Minnenas räls

Sandras mormor tog henne alltid dit när hon var liten. De kunde sitta där på kullen i evigheter och bara titta på de vackra skapelserna. Man hör ett tjut och sedan svischar de förbi. Det går snabbt men Sandra hinner ändå se dem.
Det går inte några tåg förbi kullen längre. Det var många år sedan de stängde av den delen av järnvägen. Sandra går fortfarande dit ibland. Hon sätter sig på kullen och blundar och känner sin mormors närvaro. Hon kan höra tjutet bakom berget och känner hur hjärtat börjar dunka fortare. Hon slår upp ögonen kvickt för att se om det är inbillning eller om det verkligen är ett tåg som kommer. Samma sak varje gång, inget tåg…

En solig majdag sitter Sandra på kullen och njuter av solen och de friska vindarna. Järnvägen ligger stilla och oberörd, som en nybäddad säng, på marken. När hon suttit ett tag och betraktat den rödrostiga rälsen bestämmer hon sig för att gå dit ner. Hon kastar upp ryggsäcken på ena armen och tar koftan i andra. Med raska steg närmar hon sig rälsen och väl framme böjer hon sig ner för att ta på den. Spåren är varma, precis som om ett tåg nyss passerat. Sandra börjar gå balansgång längs ena spåret. Inte förrän ungefär 20 meter kliver hon snett. 'Det måste vara rekord”, tänker Sandra när hon får syn på något som glänser mellan de två spåren. Hon går närmare och hajar till när hon ser vad det är. Kan det vara sant, kan det? Hon böjer sig ner och försöker lirka lös det smutsiga men väldigt vackra armbandet. När hon får upp det granskas det noga. Jo, visst är det det. Visst är det silverarmbandet som Sandra fått i femtonårspresent av mormor och som hon veckan efter tappat bort. Sandra lägger sig på gräset och ögnar armbandet lite mer noggrant. 'Hur i hela friden kan det ha hamnat här?' tänker hon.
Sandra vaknar med ett ryck. Hon sätter sig upp och borstar bort gräset från ryggen. Hon har drömt något, men vad? Hon tittar på armbandet och plötsligt minns hon vad hon just drömde. Den där kvällen i juni för många herrans år. Kan det vara tio år sedan? Sandra hade just kommit hem från en tjejkompis och hon skulle gå till kullen och titta om kvällståget hade hunnit passera. Hon var osäker så hon sprang. När hon kommer till den plats hon brukar sitta, och dit mormor en gång följde henne när hon för första gången fick se tåget, ser Sandra att där sitter någon annan. Hon smyger sakta närmare för att se. Där var drömmen slut…
Det slutar inte där och det vet Sandra, hon kommer nu ihåg vad som hände den där kvällen i juni. Vädret var inte olikt från idag och värmen var påtaglig. Endast ett vitt linne och ett par avklippta jeans prydde Sandras myggbitna kropp. Personen som satt på kullen var inte någon okänd person. Det var en kille i Sandras ålder. Hans familj hade sommarstuga i närheten av Sandras hus. De hade pratat lite ibland, Pär hette han. När Sandra kommer smygande bakom Pär vänder han sig plötsligt om och säger 'Hej!'. Sandra blir lite rädd och frågar vad han gör där. 'Väntar på tåget”, svarar han. Sandra går fram och sätter sig ner bredvid honom. 'Har du något emot att jag vi väntar tillsammans?' frågar hon. 'Nejdå”, säger Pär.
Tiden går, men det kommer inget tåg. Sandra och Pär pratar lite om sommaren, skolan och kompisar. När klockan visar kvart över tio och tåget är en kvart försenat bestämmer de sig för att gå ner mot rälsen. Sandra hoppar upp på ett av spåren och försöker hålla balansen medan Pär står och skrattar åt henne. 'Tänk om tåget kommer nu”, lyckas han klämma ur sig mellan skrattpauserna. 'Äh, det kommer nog inte”, säger hon självsäkert och börjar gå balansgång längs spåret. Helt plötsligt hör de ett igenkännande tjut. Sandra är inte beredd och snubblar till. 'Kom nu då, Sandra! Tåget kommer ju!' säger Pär med en ton av rädsla i rösten. Hon gör som han säger, men när hon har ställt sig upp och ska gå därifrån märker Sandra att hon sitter fast med foten i rälsen. 'Hjälp, Pär! Jag sitter fast!' utbrister hon och ser att tåget närmar sig. Pär springer fram och hjälper henne. Han sliter och drar i hennes ben och de blir mer och mer stressade. När tåget är ungefär 30 meter ifrån dem och Sandra förberett sig på att lämna denna jord tar Pär i en sista gång och rycker loss hennes ben. De slängs ner på gräset bredvid rälsen och ser tåget passera en sekund senare. De båda pustar ut och Sandras hjärta dunkar fortare än någonsin. Efter en stunds pustande börjar Pär att skratta. Han skrattar och skrattar. Sandra tittar lite konstigt på honom och börjar skratta hon med. Det var så fånigt alltihop. Sandra ligger på rygg i gräset, Pär ligger bredvid henne stödjandes på ena armbågen och de skrattar båda två hysteriskt. När Pär lugnar ner sig lite tittar han på Sandra som nu också börjat lugna ner sig. De ser på varandra med allvarliga blickar. Sandra drar lite på ena mungipan och innan hon hinner tacka Pär för att han räddat hennes liv böjer sig Pär ner mot Sandra och kysser henne. Sandra blir förvånad, men inte obekväm. Hon tycker att det känns helt rätt och lägger sina armar runt Pärs nacke och de fortsätter att kyssas medan solen sakta men säkert bereder sin väg ner bakom berget…

'Klart det var så det var. Klart att det var då hon tappade armbandet”, tänker Sandra, som ler av hela hjärtat när hon påminns av den där kvällen. Inget kommer någonsin att få Sandra att glömma det igen, inte nu när hon har hittat armbandet, som definitivt kommer att följa Sandra och hennes arm på många fler turer, både i livet och självklart med tåget…

Skriven av: Lisa