Mina hemtrakter

Ute i Råby-Rekarne skogarna, någon mil nordväst utanför Hällbybrunn går länsgränsen mot Västmanland. På slättlandet ut mot Kungsör eller söderut mot Lista, prövade vi våra vingar genom olovlig körning på de vidsträckta grusvägarna, kantade av enstaka gårdar, dit kom sällan någon representant för ordningsmakten på besök.
Där var vi kungar och besökte ibland de fester som hölls på gårdarna i trakten i hopp om att träffa någon trevlig flicka. Där fanns den ökände slagskämpen Evert som lite då och då dök upp objuden på fester och hamnade i bråk, och där fanns den godmodige kamraten Bosse som inte var rädd att ta till nävarna när det behövdes för att förpassa Evert från festen. När Evert var i antågande gick det som ett sorl genom hopen och någon viskade;
- Evert är här!

Sedan brukade det inte dröja länge innan det brakade loss ute i tamburen då någon av de storvuxna grabbarna försökte tala Evert till rätta. När pojkarna slogs ute i trädgården blev det kaffeved av stolar och trädgårdsmöbler och ingen ville till en början ge sig fast näsblodet sprutade om dem båda tills slagsmålet var avgjort. Då torkade Bosse av sig näsblodet på Everts jacka och bad honom dra dit pepparn växer. Med svansen mellan benen fick han dra sig därifrån. Det var synd om Evert. Han var enligt ryktet familjens svarta får och hade strängt religiösa föräldrar som enligt ryktet mer eller mindre förskjutit sin son och han var nog inte välkommen någonstans.

Mina hemtrakter låg i Hällby någon mil från länsgränsen i väster och norr. Där i Södermanlands nordvästligaste utposter fanns vida skogar och där de skogarna slutade tog Närkeslätten vid i väster. Uppe från den dolda höjden i närheten av Getmor i Hult, kunde vi se ut över Mälaren och TV-masten i Västerås. I Råby-Rekarne låg små gårdar med namn som Bånkesta, Egelsäter, Silverhem, Bengtsbo, Kolbotten och Starrmyren. Där sprang vi rastlöst ute på myrarna med luftgevär och sköt på allt som rörde på sig.

Grusvägarna ut mot slättlandet i väster tycktes näst intill oändliga. Ibland följde vi dem i timmar bara för att ta reda på var de slutade. Men där en väg slutade tog en annan vid. Svåra snöoväder, med snödrev och djupa drivor satte på vintrarna igen flera genomfarter. För bönderna där ute var det ett tacksamt tillskott i kassan att köra snösvängen åt kommunen.

På somrarna kunde de storvuxna grabbar som hade det rätta sinnelaget göra dagsverken åt bönderna vid höskörden. Ett handslag avgjorde saken. I närheten av Tumbo låg Smedby Hage, där vi om midsomrarna tog våra första danssteg, med bultande hjärta. För den som kunde dansa och inte var allt för blyg låg vägen till flickornas hjärtan öppen, trodde jag. Snuset och brännvinet flödade och klämkäcka svensktoppslåtar ekade ut i natten mellan dansande par och fyllglada människor. Man generade ingen och var och en höll sig till sitt. De blyga blev som alltid utan sällskap och fick smyga hem när de tröttnade på att stå bredvid dansbanan och titta. Istället fick de gå hem och fortsätta att drömma tills nästa gång det var fest och mönstret åter upprepades. Det är synd om människan. Mot de avvikande och annorlunda som inte passade in i mallen, fanns det inte alltid så mycket till övers. De lite udda kallades ibland för tattare, även om det mest var på skämt, eftersom tattarbegreppet redan under åttiotalets första år tillhörde det förgångna.

Ute i Råby-Rekarne skogarna ligger också ”Rangla kyrka”, som sägs bestå av ett nätverk av tunnlar, som enligt sägnen gömt munkar med sitt kyrksilver på flykt undan Gustav Vasa. Där nere i gångarna har vi som tonåringar förgäves kravlat med ficklampor och rep i hopp att finna något av det försvunna kyrksilvret som skall finnas där nere. Vattenfyllda tunnlar har stoppat allt djupare sökande i nere grottan som sägs ha använts under medeltid. Vid Tumbo kyrka spökar det berättade någon, förmodligen bara en skröna. En kvinna sades ha blivit gravid en gång. Barnet som föddes dog och sägs ligga gömt i kyrkmuren eftersom det inte fick vila på vigd mark. Bygden där jag växte upp är rik på numera suddiga sägner från flydda dagar.

Skriven av: Kristian Pella