Minnen från ett halsband

Sabina var uppe på vinden med saker som skulle sparas och vid ett senare tillfälle fraktas till sommarstugan. Plockade, packade om lådor och kartonger och fick i röran se det gamla smyckeskrinet. Tog fram det och öppnade locket. Hittade silverringar och armband från sin uppväxt och ett speciellt halsband som hon trodde var borttappat. Det låg längst ner invaggad i den mörkblå veckade sammeten. En kedja med berlock ingraverat med hennes namn och skolklass.
Sabinas tankar for iväg till den åttonde juni 1973.

Det var skolavslutning. Sabina gick in i skolaulan som fortfarande låg öde, insåg att hon var tidig. Kunde välja och vraka vilken stol hon skulle ta, satte sig längst bak. Funderade på att det var en stor händelse att sluta nio års skolarbete och i morgon lördag skulle det ske en händelse till. Det stod så i hennes papper. Aulan blev snabbt fullsatt och klockan slog nio.
Rektorn kom in punktligt, harklade till högljutt. En tystnad lade sig i hela aulan. Han höll ett kort tal där han inledde med att alla elever hade varit underbara, studieinriktade och hade framtiden framför sig. Han ropade upp namnen i bokstavsordning och delade ut slutbetygen. Efter en stund var det hennes tur. Hon reste sig upp och gick fram med vaggande gång. I samma ögonblick som hon räckte ut sin hand för att ta emot sitt betyg kom en förkänning. I några sekunder stod hon helt stilla, rektorn skrynklade ihop sitt ansikte med en bekymrad blick. Sabina viskade till honom att det är något på gång. Värken släppte taget. Hon tackade rektorn för denna tid. Han lutade sig fram mot henne och sa med lågmäld och varm röst, lycka till.
Det var samma rektor som några månader tidigare kallat in henne till skolexpeditionen och erbjudit ledigt sista tiden på vårterminen. När Sabina med bestämdhet tackade nej och sa att hon kämpar på så länge det går svarade han med ett leende på läpparna att om det var något han kunde vara behjälplig med var hon alltid välkommen till hans kontor. Denna rektor såg till att hon fick behålla sitt fina betyg i gymnastik. Rektorn hade skrivit ett brev till dåvarande SÖ, skolöverstyrelsen i Stockholm att han hade en elev som inte kunde utöva gymnastik sista terminen på grund av havandeskap, men ordinerat eleven promenader när de andra hade idrottsaktiviteter.
Längre fram på dagen drog värkarbetet igång på allvar. Vid tolvslaget på natten kom det en liten flicka. Barnmorskan sa att klockan var precis midnatt. Med trettio års yrkeserfarenhet hade hon aldrig varit med om något liknande att inte ha koll på vilken dag ett barn föds. En barnsköterska sa att klockan var en sekund över tolv. Sabina fick välja datum den åttonde eller nionde. Hennes val var enkelt för i pappret från mödravårdscentralen stod det att barnet var beräknat till den nionde juni och så fick det bli.
Några dagar senare kom några klasskamrater och besökte henne på BB. Det räckte över ett litet inslaget paket som var ifrån hela klassen. En vacker kedja med berlock, ingraverat Sabina och klass 9 E. Hon blev rörd och tårarna rann. Dessutom var hela BB-salen full av blommor ifrån rektor, alla lärare, släkt och vänner.
Genom en glasdörr fick klasskamraterna se hennes lilla baby och frågade i munnen på varandra om man fick träna på blöjbyten och matning innan hemresan. Sabina svarade, en förstföderska ska ligga inlagd en vecka på BB för att tränas in i rollen som mamma. För det hade personalen sagt.
Vad hände sen…?
Året efter hennes dotters födelse började hon på gymnasiet och har efter det studerat vidare. Har en lång yrkeskarriär bakom sig och några år kvar till ålderspension. Hennes äldsta barnbarn som är tjugo år brukar påminna henne om hur ung hon var.
”Mormor, du var bara sexton år när du fick mamma.”
Sabina började i fel ände på tidigt sjuttiotal men behövde aldrig känna skam och utanförskap på skolan på grund av en fantastisk rektor, lärare och skolklass. Halsbandet som hon hittade på vinden hade nu fått en hedersplats.

Författare:

Publicerat

Dela: