherna. Skulle vi inte hålla på samma lag hade vi inte varit vänner. Däremot vet jag två som verkligen älskar mig. Det är min syster och min bror. Syrran och jag har länge haft en bra relation till varandra och gjort många saker tillsammans. Att hon älskar mig har jag länge vetat och hon är också den enda flickan som kommer tillräckligt nära mig för att ge mig en puss då och då. Självklart inte någon kärlekspuss på munnen för något sådant förhållande har vi då inte. Sen har jag min bror. Vi hade inte någon särskilt jättebra relation till varandra utan mer en vanlig syskonrelation som de flesta har.
En dag var bara han och jag hemma och den dagen förändrade vår relation. Min bror pratade i telefon med sin flickvän som vanligt tänkte jag. Gick förbi hans rum när jag hörde vad de pratade om. Hon hade tänkt lämna honom och han var jätteledsen när han pratade med henne. Gick in i rummet satte mig bredvid honom och tog hans ena hand i min och kramade om honom under säkert minst en timme under tiden han pratade med hans flickvän. Min bror var inte glad och behövde mitt stöd. Han lyckades övertala sin flickvän att stanna hos honom och de är fortfarande ett lyckligt par. Jag hade aldrig övertygat min flickvän att stanna utan låtit henne lämna mig direkt ifall hon hade sagt att hon ville det. Min bror är inte som mig han släpper inte sin älskade lika lätt som mig utan han låg på och pratade riktigt fint med henne och tillslut hade han lyckats övertala henne att stanna. Det är värt respekt. Efter den dagen när jag tröstade honom vet jag att han ser upp till mig mer som sin bror och älskar mig.
De vännerna jag har i riktiga livet pratar jag inte särskilt ofta med om vi inte träffas. Däremot har jag internetvänner som jag pratar med nästan dagligen om ditt och datt. Ibland kan jag egentligen undra vilka som är mina riktiga vänner. De jag träffar på matcher eller i skolan och pratar med eller de jag pratar med dagligen på Internet. De flesta av mina Internet-vänner har jag aldrig träffat eller pratat med. Kanske kan man säga att alla är mina vänner men det beror på vilka krav man har på vad man definierar som en vän. Jag definierar en vän som någon som man pratar med flera gånger i veckan och som man umgås med. Någon sådan har jag inte förutom mina kära syskon. Alltså tycker jag att jag inte har några mängder av vänner men det beror också säkert på att jag gärna inte släpper folk för nära inpå mig heller. Fast det går ju också att säga att jag har en massa vänner om man inte är lika hård i sin bedömning utav vänner. Skulle jag dö vet jag att fler än min familj säkert skulle bli ledsna av det fast egentligen är det bara min Ängel, min syster och min bror som jag skulle känna skam emot om jag verkligen dog.

*

Ändrat mig vill inte skriva mer.

Författare:

Publicerat

Dela: