Min syster Cessy

-Verkligen inte! Jag tar inga risker och jag är absolut inte fantasifull! sa jag men lät helt lugn.
För Cessy satt bredvid mig och lekte med my little ponny.
Det var min lillasyster.
-Miss Cl...
-Är ni blinda eller? nu skriker jag rakt ut. Ser ni henne inte,eller!?
En kvinna går fram till honom.
Psykiater? Var det så han kallades?
-Hon tar det hårt,sa kvinnan.
-Jag vet,Marie,suckade han.
-Men,Mark,inte kan vi fortsätta då! sa Marie.
Mark bara suckade och tittade på mig.
-Vad sa du din lilla fantasi ängel hette? frågade han.
Jag tittade mot Cessy,var det verkligen möjligt att hon inte fanns? Jag såg henne helt klar där hon satt.
Cessy tittade upp,sedan på mig,så sa hon:
-Tro dem inte,Libby! Snälla! Dem är galna!
-Linnea,gumman,viskade jag.
Mark tittade misstroget på mig.
-Har du döpt henne likadant efter dig?
Jag såg in i Cessys ögon och blev rasande.
-Vad tror ni? Är ni blinda eller? Ni måste vara helt sjuka! Hon ehter Cessy och sitter här,bredvid mig! Förstår du inte?
Jag började gårta,varför var de så hjärtlösa.
Cessy kröp intill mig.
-Ska vi eller inte?,frågade Marie.
-Nej,vi ger henne mer tid,sa Mark.
Jag förstod inte,men det ville jag inte heller!
Jag blängde på dem samtidigt som jag klappade Cessy på pannan.
Hon kändes tun,som om jag skulle tränga handen genom huvudet på henne när som helst.
Men hon föddes så,tänkte jag.
-Du kan gå,sa Mark.
Utan ett ord reste jag mig,hand i hand gick jag och Cessy ut.

Därhemme väntade mamma med min lillebror Alexx i famnen.
Han satt och gaggade för sig själv medan små förtjusta baby skratt hördes.
-Vi är hemma! skrek jag.
-Vi? frågade mamma.
Jag suckade,vad i hela världen?
Hur kunde hon vara såp hjärtlös mot sitt eget barn?
-Jag och Cessy,förstås!
Mamma blev synlig.
-Linnea,tar du inte det lite för hårt?
Jag stirrade oförstående på henne.
-Vad ska jag ta hårt? frågade jag. Att psykiaterna är så jävla dumma och blinda att de inte ser henne? Nej jag tar det inte hårt! Dem får skylla sig själv.
Mamma bet sig oroat på läppen.
-Ge henne lite tid,hörde jag henne mumla.
Jag log för mig själv,typiskt mamma!
Jag tog Cessy i handen och gick upp till oss.
Hon var så liten,med guldlockar och blåa ögon.
Vi är så lika,vi två!
-Varför gör alla så här? snyftade Cessy. Jag fick inte ens en hej-puss!
-Hon gör det ju aldrig på mig heller,påpekade jag. Och hon behandlar dig inte som luft!
-Nej,men hon pratar aldrig med mig,snyftade Cessy. Och när hon ska pussa mig godnatt missar hon alltid!
Jag bet nervöst på läppen.
Det var ju sant.....
-Kom och ät!,ropade mamma åt oss.
-Kommer du,älskling? frågade jag.
-Nej,jag måste göra ett par grejer,jag är inte hungrig heller,jag har redan ätit.
Jag pussade henne på kinden och gick ner till mamma.
-Var är Cessy? frågade hon roat.
-Hon hittar bara på! skrek Samantha min storasyster.
Jag blängde på henne.
-Men Sam då,sa mamma och skrattade till. Klart det inte är.
Samantha blev röd i ansiktet.
-Nej,förlåt. Jag blev arg.
Jag lutade mig belåtet bakåt samtidigt som mamma hällde ketschup på mina pomes frites och korv.
Jag åt snabbt,så snabbt jag kunde och rusade sedan upp på mitt rum.
Cessy var inte där!

-Cessy!,skrek jag förtvivlat och tittade under sängen. Cessy det är inte roligt!
-Här är jag! sa en röst bakom mig. Förlåt,jag gick till förrådet och kolla.
Jag log mot henne och sedan hjälpte hon mig med läxorna.
Tokigt va? Hon är fem och jag elva och hon hjälper mig med läxorna....!

På kvällen när vi gjort iordning oss gick vi ner för att säga godnatt.
Mamma kysste mig på kinden och besvärat kysste hon Cessy också.
På pannan,Cessy såg överlycklig ut.
-Godnatt pappa,sa jag och böjde mig över pappa som satt bredvid mamma.
-God natt min solstråle!,sa han och gav mig en puss.
Mamma såg skrämd ut.
Hon sitrrade på mig när jag pussade pappa,var det märkvärdigt?
Så gav pappa en puss åt Cessy,lyfte henne i luften och så ner i makren igen.
Jag skrattade åt Cessys lyckliga min.
-Kom nu Cessy,sa jag och tog henne i handen.
Mamma såg ut som om hon skulle svimma.
Me den suck gick jag upp till mig,gjorde det bekvämt åt Cessy och mig och somnade.

På morgonen,det var lördagsmorgon tassade jag ner till bottenvåningen.
Då hörde jag min mammas röst,hon grät,det hördes.
-Jag klarar det inte längre! Jag tar henne dit....... Neej!..... Ni kan inte kräva nåt sånt av mig! Snälla..... Det är jobbigt! Jag är rädd!
Jag kände mig oroad,var det något fel på mamma?
-God morgon!,skrek jag.
-Hejdå,måste lägga på,sa mamma och sen kom hon ut till mig.
-Nejmen godmorgon! Var har du Cessy?
-Hon sover!,sa jag.
-Fiint! Då kan ju du äta med mig och Sam och ta några plättar till henne.
Jag nickade kort och slog mig till bords där Samantha läste en tjejtidning.
-Jag köpte godis igår kväll åt dig och Cessy,sa Sam vänligt.
-Tack! sa jag. Cessy älskar godis!
Samantha höjde på ögonbrynet.
Men vad kan hon vänta sig? tänkte jag ilsket. Att alla ska vara lia smala som hon?
Efter frukosten tog jag upp några plättar åt Cessy.
Godisåsen hade jag också med mig.
-Mmmm! skrek Cessy. Plättar!
Jag log mot henne.
-Men vad många,hjälp mig!
Så jag hjälpte henne,tillsammans åt vi alla plättar.
Men var de inte fler? Jag hade bara tagit kanske tio,och nu var det 15-20?
Jag skakade på huvudet,Cessy rapade och gäspade.
-Vi kan gå till parken,föreslog jag.
Cessy nickade ivrigt.
Det blev en lång dag,med skrik,skratt och allt möjligt.
Cessy lekte med de andra barnen,men hon blev aldrig fast!
Hon är så snabb,tänkte jag.
Efter det så gick vi hem,det var lördagskväll och vi var båda så trötta att vi somnade med ens.
Jag vaknade av att pappa stod lutad över mig.
Jag pep förskräckt till.
Han gav mig en puss.
-Farmor Beatie kommer i morgon,raring,sa han.
Jag blinkade förvirrat,farmor Beatie var död!
Jag skakade i hela kroppen när pappa försvann,då vaknade Cessy.
-Det är okej,sa hon. Det var väl tur att farmor Beatie kommer,eller hur?
Med ens slutade jag skaka.
Jag tog den lilla i handen och somnade.
Jag vaknade först klockan elva på morgonen.
Jag och Cessy gick ner.
-Titta mamma,sa jag glatt. Cessy har kommit ner för att äta med.... Vad är det?
Mamma såg ut som om hon gråtit ihjäl sig och inte sovit på hela natten.
Bredvid henne satt doktor Mark med rynkad panna.
Mamma kom fram till mig.
-Sätt dig nu,snälla Linnea!
Jag kände mig sårad när jag sjönk ner på stolen med Cessy på knät.
-Cessy sitter hos me....
-Sluta!,skrek mamma och började gråta igen.
Just då kom pappa in.
-Pappa! Snälla vad händer? När kommer farmor Beatie?
Mamma såg förskräckt ut.
-Snälla Linnea,lyssna på oss,sa mamma med mild röst.
Vad skulle jag lyssna på.
För en gångs skull såg Sam också orolig ut,hon rörde knappt frukosten.
-Linnea förlåt! Jag är så ledsen! snyftade mamma.
-Be Cessy om förlåtelse istället,sa jag kyligt.
-Nej Linnea,du måste lyssna! grät mamma.
Mark kom fram till mig,Marie var också där.
-Cessy finns inte,Linnea,sa Mark.
Jag stirrade på honom,vad menade han?
-Det gör hon visst,sa jag med tjock röst. Hon sitter ju på mitt knä!
-Du ser henne bara,men hon finns inte där,sa Mark med vänlig röst. Det finns ingen pappa heller.
Jag hade inte långt till tårarna.
-Han står ju där! skrek jag.
-DEt är bara du som ser honom,sa mamma. Snälla Linnea! Försök att förstå!
-DET ÄR LITE SVÅRT! vrålade jag. CESSY SITTER PÅ MITT KNÄ OCH PAPPA STÅR DÄR..!
-Det är bara du som ser dem,sa Mark igen. Det är din sjukdom,kan man säga. Din appa är död.
Jag kunde inte tro det! Och jag ville knappt!
-Förstår du?,frågade Mark. Du skulle kunna gå rakt igenom Cessy. Hennes bild finns,i dina ögon,men hon finns inte där på riktigt!
Jag skrek och kramade Cessy hårt,men han hade rätt,nu förstod jag att jag kunde gå igenom henne.
Jag började gråta alldeles vilt.
-Finns du då? skrek jag åt mamma. Finns du Mark och Marie? Vem i sjutton är verklig?
När jkag såg att faster Beatie stod bredvid pappa började jag gråta ännu mer.
-Ser ni dem inte? frågade jag med liten röst.
-Åh snälla,Linnea,snyftade mamma.
-Du måste lära dig att strunta i dem,sa Mark. Efter ett tag,eller aldrig,när du tror på dig själv,kanske dem försvinner.
Nej nu måste vi gå.
Så lämnade dem mig ensam med mamma och Sam.
Först nu förstod jag att jag var ensam med dem,Cessy satt inte på mitt knä.
Pappa stod inte framför lampan med faster Beatie bredvid sig.
-Cessy var din syster,sa mamma. Hon var så söt,men så kom kriget,när pappa dog gick hon till sitt tänkar ställe,då kom dem och band henne,kastade henne i vattnet,hon drunknade.
Joo,nog hade jag det minnet,längst bak.
Jag minns! Pappa hade dött i kriget,faster Beatie dog av cancer....
Plötsligt hade jag minnet klart åt mig.


När jag skulle till skolan på måndagsmorgonen.
När jag skulle ut genom dörren stod Cessy där med höjda armar.
För att jag skulle ge henne en kram.
Tröts att det sved visste jag att hon inte fanns där,jag bara VILLE att hon skulle finnas där.
När jag gick förbi och tänkte att jag önskade att hon inte fanns mer,så försvann hon.
Trots att det gjorde outhärdligt ont,så visste jag: att hon,pappa,Beatie min bästa kompis mia (som också dog i kriget) och Alexis,min pojkvän,att jag aldrig mer skulle få se dem.

Av:Tamara 10 år.

Skriven av: Tamara